Gävle och det DDR som inte längre finns

Häromdagen hängde jag med ansiktsmask på i Stadsbiblioteket i Gävle. Såg mig omkring i det slitna biblioteket, starkt försummat av kommunen vars prioriteringar tycks mig obegripliga. Kaféet nedlagt. Ofräscha toaletter.

Plötsligt kändes det som att vara förflyttad till Potsdam och dess stadsbibliotek. Märk väl under DDR-tiden med en pank ledning.

Så rakt igenom grått och färglöst. Opersonligt. Funktionellt i ordets sämsta bemärkelse. Ingenting utöver funktionerna låna och lämna tillbaka böcker, läsa tidningar. Inget estetiskt tilltalande för själ och öga i lokalerna. Inget som luktar bildning. 

Kanske därför jag, med en olycklig tendens till självplågeri efter uppväxten i bruksmiljö med i anden kvardröjande mentalitet, stannat kvar i Gävle efter att ha flyttat hit 1991 efter många års bortavaro från regionen. För att få plågas i det DDR som inte längre finns. Efter vad jag hört.

Jag hade aldrig tänkt bli en återvändare men blev det av privata skäl som jag inte går in på här. Och blev kvar. Åren gick så där som de brukar göra, som ni väl kanske vet. Utan att man fattar hur det gått till. Life is what happens to you while you’re busy doing other things.

Utlandsvistelser av av olika längd kopplade till tjänsten jag innehade innebar stimulerande miljöombyten. Turin, Trondheim, Egypten, Sydafrika, Västbanken, Berlin. Jag skriver ut namnen för att kunna se platserna framför mig. Med risk för att trigga igång latent längtan.

Det är bekvämt med Gävle om man bor nära järnvägsstationen, lätt att ta sig till Arlanda och därefter ut i världen. Lätt att nå Upsala och Stockholm om man behöver det.

Gävle kan i rättvisans namn dessutom sägas vara en vacker stad med lummiga parker och strömmande vatten. Om man bortser från inslagen av deprimerande DDR-arkitektur, även i ny bebyggelse, inslag man i och för sig har svårt att blunda för. 

Va´ä lä mä lä. Det är mentaliteten som är problemet. Instängdheten. Visionslösheten. Kotterierna och småstadskänslan. Kollektivets järnhårda lag. Tråkigheten. Serietecknarparet Berglin inbillar jag mig är den speciella Gävle-andans förmedlare i karikatyrens form.

Präster lever på synden, Berglins på Gävle. De senare har, kan inflikas, aldrig tillhört mina favoriter. Uddlösa och ofarliga. 

Stick för guds skull inte ut! När jag medverkade på Gefle Dagblads kultursida, som jag gjorde under många år, livades jag upp, om sanningen skall fram, av att just sticka ut i den instängda atmosfären. Jag lärde mig snart vilka knappar man inte bör trycka på - men det gjorde jag.

När det tillsattes en ny kulturredaktör, känd som Musen som röt, väl medveten om var de diskursiva gränserna går för vad han kan säga och publicera var det slut på min medverkan. 

Lika bra det, befriande. Jag har alltid haft svårt för lydiga lakejer som värnar om sitt eget skinn i första hand. Dylika förstärker förstås DDR-feelingen. Dessutom verkar inte redaktören tillräckligt beläst. Men det kanske inte behövs i den neo-analfabetiska samtiden. 

Ibland begår jag en insändare i upplivande syfte. (På insändarsidorna förs det offentliga samtal som lämnat kultursidan i GD och förvandlat den till en ointressant historia.) Men det blir alltmer sällan. Skriftställaren börjar bli gammal och trött. Varför ävlas?

Nå, jag får för allt i världen inte glömma stadens stolthet: Brynäs hockeylag! Tyvärr en stolthet som är säsongsbunden. I skrivande stund pågår en ny säsong. Guldet skall hem! 

Nota bene. Holmen där jag bor känns inte som en del av Gävle. Därför lämnar jag den ogärna. Nära till hav och orörd natur under eviga skyar. Sinneslugnande. I fjärran Fredriksskans kranar. 

Bild: Kranar under den stadens storhetstid som var. 

Inte hänga läpp, ett fall framåt!

Min mamma hade en rolig, frispråkig kusin som hette William. Av födsel och ohejdad vana svartvit i själ och hjärta. Det vill säga Sandvikens AIK:s färger. Mamma höll liksom övriga familjen i vått och torrt på rödvästarna, Sandvikens IF. Mellan lagen rådde oförsonlig rivalitet. 

William var kortvuxen och rejält rundmagad, kommenderades ut i motionsspåret av en läkare, dog av hjärtinfarkt under en joggingtur blott femtiotvå år gammal. Jag brukar alltid stanna till vid hans grav och lyfta på kepsen när jag besöker kyrkogården i Sandviken. 

Jag tyckte om att diskutera politik med William när tillfälle gavs, tyvärr blev det alltför sällan. Politiskt låg vi varandra nära. Hans klassmedvetna samhällsengagemang var stort. Och han visste var han hade basarna på Sandvik där han jobbade. Kunde ha citerat min morfar:

- "Man får inte vara dum för då kan man bli bas."

William kom att träna SAIK:s fotbollslag, herrarna i A-laget. Jag tror till och med på allsvensk nivå och om jag minns rätt klarade laget blott en säsong i samma serie. En nederlagens sådan i en enda lång, till synes tröstlös rad. Men William likafullt efter varje match: 

- Ett fall framåt!

Per Gunnar Evander, som bättre än de flesta fångat den allt annat än ljusa bruksmentaliteten, har citerat det i en av sina böcker. Kanske överraskad över tillförsikten i matchsummeringen. 

Brynäs nye tränare Peter Andersson, hälsad som frälsare av sportchef och andra efter SM-guldet hungrande och törstande, delar Williams obrutna entusiasm eller hur hållningen nu skall förstås. Efter förlust: - Vi tar med oss något positivt.

Osökt går tanken till hockeyprofessorn, som han kallades, Tommy Sandlin som ofta såg något annat i matcherna än vad sportreportrarna gjorde. Det var som om han och murvlarna talade om två olika matcher, som om de inte varit på samma match.

Kanske Peter Andersson uppmärksammar något annat än vi andra i anden djupt bedrövade när Brynäs förlorar. Men till honom ville jag ropa: - Det enda positiva är om Brynäs vinner! 

Och, frälsare och frälsare. Det handlar om laget. Fräls oss från tron på frälsare. 

Fotnot. Igår blev jag bönhörd. Brynäs vann borta mot Luleå efter nagelbitande straffläggning.

Bild: Nike från Samothrake. Segerns gudinna. Wikipedia.

John - i vågens tecken

John Winston Lennon föddes i vågens stjärntecken. Närmare bestämt 9 oktober 1940 i Liverpool. Verkligen inget dumt tecken, enligt broder Hasse, fena på astrologi. 

Ett lufttecken, därför har vågar svårt att umgås med jordtryfflare, särskilt när de kallar sig chäfer, detta civilisationens otyg. 

Vågar är kreativa. Med förmåga att göra det oväntade som ingen annan. Därmed ta sig ur instängning och motstånd. 

Som våg befinner man sig i fint sällskap. Bolltrollaren Zlatan Ibrahimovic är inte för inte våg. Född för övrigt på samma dag som Skriftställaren. 

Den medfödda, unika begåvningen gjorde inte livet lättare för vågen Lennon. Help me if you can som han vädjade i en av sina sånger. Ensamheten är begåvningens barn. Vågar är ofta ensamvargar. Outsiders. Inga flockvarelser. 

I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that's reality. Konstaterades på det som kom att bli den sista skivan, Double Fantasy. 

En psykiskt förvirrad mördare som förläst sig på The Catcher in the Rye stod en kväll och väntade på Lennon utanför Dakotahuset i New York. 

Mer än futtiga fyrtio år på denna jord fick inte Liverpools store son som denna dag skulle fyllt åttio. Alltmedan kompisarna i Beatles och Stenarna närmar sig just denna ålder. Charlie Watts står närmast på tur.

Jag känner igen mig i mycket hos John, använder honom som identifikationsskärm, jag får syn på mig själv, liksom utifrån,  försöker därefter ändra beteenden och sidor som jag inte tycker om. Men begår beteende-recidiv. 

Gång på gång. Utan att kunna hejda mig medan chans ännu finns. 

Det är som om det längst inne i sinnets mest avlägsna kammare bor något svart och elakt som jag inte kommer åt. Självinsikt och handling slår inte automatiskt följe.

Tendensen att göra närstående illa. Minns Lennons utskåpning av parhästen Paul McCartney. Muzak kallade han föraktfullt den senares musik. Yesterday enda verket som höll måttet.

Jag är  likadan, sårar dem jag alltid borde vara rädd om. Försöker förstå varför. Rädslan för beroendet av någon annan? Den undermedvetna vägran att tillstå ett beroende, en avhängighet? Därför göra illa? 

Egentligen ett inverterat självskadebeteende. Låter sig spåras långt tillbaka, till barndom.

Humörsvängningarna hos John skrev Cynthia Lennon om, hon som delade vardag med honom. Känner igen mig även i detta. Omöjligt att förklara. Det "bara" svänger och det kan gå hiskeligt fort från gott till dåligt humör. 

Samvetskval efteråt. Ånger över det som inte kan göras ogjort. Jobbar med det men blir inte kvitt åkomman. 

Inte lätt att leva med denne John, om man får tro ex-hustrun. Förmodligen inte Skriftställaren heller. Om han får säga det själv.

Bild: Tumblr Gallery

Ingen längtan till Berlin, hör och häpna!

Mycket om återföreningen, trettio år har förbluffande nog redan hunnit gå, i de Berlintidningar jag dagligdags läser. Alla inte lika glada, framförallt inte ossisarna. De drogs ju vid näsan - snarare lät sig dras vid näsan - av der Dicke. Den storvulne demagogen Helmut Kohl. 

Serien Rohwedder på Netflix är mycket informativ på den punkten. Se den!

En svensk läsare med erfarenhet från tysk botten tiden före Murens fall skrev mig. Påtalade den skillnad han tyckte sig ha märkt mellan ossisar och wessisar. De förra lättare ha att göra med. Mindre formella än de i alla väder strikta västtyskarna.

Jag berättade för honom om när jag var gästprofessor på Freie Universität i Berlin höstterminen 1993, mötte därvidlag även östtyska studenter. Nog var det skillnad på studenter från öst respektive väst! Utan att jag direkt kunde sätta fingret exakt på vad. 

Kanske något slags mindervärdighets- eller underlägsenhetskomplex. Jag spekulerar friskt. 

Jag kunde ganska snart och snabbt avgöra om jag hade med en student från "andra sidan Brandenburger Tor", som en kollega uttryckte det, att göra. (En aktuell undersökning förtjänar uppmärksammas: https://www.berliner-zeitung.de/politik-gesellschaft/nach-30-jahren-ist-sie-da-die-ostdeutsche-identitaet-li.108892)

Många mycket läsvärda artiklar med anledning av jubiléet. Intervjuer med gamla Stasi-officerare och ministrar. Vanliga medborgare. Gamla som unga. Även födda efter 1990. 

Plötsligt ett foto på Wolf Biermann i hans våning på Chausseestrasse 131 i Östberlin där han bodde fram till att politrukerna 1976 skamligt nog låste honom ute från det realsocialistiska paradiset. 

Han var, kuriöst nog, vän med järnladyn Margot Honecker. DDR:s verkliga statsöverhuvud som det tisslades om, den pipröstade maken en blekfis. Hon som så sent som 2012 deklarerade att hon ångrade ingenting av det hon gjort. Och det var inte litet. 

Om jag inte tar fel så brukade Wolfchen och blåhåriga Margot med den iskalla blicken då och då träffas ända fram till utlåsningen. 

Biermann har utsetts till hedersmedborgare i Berlin, men inte med stöd av de forna SED:arna i Die Linke, Gysi och hans solkiga kompani. Det torde reta alla med en stalinistisk ryggsäck från DDR-tiden. Biermann förblir en nagel i ögat på det gamla gardet. 

Det svårt förfallna huset Wolf bodde i, inte långt från där Brecht levde sina sista år och där han strax intill har sin grav, passerar jag varje gång jag är i Berlin. Som om jag måste konstatera att åtminstone något i denna förgängliga tillvaro är oföränderligt. 

Förunderligt att ingen köpt och renoverat kåken. Läget är ju utmärkt, några stenkast från Bahnhof Friedrichstraße. Kanske äganderättsstrider pågår, som på andra håll i Östberlin efter DDR:s upphörande.

Märkligt nog känner jag, för allra första gången, ingen längtan dessa pandemins egendomliga dagar till Berlin. Inte efter den senaste turen, utbredd ängslan och ansikten bakom mask. Obehaglig atmosfär i staden jag älskar mest av alla. 

Nä, gymnastikskor på! Ut på rask promenad, utan ansiktsmask. Med sikte på vatten och fåglar. Naturen förändras - som en återkommande upprepning. I denna en oföränderlighet som jag mår bra av. 

Foto: Roger Melis/ZDF.

Svensk film undviker jag liksom jag försöker undvika magsjuka

"Jemand, der Kunst macht, ob es nun Shakespeare ist oder Fassbinder, der macht immer einen private room zu einem public place.“ Jag citerar den under DDR-tiden systemkritiske författaren Thomas Brasch. 

Det privata är politiskt som det hette inom 68-rörelsen. 

Inhämtar i Berliner Zeitung att Oskar Roehler, med bland annat den egensinniga filmen Die Unberührerbare om modern Gisela Elsners livsöde på sin meritlista, har haft premiär med en film om Rainer Werner Fassbinder med den träffande titeln Enfant Terrible. 

Modigt av Roehler, i och för sig en mycket kapabel regissör, att ägna sig åt en av de allra största inte bara tyska utan även europeiska filmregissörerna. Jag kommer i hastigheten inte på någon som kan mäta sig med honom. Bland en lång rad idel vassa namn. 

Men jag kan samtidigt förstå att det har lockat - kanske utgör Fassbinder en valfrändskap för Roehler? - att försöka gestalta denna mångbottnade enmansrörelse. Fassbinders infernaliska universum. Det självförbrännande existerandet. Gasen i botten utan att lyfta på foten. 

År ut och år in. Produktion efter produktion. Mästerverk efter mästerverk. En perfektionist som inte lämnade något åt slumpen. Varken som film- eller teaterregissör. Det senare icke att förglömma. 

Denne alltid passionerat brinnande Fassbinder, obrutet för att inte säga ofattbart produktiv tills kroppen inte orkade mer. Alkohol och droger tarvar sitt pris. Kompromisslös utan förskoning. Undantog inte människorna i sin egen närhet. Ljusår till dagens försiktiga, korrekta regissörer. 

Ser man som filmskapare i samtiden inte upp, glömmer att hålla fingret i luften och stämma av, rycker kränkningskulturens ömfotade men pöbelliknande, hänsynslösa apostlar genast ut. BLM och andra farsoter härjar dessa dagar hämningslöst. Det blåser en totalitär vind. 

Minns hur Roman Polanski och Woody Allen har bemötts. Filmerna har inte tillåtits stå på egna ben och bedömas som konstverk oberoende av upphovsmännens vandel. 

I Sverige med dess konstnärliga lågvattensklimat omöjligt att tänka sig en Fassbinder dyka upp på vita duken. Det går inte att göra film i Sverige utan att det blir ideologiskt kontaminerat. Därmed konstnärligt ointressant.

Med väktarna på Filminstitutet som med formuläret i hand beviljar pengar till filmproduktioner endast om politiskt korrekta, utomkonstnärliga kriterier beaktas. (https://www.filminstitutet.se/globalassets/1.-sok-stod/filminstitutets-stod/produktionsstods-dokument/mal-for-ny-svensk-film.pdf) 

Konstnärligt blir det kack, för att tala klarspråk. Fassbinder skulle förstås inte ha fått en krona av institutet.

Danmark har von Trier som i sin ideologiskt befriade, nyskapande filmkonst glimtvis kan påminna om Fassbinder. Vad har vi? Jag kommer inte på en enda värd att nämnas efter Widerberg. Ruben Östlund, kanske. Men sedan? Nej, det är tomt. 

Svensk, samtida film undviker jag liksom jag försöker att undvika magsjuka. Måste jag välja, väljer jag tveklöst det senare. 

Angst essen Seele auf. Rädsla urholkar själen. Kan det sägas bättre? Min bestående favorit i Fassbinders enorma produktion. (Med hård konkurrens av den formidabla tv-serien Berlin Alexanderplatz.) Jag har ofta citerat det. För att det är så bra. Inget värre finnes än rädsla. 

Roehlers porträtt av den nog ojämförlige är jag intresserad av. Helt klart. Måste förmodigen bege mig till Berlin och min biograf i Dahlem. För inte lär den komma att visas i Sverige.

Fotnot: Klart läsvärd dansken Christian Braad Thomsens Fassbinder - en resa mot ljuset (1983).

 Foto: Imago Images/United Archives.

Vem ska frälsa oss?

Jag fastnar med blicken i en rubrik i Gefle Dagblad 201004: Direktörer vi minns – här är herrarna som lett regionen/landstinget i Gävleborg. Inte minns jag dessa avporträtterade gubbar. Jo, någon enstaka eller två som mer än de övriga stack ut i katastrofal riktning. 

Och så påståendet att dessa "lett" regionen. Jojo. Seriöst! Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle skriva under på det? Att ett ledarskap i ordets rätta mening förelegat?

Tvärtom en ledning som inte leder, jo leder oss stackars skattebetalare och patienter mot kraftiga nedskärningar och försämringar på grund av hiskeliga underskott genom vanskötsel. 

Apropå direktörer så har en ny näringslivsdirektör tillsatts i staden med landets bästa hockeylag. Samtidigt, en händelse som ser ut som en tanke, publiceras en aktuell mätning av företagsklimatet - ett inte helt glasklart begrepp - som klart visar hur uselt det är i samma stad. 

Dystra fakta. Lika dystra som vid senaste mätningen. Mycket blir kanske bättre i staden men definitivt inte företagsklimatet. År ut och år in samma beklämmande visa. I staden härskar i detta avseende klimatkris.

Jag vägrar tro att de som utnämnt den nya näringslivsdirektören ens tror på det själva. Att han skulle kunna ge oss eller ens medverka till ett bättre företagsklimat. Osökt tänker jag Myglaren av Jan Myrdal. Totalt obehövliga tjänster som inrättas. Dessutom välbetalda. 

Och när han inte orkar låtsas längre kan man ju alltid dumpa honom på Högskolan i Gävle. Så gjorde man nämligen förr med tofflor till kommunala chäfer. Arbetslösa blir de till skillnad från oss andra aldrig. Du kliar min rygg, jag kliar din.

Kanske någon i sin enfald, vad vet jag, ändå tror på att man uppifrån kan stimulera till företagsamhet och driftighet.  Alltmedan den som befriats från enfald och illusioner vet att sådant måste växa underifrån. Aldrig kan administreras fram. 

Detta sagt på ett generellt plan, väl att märka. Just denna region skiljer ut sig från många andra genom att kännetecknas av det envist kvardröjande, förlamande fenomenet inlärd hjälplöshet. 

Fabriker må läggas ned, jobben försvinna. Men fabriksmänniskan består. I anden skrapande med foten, mössan i näven, väntande på order eller ny anställning.

Intet för intet efterlyses "frälsare" som måste komma hit och undsätta oss i vår kreativa nöd. Stora arbetsgivare, typ Sandvik, eller hårdföra hockeytränare som Peter Andersson. Intet förmå vi på egen hand. Kom hit och fräls oss, vi arma varelser! 

Kruxet dessvärre: vi är klimatet. Frälsaren kan i bästa fall bara bli en ropande röst i öknen. 

Fotnot: På en högskolekurs i projektledning lät vi inför ett seminarium trycka upp en tröja med texten Vem ska frälsa oss?. Ett tjugotal deltagare bar tröjan när vi tog bussen in till Sandviken från Gävle för att hålla seminariet på ett kafé där. Vi blev rejält uttittade både på bussen och i Sandviken. Vad är det där för gäng? Jehovas vittnen?

En efter en lämnar scenen, musiken tystnar

Janne är död. Den allra första trummisen i vårt band Two Good Reasons. Namnet taget efter en rad i en Kinks-klassiker: Sunny Afternoon.

Bandet bildat i Sandviken, den lilla staden i skuggan av det allsmäktiga Verket, när 60-talet knappt hade hunnit upp på fötterna. Det 60-taI som betydde en kulturell ungdomsrevolution. I och med Beatles och Stones blev det omöjligt, jag lovar, att låta bli att bilda band. 

Som svampar ur jorden dök också plötsligt en massa popband upp. Med engelska namn. Nåja, engelska och engelska. Ett hette Plattfoots...

Mer eller mindre instrumentellt skickliga medlemmar i den växande bandfloran. Kanske mer av det senare slaget i alltför många fall. 

Vi repade i källaren till kyrkans ungdomsgård, Seljansborg. I folkmun Kåken. Skolan hade allt mer börjat kännas kvävande för min del. Så bandet blev räddning och andningshål. Samtidigt som skolkandet snart skulle börja. 

Längtan bort från det inrutade liv jag såg människorna omkring mig dväljas i och inte kunna ta sig ur blev bara allt starkare. 

Janne, i Buddy Holly-frissa till skillnad från oss andra, slog hårt som attan. Trumfast som man brukar säga. Drev på oss. 

Minnesvärda spelningar utanför trygga Kåken? Bortsett från de riktigt, riktigt stora sammanhangen. Som förband till John Mayall. Jimi Hendrix. På Jernvallen. Låter när jag skriver det som om jag drömt. Måste nypa mig i armen. 

Glömmer aldrig en spelning på IOGT i Sandviken av alla ställen. Strax innan vi skulle äntra scenen flög fan i sologitarristen Conny och mig: - Vi gör en Jimi Hendrix! 

Det vill säga fullt kräm på. Improviserat och orepeterat. Tungt och slamrigt. Rått och skärande. Conny och jag ned på knä som till bön. Publiken hajade till, trodde knappt ögon och öron. Blev först stående som i chock. Sedan droppade de av, en efter en. Tills salen var tömd. 

Jag tror att det blev för mycket för den gode Janne. Osäkert om han stannade kvar i bandet efter det. Detta var sannerligen inte hans cup of tea, om man säger så. Och det var inte första gången sångaren och sologitarristen betedde sig oberäkneligt på scenen. Heller inte sista.

Nu har Janne lagt bort stockarna för gott. Med honom dör också en bit av min livshistoria. 

I en av Vilhelm Mobergs böcker deklarerar huvudpersonen: - Jag vill inte ha med döden att göra! Moberg själv föregrep den död som obönhörligt väntar oss alla genom att gå ned i vattnet utanför Väddö.

Jag hatar döden! Jag har bokstaverat det i olika sammanhang. Skriver det igen. Denna gång  befinner jag mig åldersmässigt i det jag brukar kalla dödsdecenniet. Mellan sjuttio och åttio. 

Mitt hat, det struntar döden fullkomligt i. 

R.I.P. Janne!

Bild: Trummisen Janne på plats under en kylig utomhusspelning på en Barnens Dag i Sandviken.