Fria universitetet

Över ingången till aulan på Uppsala Universitet står som alla som studerat vid detta universitet vet: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. 

Upphovsmannen till formuleringen, som förbryllat mer än en och avskräckt måhända någon från att ta steget in i den enligt ryktet lärda världen i rädsla för pekpinnar och disciplin, den för makten besvärlige Thomas Thorild (1759 - 1808). 

Dåvarande universitetsstyrelsen tröttnade på honom och deporterade fritänkaren (!) till Greifswald. Utanför staden har han sin grav. Värd ett hedrande besök. 

Det fria universitets vägledande devis, kanske rentav andemeningen i Thorilds formulering: I som här inträden, låten tankelåsningarna fara.

Allkonstnären, den alltid hårresande stimulerande Joseph Beuys utarbetade ett manifest för just ett fritt universitet tillsammans med författaren Heinrich Böll. Och jag ansluter mig till idén reservationslöst. 

Nej, jag avviker på en punkt: inget massuniversitet, alla hugade släpps inte in. Antalet blir begränsat. 

Häromdagen (GD 22/10) skrev jag att högskolan, belägen i den region där jag bor, borde vara som stenen i skon. Tankestörande. Irriterande. Istället för en anonym institution med eftergymnasial yrkesutbildning och så lite forskning på det.

Stenen i skon har jag lånat från Lars von Trier som en gång deklarerade att han vill att hans filmer skall vara sådana.

Nuförtiden, förstärkt av coronan, kan man läsa på distans. Man kan till och med göra det vid prestigeuniversitet som Harvard. Man behöver inte sätta sin fot på något campus. Harvard ligger man vid, som det heter, för att ens föräldrar gjorde det. Och talat inbjudande om det. 

Det är ju så förbaskat trevligt i stadsdelen Cambridge i Boston där Harvard är beläget! Kaffestugor och bokhandlar. Trivsamma gator att strosa utefter. 

Det fria universitet kommer inte att erbjuda distansstudier, det mänskliga mötet oundgängligt i detta sammanhang. Men kommer inte att hålla till på ett och samma ställe. Utan vara ett mobilt uni. Kaféer kan med fördel användas. När vädret tillåter flyttar det utomhus. 

Det viktiga är inte lokaliteterna utan formerna: seminariet. Dialogen. Samtalet. Omkring centrala teman. Dessa väljs i samråd. Inget förbjudet på förhand. Bort värdegrunder och politisk-ideologisk indoktrinering. 

Med tankens draghjälp från betydelsefulla influenser ur filosofihistorien. Liksom samhällsteoretiska klassiker. Konst och poesi nödvändiga ingredienser. Aldrig något lättsmält som befrämjar intellektets lättja.

Det utdelas inga betyg. Det examineras inte. Man "får" inget jobb genom sina studier. Man har ingen "nytta” av dessa. Men man växer som person, det kan utan vidare garanteras på förhand. Och i växer ryms fenomen som förvirras, störas, omkastas, förundras. 

Det fria universitetet drivs utan stöd från stat och näringsliv. Oberoendet och integriteten värnas. Universitetet är inte till salu. 

Antagningsproceduren blir mycket intressant.

Bild: Café Central i Wien. Wikipedia

Trafikverkets ladugård

Under morgonpromenaden som för det mesta, om inte vädret är alldeles otjänligt, startar runt 0700, passeras Trafikverket som håller till i nya, fräscha lokaler. Flera anställda redan på plats efter att ha passerat spärrar som liknar dem i tunnelbanan i Stockholm. 

Flexar som det heter. Kan själva marginellt bestämma över några minuter hit och dit. Men inom de snäva ramar som någon annan lagt fast. 

Närvarokontrollerade av stämpelklockor eller kanske numera osynliga arbetsgivarögon i datorerna. Samtidens disciplineringssystem följsamma mot teknikutvecklingen. Blir allt mer förfinade. Och effektiva. Storebror ser dig - hela tiden. 

Jag minns på Sandvik när en av oss stämplade ut åt alla andra. Det var då, det. Inte möjligt i det samtida panopticons lägersamhälle. 

De anställda på Trafikverket placerade i små bås framför datorskärmar. Många sådana små bås tätt intill varandra. Osökt tänker jag kor inlåsta i ladugårdar om vintern. Skillnaden det av kossorna bejublade frisläppandet varje vår. 

De på Trafikverket sitter där i sina bås sammantaget en längre tid på året, bortsett från semesterveckorna.

Korna tillåts vistas utomhus i mycket större utsträckning. I den meningen har de det bättre än de löneberoende varelserna.

Den raska promenaden fortskrider ut mot havsbukt och åsynen av alla fåglar. Änder. Sothönor. Svanar. Majestätisk havsörn någon gång. Infantilt kanske tänka att de är friare än Trafikverkets anställda i sina bås. 

Men till skillnad från de senare lever de bevingade sina liv chäfslöst. Och utan bevakande ögon i datorer. Liksom jag sedan flera år. Free as a bird. 

En välsignelse slippa ha med chäfer och övervakning att göra. Karl Marx svärson Paul Lafargue skrev om rätten till lättja i en bok med samma titel. Rolig liten pamflett som varmt rekommenderas alla som missat den. Härligt språk. Rena dynamiten. 

Kan vridas upp till det som borde vara det självklara: rätten till ett chäfs- och lönearbetsbefriat liv. 

En mänsklig rättighet. Borde vara. Idén, den härrör faktiskt från en tidigare LO-ordförande, om en dra åt helvete-kassa att utrusta alla löneslavar med inte så dum i det perspektivet. 

Varför inte en medborgarlön? Annars inföses man i ett inkomstberoende som går hand i hand med underkastelse. Ovärdigt. 

Lider med de instängda där i båsen på Trafikverket. Little boxes sjöng Pete Seeger om. Kanske beger de sig vid arbetsdagens slut hem till just Seegers boxes. I väntan på de slutgiltiga lådorna som skall ned i marken.

Genom att om morgonen stryka förbi de inhysta i båsen uppskattar jag min egen frihet ännu mer. 

En vacker dag skall jag knacka på det alltid lika välputsade fönstret och med en uppmanande vinkning ropa: - Häng på ut till havet och fåglarna! Lämna båsen åt sitt öde! 

Därefter knallar uppviglaren vidare. Dristar han sig till att vända sig om och kika bakåt har förmodligen inte en enda följt uppmaningen. Trafikverkets ledning kan sova lugnt. Båsen lär aldrig stå tomma och övergivna. 

Bild: Hallands Nyheter.

Afton över Potsdam 1930

Lotte Lasersteins målning Abend über Potsdam härrör från 1930. Jag tröttnar aldrig på att länge sitta och betrakta denna målning. Utan att entydigt kunna sätta fingret på varför. 

Vad det är som drar in mig i den och sedan inte släpper sitt tag. Vad söker jag? Vad söker den hos mig? Vilket är dess väsentliga tilltal?

Tavlan fångar förebådande en kuslig, unheimlich för att låna filosofen Martin Heideggers term i Freuds efterföljd, stämning av att något otäckt snart måste hända. Loppet är kört, för att uttrycka det vanvördigt. 

Uppgivenhet i ansikten och kroppshållningar. Runt hörnet anas das Untergang des Abendlandes.

Självklart påverkas reaktionen och känslan inför tavlan av att jag som beskådar den sitter med facit i hand. Nazisterna har redan dykt upp på den tyska scenen. 1933 blir Hitler Reichskanzler. 

Vad kommer att hända med människorna där på balkongen som Laserstein förevigat? En grupp intellektuella inbillar jag mig att de är. Kanske universitetsanknutna. Någon skriftställare.

I fullt medvetande om att en riktig tysk är ingen intellektuell som nazisterna brölade, samma nazister som anställde bokbål.

Kommer någon av dem att ansluta sig till en motståndsgrupp? Någon gå under jorden? Någon fly i exil? Någon tvingas ut i krig och stupa? Ingen, är jag övertygad om, kommer att svära Tredje Riket lojalitet. 

Vad som händer var och en, deras individuella öden under den blodiga diktaturen, känner jag att jag egentligen inte vill veta. 

Hur de kommer att agera i sanningens väntande och kritiska ögonblick kan de inte förutspå denna aftonstund. Men samfällt har de gripits av något olycksbådande de inte kan undfly. Sinneslugnet är borta.

Det är för enkelt att betrakta det som en icke tidsbunden spleen som sänkt sig över alla. Kanske är det årsangivelsen som färgar betraktandet. I bakgrunden hörs stöveltrampen. 

Motivet släpper inte sitt grepp över mig. Hundens kroppspråk under bordet förstärker upplevelsen av tavlan. 

Fotnot. Lotte Laserstein var av judisk härkomst. Lyckades fly till Sverige efter att nazisterna kommit till makten. Med hjälp av ett skenäktenskap beviljades hon svenskt medborgarskap och slutade sina dagar i Kalmar 1993. Modern dog 1943 i koncentrationslägret Ravensbrück efter att ha nekats inresetillstånd till Sverige. Omständigheterna runt moderns död oklara.

Bild: Städel Blog • Städel Museum

Denne knäppis i det vackra Cornwall

Vi sjunker ned i fåtöljerna för att njuta av Doc Martin, suveräne Martin Clunes i huvudrollen. Alla säsonger skall ses om, för tredje gången! Bra för välbefinnandet i hemskheternas samtid. 

Serien inspelad i den lilla pittoreska fiskebyn Port Isaac, omdöpt till Portwenn, belägen i det Cornwall där jag vet att John Le Carré har en bostad, den lyckosten. Vackraste platsen i England enligt en av aktriserna i serien. 

Cornwall hörde jag talas om för första gången när jag som barn slukade Enid Blytons Fem-böcker. Än idag kan jag räkna upp namnen på de fem, hunden inkluderad. 

Och minnas hur de inför sina strövtåg packade ned apelsinsaft och stora chokladkakor jämte övrig proviant. Det lät så himla gott.

Jag försökte göra mig bilder av hur det såg ut i landskapet där de spännande äventyren utspelade sig. På den tiden fanns inget Google att konsultera.

Denna sällsamme, oförliknelige och synnerligen jobbige Doc Martin. Fyrkantig och socialt lomhörd för att inte säga medvetslös. Till synes helt empatibefriad. Caring vad gäller patienter vet han inte vad det är. Sådant onödigt trams. 

Hör naturligtvis inte hemma inom facket medicin.

Rak mot patienterna, utan att på minsta sätt linda in och förskona. Alla patienter pallar inte detta.

Frestande, antar jag, för en psykiater med alltför få psykoterapitimmar i utbildningen att sätta diagnos: Asperger. Som etiketten löd förr. Typisk aspergare denne Doc, med sina manér. Men då glömmer man det relationistiska perspektivet: allt som sker gör det mellan människor. 

Sök inte lösningen på personlighetens gåta inuti den enskilde individen, det bara stigmatiserar. Med psykofarmakan inte långt borta. 

Doc Martins föräldrar har med sin kärlekslöshet och kyla förstört honom. Modern deklarerar uttryckligen att hon aldrig ville ha honom. Han var oönskad. Därför i stort behov av kompensation i vuxenålder, något han aldrig skulle tillstå. Krampaktigt håller han ut. 

Till råga på allt lider han av svår blodfobi. Till slut försöker han efter övertalning sig på populära kbt (kognitiv beteendeterapi) för att försöka få bukt med denna. Klart det inte går, i bästa fall för stunden. Beteenden kan modifieras men den djupare liggande orsaken består. 

Varför sitta så trollbunden av en knäppis som Doc Martin? Det gör en stor tv-publik över hela världen. Många vallfärdar till Port Isaac för att på plats vara med vid inspelningarna. Fullt med folk under dessa numera. Förstår inte hur skådespelarna hanterar detta så bra.

Det vilar mot alla odds något djupt sympatiskt över denna knäppis. Han är rak, han är ärlig, han huttlar inte. Det är befriande. Men han har problem tillstå att han handlat fel när han gjort det. Han är såtillvida grandios i sin personlighet. Försvarsinställd, sig själv beskyddande. 

En transaktionsanalys med modellens tre instanser barn - förälder - vuxen skulle ha mycket att hämta hos Doc Martin. Han pendlar mellan att vara en liten pojke och en vuxen, superprofessionell läkare. Att vara förälder fungerar inte. Han får barn med kärestan Louisa. 

Nå, om ni inte sett, skynda till Acorn. En ny säsong skall snart spelas in. Den tioende. Hur hålla sig till premiären?

Bild: Bustler

Vardagslivets desertörer

Michel Houllebecqs dystopiska bok Underkastelse om ett morgondagens Frankrike genomsyrat av islam, totalitärt och likriktat, skulle även kunna beskriva ett framtida Sverige. Varningstecknen är tydliga. Men skriver jag det stämplas jag väl omedelbart som islamofob. 

Jag kan redan höra den politiskt sett fullkomligt ansvarslöse, maktgalne Löfven yttra: - Vi såg det inte komma. 

Varje år försvinner 12 000 människor i Frankrike. Spårlöst. Går under jorden. Plötsligt är de bara borta. Ingen vet vart de tog vägen. Sedan 2013 letar inte fransk polis efter någon av dessa i inre exil även om familjen begärt det. 

De har ju inte begått något brott, enligt gällande fransk lag, avhopparna. Förutom brottet mot det småborgerliga livet och dess inneboende anda. 

Frestande spekulera i varför dessa avhopp från familj, jobb och det inrutade livet. Inrutade kanske ett nyckelord. Dessa vardagens desertörer orkar inte längre med det inrutade och förutsägbara existerandet. Det lilla livet. 

Kanske det enda som förenar dem. De drar som ungdomarna säger. Plötsligt och utan förvarning. 

I boken Serotonin av Houllebecq gör huvudpersonen just detta: drar. Han säger upp sig från ett välbetalt konsultjobb, liksom han säger upp den flotta lägenhet han hyr i Paris, lämnar den japanska, sig ständigt sminkande kvinna han bor tillsammans med. 

En älskarinna han inte känner något varmare för. Mest likgiltighet. Vet han inte kommer att sakna henne väl on the road. 

En kvinna som vidlyftigt ägnar sig åt hämningslösa sexuella, nattliga utsvävningar med inslag av bisarr djursex. Houllebecq förnekar sig inte. Ingen självcensur eller eftergift åt den goda smaken. Hans stil är som alltid gränsöverskridande, blind för tabun, samtidigt hårt tuktad. 

Jag hänger på i Florent-Claudes, huvudpersonen heter egendomligt så, fotspår. Skuggar honom. Med stor förväntan på vad som skall hända. Vad han kommer att upptäcka under sin odyssé och som Houllebecq lär återge på sitt oblyga sätt. Han som inte väjer för något. 

Houllebecq är med sitt säregna anslag samtidens mest intressanta författare. Ingen skriver som han. Dessutom är han, vilket jag inte fattat tidigare när jag läst honom, rolig. En humor med melankolisk underton. Weltschmerz. Ett rop medan världen går under. 

Har han förekommit som kandidat till Nobelpriset? Ingen aning. Men skulle inte bli förvånad om Engdahl lanserat honom. Kanske bara för att reta dem som inte ens kan uttala fransmannens namn korrekt. Och aldrig läst honom. 

Jag hörde nämligen den dryge pösmunken i ett radioprogram långsamt bokstavera inför någon som kanske inte talar franska hur  namnet skall uttalas för att det skall bli rätt. Jesus. 

 

Ryggen saknar ansikte

Den "malliga morgontidningen", Jan Guillous omdöme om avisen hemmahörande i Marieberg i Stockholm. De rättrognas husorgan och normkälla. "Dagens Nonsens" brukade Gunnar Adler-Karlsson sardoniskt skrocka. Dagens Nyheter läser jag inte. Tillhör icke de rättroende. 

I samma tidning skriver Johan Croneman (bilden) tv-kritik. Enligt en jag känner och som följer honom rör han sig på en betydligt högre stilistisk och intellektuell nivå än fordom Hemming Sten och de andra från långt tillbaka som hade till yrke att glo på dumburken. 

Den senare minns jag främst för att han sågade ett tv-program som det pinsamt nog avslöjades att han inte ens sett.

Han, den reaktionäre strutten, hade retat sig på vad han uppfattat som programmets vänstervridning, detta hände under de röda åren, och hade klart för sig på förhand vad som borde fördömas utan att ens behöva se eländet. 

Jag tror dock inte att det ledde till att han skildes från sitt uppdrag på Expressen. Sten minns jag mest som en gnällgubbe som vevade tjatighetens positiv. Förutsägbar och trist. 

Cronemans självbiografi Jag har det svårast här är skoningslös gentemot honom själv, privatpersonen och inte journalisten. Inget dåligt döljs. Och jag kan inte låta bli att så smått undra om hans vänner haft tillgång till den här osminkade bilden av honom. 

Ingen vacker sådan, en den djupa förnedringen och självförstörandets. Utan att han sätter en ära i sin egen skam, min mors uttryck. Som läsare avväpnas man redan efter någon sida.

Bilden av en i diverse beroenden inlåst och ofri människa. Genom hela livet. Med upprepade sjukhusinläggningar och risk för förtidig död. Ett kämpigt liv för att uttrycka det slarvigt. Aldrig vila eller en lugn stund. Men krönikorna i DN sköter han plikttroget, håller deadlines.

Spelberoendet. Svindlande summor ut och in. Obegripligt för den som inte delar detta beroende. Vad det är som är så svåremotståndligt. Men det kanske utmärker alla slags beroenden. Det tvångsmässiga som tillåts hålla den beroende i ett järngrepp. 

Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Alkoholismen. Utan att skygga för någonting eller minsta smutsiga detalj fångas alkoholistens existens. Ett riktigt suparproffs är Croneman. 

Varför super Jeppe? Inga bortförklaringar eller lättköpta föreställningar, Croneman avskyr dylika som pesten. Som att alkoholismen skulle vara en sjukdom som Minnesotamodellens indoktrinerade apostlar hävdar. 

Man super, det är allt. Ett beteende och en livsstil. Destruktivt, men inte bara. Så enkelt är det inte. Ruset skänker eufori och livsglädje - om än övergående. Roligare vara full än nykter.

Associationen går osökt till Bengt Anderberg och när jag en gång läste om hur han på Bornholm, där han bodde, en helt betagande skön och skimrande höstdag på ön mitt i havet plötsligt kunde gripas av infallet att detta är en perfekt dag för supande. Och så kork av. 

Drickandet avslutades inte i och med dagens slut. En ny period hade inletts, fram till krasch. 

Likadant med Croneman. Återfallet är honom ständigt i hasorna. Överfaller honom när det samma återfall behagar att göra det. Kan ske närsomhelst, oavsett yttre omständigheter. Kanske borde jag skriva kunde om det nu är så att Croneman länge varit nykter. 

Såret i Cronemans förstelnade, hans eget uttryck, liv kan stavas fadern. Som framstår som en högst egendomlig, mytomanisk och svekfull figur. Hur mycket av sig själv som Croneman finner i den förhatlige återstår att röna ut.

Croneman återkommer till en rygg som vänds mot alla andra. En kylans förskräckliga bild. 

Johan Croneman själv? Sin egen rygg han beskådar? Hur ärliga hans ord än är, flyr de honom. Ryggen saknar ansikte. 

Bild: SvD.

Konsten att tala för sig själv och läsa om sina egna böcker

 

Johan Croneman avslöjar i sin självbiografi med den fyndiga titeln Jag är olyckligt här - eftersom jag aldrig läser Dagens Nonsens träffar jag inte på honom där men den hudlösa e-boken har jag svårt att avstå från - att han pratar högt för sig själv. Det gör även jag.

Ett tag läste jag texten högt alltmedan jag skrev. Jag inbillade mig att den blev bättre av det. Det är väl i högsta grad tveksamt. Men jag önskade skriva med ambitionen att texten skulle kunna högläsas, hålla för en uppläsning. 

Första gången jag lyssnade till en av mina böcker som ljudbok, utgiven av Synskadades Riksförbund, kändes det som om det inte var jag som skrivit boken. Det var som om texten lämnade mig, "författarens död" som vissa teoretiserat om. 

Jag upplevde plötsligt ett avstånd till mitt eget verk. 

Samtidigt som jag, det skall jag inte sticka under stol med, smickrades av att det var min bok. Texten uppläst av en anonym röst. Bedömd värd att högläsas för en tänkt publik. 

Det har påståtts att Michel Foucault återvände till och läste om sina gamla, egendomligt ord i sammanhanget, böcker. Undrar om han upptäckte något oväntat, överraskade sig själv, när han gjorde det, eller varför han överhuvudtaget ägnade sig åt det. 

Knappast narcissistisk självbespegling, det vägrar jag tro. Men vad vet jag. Foucault var en egen person. 

Göran Palm avslöjade att han smög sig in på bibliotek för att fästa blicken på sitt eget namn i tidningar och på bokryggar. Ögononani kallade han det. 

När jag har provat att läsa om mina tidigare böcker får jag för mig att jag skrev bättre eller åtminstone annorlunda förr, med ett annat ordval. Förhoppningsvis skriver jag enklare och rakare numera. Det finns inget svårare än att skriva enkelt, som bekant. 

Akademiskt avprogrammerad är jag förhoppningsvis som skrivande människa. Att exempelvis läsa om organisationsboken Själens revolt, med alla dess akademismer, närmast en plåga. 

Jag fruktar att bokens innehåll och budskap, som jag hävdar är bestående angeläget med sitt försvar för individen och rätten till autonomi, riskerar skymmas av alla krångliga ord. 

Att bete sig som jag innebär att man inkluderas i ett illustert - där ett återfall i det akademiska - sällskap. Moralfilosofen Adam Smith (bilden) i Edinburgh gjorde det medan han föreläste. Han liksom plötsligt försvann mitt under en föreläsning och ingen i salen hörde vad han muttrade om. Försjunken och bortom kontakt. 

Man bör undvika att gå där och tala för och med sig själv i butiker och på allmän plats. Oförstående människor kan få för sig att de måste ingripa. När det bara handlar om, måhända, att få tala till punkt utan att bli avbruten. 

Enig med mig själv är jag sällan. Det är inte det jag är ute efter. Inte sällan stannar jag mitt i en mening, tröttnar på att lyssna till mig själv, når aldrig punkten.

Bild: Wikipedia.