November inte min månad

Jag gör som Kung Tosse, vänder blad. Almanackan jag får som prenumerant på Kalle Anka ljuger inte. November har nu infallit. Disig och grå. Inga väderleksförhållanden som muntrar upp den sedan barndomen lågt stämde Skriftställaren. 

Allhelgonahelgen snart avslutad. Granris och ljus sattes på graven i Österlövsta där min farmor och farfar vilar på det som måste vara en av Sveriges vackrast belägna kyrkogårdar.  

Som det sladdbarn jag är kom jag för sent och träffade ingen av dem. Farmor gick bort tidigt, födde fram tio barn, ett dog redan i späd ålder. Nu återstår ingen av syskonskaran. 

Farfar gick bort samma vecka jag föddes. Enligt ryktet var han högrest, hans barn däremot kortvuxna, förmodligen arvet från modern. Farfars gener hoppade över en generation och hamnade hos mig. 

Men det var inte från honom jag ärvde en skepsis gentemot kortvuxna män, livsfarliga som chäfer. Med stort och omättligt kompensationsbehov, Napoleontyper. Det slår aldrig fel. Fråga dig själv om du haft med kortvuxna chäfer att göra och du ser att det stämmer. 

Min sista chäf, öknamn Råttan, var en synnerligen lömig typ. Aldrig raka rör. Underminerade genom att i parodin på "medarbetarsamtal" tissla och tassla om vad kollegerna sagt. Vägrade på direkt uppmaning namnge dessa skuggfigurer.

Nå, uppfattningen om kortvuxna män ärvd från min idol i detta korta jordeliv, morfar. En annan reslig man som ingen chäf i världen vågade sätta sig på.  

Efter Österlövsta till Sandviken och mina föräldrars grav. Står sedan med gökboetmössan av en kort stund i minneslunden där min syster vilar. Det faller alltid in ett alldeles särskilt ljus över minneslunden varje gång jag uppsöker den. 

Och jag anar en närvaro, inte mer än anar. Men det räcker. Behövs inte mer än så. Saknaden efter min syster är stor och den vaga aningen tröstar en smula. Kanske finns hon någonstans. 

November är inte min månad. Kyrkogårdsmånad. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. Orden hämtade från Stig Dagerman som vilar i det Norduppland som halva jag härstammar från, på pappas sida. 

Han skrev också om den död som övervintrar. Månader må komma och gå men döden består.  Ingen undgår den. Senast Jan Myrdal. Så trist tänka han är borta. Han har alltid känts samtida.

En efter en och allt tristare blir det

Det redan glesa ledet fortsätter obönhörligt att glesna. Sven Stolpe. Sven Delblanc. Lars Gustafsson. Och nu Jan Myrdal. Jag läser dödsrunor över den sistnämnda i Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet och Expressen. 

Nota bene, samtliga författade av män. Inga yngre sådana. Om detta kunde man spekulera, det avstår jag ifrån. 

Konstaterar vänligheten i runorna, kanske som det förväntas vid dödsfall. Men inget som Myrdal oreserverat  skulle uppskatta. Vänlighet luktar gärna falskhet. Och snart kanske gamarna träder till. När den döde inte kan gå i svaromål. 

Nu sover den fruktade polemikern som aldrig skrädde sina ord, klarspråk vem det än gällde. Brutalt och rakt på a´ la förebilden Strindberg, inget intrigerande bakom rygg, annars det vanliga i detta land. 

Det värsta är att det blir så fruktansvärt trist när sådana som de ovannämnda försvinner. De utgjorde sannerligen en bristvara, något sällsynt i denna samförståndets kvävande nation. Det är något väsentligt som plötsligt saknas i det offentliga rummet. Fönster som stängs.

Tystnaden blir djupt betydelsebärande.

Vad man än tyckte om Myrdal, och tycktes gjorde det mycket i hela hans aldrig stillastående liv, och hans ställningstaganden, så ofta på tvärs mot den goda smaken, så stimulerade han ens eget tänkande. 

Hans radikalt annorlunda analyser, aldrig först fingret i luften, aldrig något hänsynstagande eller inlindande, gjorde det inte lättare för en att förhålla sig till världshändelser, tjänade inte den intellektuellt lättjefulle. 

De röda khmererna i Kambodja. Massakern på Himmelska fridens torg. Man tvingades tänka ett varv till, ordentligt och kritiskt granska hans omedelbart provocerande uttalanden, problematisera sin egen behändiga ideologiska förförståelse. 

Han var nyttig för ens huvud, det huvud som behöver motstånd för att inte fastna i försanthållanden och trygg politisk hemvist.

Jag hörde honom senast våren 2019 i ABF-huset i Stockholm, under ett seminarium ägnat honom, när han en passant menade att kvinnorna haft det bra i DDR. Jag hörde honom däremot aldrig tala till försvar för dissidenterna i DDR och deras rätt till systemkritik. 

Hans försvar för förintelseförnekaren, som han förenklande och förminskande rubricerats, litteraturprofessorn Robert Faurisson, hans rätt till sina åsikter och att yttra sig, provocerade förstås de rättänkande som har klart för sig på förhand hur det är och hur man bör ställa sig i olika frågor. Utan vidare diskussion och tvivel. 

Handgripligen attackerade de Faurisson, inbjuden till Stockholm för att tala. Han skulle hålla käft, enligt de rättänkande. Basta. Knytnävsslag utdelades. 

Och så när Myrdal  medverkade i en av alternativmedias publikationer! Brunsmetning omedelbart. Strunt samma vad han skrev, det avgörande var den rysliga, icke rumsrena publikationen han medverkade i, det räckte för att fördöma. Pestflagg fram!

Läsa kritiskt vad han skrev, varför det? Som så ofta: attack mot personen Jan Myrdal, snarare fantombilden dekorerad med okvädesord och nedsättande omdömen. Enklast så. 

Hos mig stannar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell  kvar som hans viktigaste verk. Hans idoga försvar för den illojale och refraktionäre, den illojalitet gentemot makten som  kännetecknar varje sann intellektuell. Illojalitet som ett hedersbegrepp. 

Men vi har förstås inte många intellektuella i Sverige, däremot pipor som makten blåser igenom som Myrdal skrev. Själv konfronterades jag med piporna inom högskolevärlden, tretton gick det på dussinet. 

Stora öron riktade uppåt, predikande lojalitet och underkastelse gentemot organisation och stat framför lojalitet mot profession och kritiska tänkande. Värda förakt och inget annat. 

Det blir bara tristare och tristare i detta land. 

Pandemin en ny litterär genre?

Jag har hört talas om henne förut men inte kommit mig för. Således den allra första boken jag läser av Zadie Smith, Aningar. En samling kortare essäer, vardagsnära och lättillgängliga upptäcker jag när jag väl börjat läsa. 

Stil är att insistera, enligt Françoise Sagan. Smith insisterar på ett lågmält sympatiskt sätt.

Numera läser jag med fördel e-böcker. Och denna kostade under hundringen. Inget att tveka om. 

Men ett helvete att ladda ned. Först måste ett mystifikt program som heter Adobe någonting laddas ned och det i flera, för att inte säga många led. Varje led inte glasklart vad gäller hur göra för att komma vidare. 

Som vanligt är det nära att jag svärande som en borstbindare ilsket kastar in handduken. Jag saknar allt vad tålamod heter och är dessutom teknisk idiot. Ger upp vid minsta motstånd. 

Men hänger mot alla odds i denna gång, förvånar mig själv. Och lyckas till slut! Med benägen hjälp av den vänlige Filip på Adlibris. Vete sjutton hur jag gjorde. Men lyckades få till det. 

Nå, det ser fult ut på skärmen enligt mitt förmenande, inte som med de två tidigare böcker jag laddat ned. Senast Johan Croneman. 

Strunt samma. På´n bara. 

Smiths bok är rykande färsk. Skriven under den rådande pandemi som förefaller bara bli allt värre. En politiker i Berlin kräver enligt Berliner Zeitung att polisen skall få göra hembesök. Oklart varför. Rena Tredje Rikets Gestapo. 

Eller Stasi när dess hejdukar förstörde livet för DDR-medborgarna.

I Tyskland vaknar dock folket när det upplever att det tummas på rättsstaten och demonstrerar på gatorna. I Sverige sover det förslavade folket vidare. Anything goes. Snälla staten, låt oss bara få veta vad vi skall göra. Och inte. 

I Smiths bok de uttryck och uppmaningar vi intill tjatighetens gräns vant oss vid under detta onådens år från och med våren: två meters avstånd. Tvätta händerna. Nedstängning. Skyddsutrustning. Flockimmunitet.

Kanske kan vi snart tala om en pandemi-genre om andra förlag än Bonniers hänger på. Osäkert. Svårt nog ändå utan att behöva läsa om det.

Aningar väcker med sin urbana förankring längtan återse New York. The big apple. Besjungen av Woody Allen i tidigare klart sevärda filmer. Men det lär dröja innan jag sitter i ett plan på väg ned mot JFK. 

Ingen vet när denna förbaskade pandemi är över. Om någonsin. Syndafloden väller över oss på alla kontinenter. 

Det senaste dråpslaget i pandemins spår är uppskjutna SHL-matcher. Brynäs mot ärkefienden Leksand. Brynäs mot Djurparken. Det talas i det första fallet om januari någon gång. Perkele, det är ju en evighet dit! 

Hur överleva utan Brynäs, även om Peter Andersson inte blev den frälsare som förutskickats? 

Irriteras av att Bokus och Adlibris sortiment av e-böcker är så präglat av deckare, författade av sådana jag inte har den minsta lust att lägga hårt beskattade pengar på.

Lutar åt att jag beställer Ferrante och laddar ned, håll tummarna i så fall!, trots att jag tycker den är för dyr. Och Ferrante förutsägbar. 

Den allvarsamma lekens store stilist

Plötsligt upptäcker jag det. Hjalmar Söderberg står staty utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm. Prydligt klädd, finklädd skulle man kunna säga, stajlad på nutidssvenska. Ekiperad för att flanera, visa upp sig för huvudstadens borgerliga åskådare. Välansad mustasch. 

Till det yttre en oklanderlig gentleman. 

Första gången som jag noterar statyn där på hedersplats. Vet inte hur länge den stått där, men däremot att jag passerat genom Humlegården många gånger. Utan att ha något ärende in till KB. Carolina Rediviva i Upsala var mitt bibliotek under de akademiska utforskningsåren. 

Första kontakten med Söderberg skedde i gymnasiet, kan det ha varit i första ring, i svenska-ämnet. Martin Bircks ungdom skulle läsas och redogöras för enligt påbjuden mall. Inte uppstod någon omedelbar affinitet mellan mig och författaren. 

Sigfrid Siwertz Mälarpirater som samtidigt avhandlades slog däremot an, öppnade pojkrummets fönster. En svensk Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Hissa seglen och ut på vattnet, äventyret väntar! Vuxenlivet må dröja länge till. Det som förstelnar och desillusionerar.

Att det inte genast tände till mellan mig och Söderberg tror jag hade mindre med boken att göra. Och mer med sammanhanget den lanserades i. 

Lektorn i svenska gjorde sitt bästa för att döda intresset för de svenska storheterna, "kvinnohataren" Strindberg och de andra. Dessutom avskydde han mitt långa hår, klart tydligt i hans bemötande av mig, liksom det syntes i slutbetyget i ämnet. Vi hade svårt för varandra. 

Trots det måste han sätta A på min studentuppsats. Allt annat en skandal. 

Den allvarsamma leken hamnade i mina händer några år senare. Och så var jag fast, ohjälpligt fast. Vilken ung man och obotlig romantiker kan väl inte identifiera sig med huvudpersonen Arvid Stjärnblom och hans olyckliga förhållande med den åtrådda Lydia? 

Med kropp och själ känna sig som, ja vara Arvid? 

De får inte varandra, för att tala med min salig mor, Arvid och Lydia. Hon som alltid önskade att så skulle ske när två människor förälskade sig i varandra. Att det skulle sluta lyckligt. Och att de skulle vara snälla mot varandra. Så som de var i Min värld.

Bitterljuvt från första sidan till sista i Den allvarsamma leken. En bok att med hjärtat läsa om och läsa om på nytt. Njuta av medan vemodet mjukar upp sinnet. 

Boken självbiografiskt grundad.  

Stilisten Söderberg fick jag på köpet när jag slukade Den allvarsamma leken för att uttrycka det vanvördigt. Inte många som klår honom på svensk botten. Åh, att kunna skriva som han. Skapa sådana utsökta sentenser. Skriva så tuktat och välbalanserat. Aldrig ett onödigt ord. 

Ur Förvillelser och direkt ur minnet: Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs. 

Minns plötsligt en anekdot, nedtecknad i någon av hans böcker. Söderberg var tillsammans med några yngre författare bjuden till Strindberg i Blå Tornet på middag. Strindberg var nyfiken på dem som skulle ta över efter honom. Nja, inte ta över, det kunde ju ingen. 

Väl utanför dörren efter avslutad middag grips Söderberg av en impuls, vänder sig om och fångar ett par ögon i brevinkastet. Titanens misstänksamma blick. 

Bild: Albert Bonniers Förlag.

Hundliv

En fröjd för en sann hundälskare att inifrån pensionärskuvösen betrakta, medan sinnet lyfts, alla hundar därnere på marken. Det förefaller som om pandemin fått människor att skaffa hund och då företrädesvis av size small. Många mopsar och frallor (fransk bulldog). 

Flera av dessa fyrtassade har vi blivit närmare bekanta med. Lille Balou, mops, lärde vi känna som liten grabb. Ängslig, smet gärna in mellan fötterna på matte, uttryckte med all önskvärd tydlighet att han ville tillbaka in genom porten, hem till bostadens lugna vrå. 

Denna matte som jag berömt för att jag tycker hon är så bra med grabben.

Hon tar inte ut honom bara för att pliktskyldigt rasta honom, jag bevittnar alltför många som gör så med örat klistrat mot smartfånen, utan hon är verkligen tillsammans med honom under promenaderna. Sätter sig på huk ibland och småpratar med honom. 

Men grabben har vuxit till sig och lagt på sig, inte bara muskler, undrar om det är en och annan korv för mycket. Vågar inte fråga henne om det. Och varför skulle jag. 

I uppgången bor Zlatan, en liten valp av rasen dansk-svensk gårdshund, som knuffat undan Balou från första platsen på sötnostoppen. I samma uppgång Iris och Indy, den senare börjar liksom Skriftställaren få inslag av vita hårstrån i pälsen. 

Minns henne när hon kom, pytteliten och fullkomligt bedårande.

Båda hundarna tjuter av oförställd glädje när de får syn på oss. Sprattlar och är alldeles ifrån sig som om den gränslösa förtjusningen inte ryms i deras små kroppar.

Om ändå människor kunde besitta ett kroppsspråk som hundar. Rakt och lätt att förstå när man väl har lärt sig att läsa av det. Inte som med de tvåbenta varelserna som man ofta inte vet var man har, vilket är osäkerhetsskapande. Inte sällan hög lömighetsfaktor. 

En stor favorit i grannskapet var den klassiska bulldoggen Elvis som motvilligt lät sig kopplas och tas ut. Väl på hemmaplan igen levde han glädjerusigt om, kastade kuddar hit och dit, for som ett jehu upp och ner i soffan. Allt enligt Anders som saknar sin bäste vän. 

Signalerade med all önskvärd tydlighet att hemma är bäst. Nu sover Elvis med molnen som kuddar. 

Här fanns i kvarteret också, för ovanlighetens skull vad gäller storleken, en välväxt dobberman. Stilig hund med klass, lät sig nådigt klappas men inte mer. Honom har jag inte sett på mycket länge, heller inte hans husse.

Bild: Pixers

Pain riche och kråkor

Pain riche säger vi i Sverige, åtminstone sa vi det förr. Har bestämt för mig att det var den legendariske krögaren på flotta restaurang Riche i Stockholm, Tore Wretman, som gav namn åt det avlånga brödet. 

En gång i ljusets stad som det heter om den franska huvudstaden, jag rodnar när jag avslöjar det, föga tröst att det var mycket länge sedan, klev jag in i ett boulangerie snett bakom Operan, jag bodde i grannskapet på ett trevligt litet hotell med utsikt över takåsarna, och bad om une pain riche på stapplande skolfranska. 

Den enkle grabben från Sandviken hade kommit till metropolen. Påminner om bonden som åkte till stan, ville framstå som världsvan, stegade in på ett kafé efter att ha läst på skylten utanför och beställde med myndig röst: - Fröken, en kaffe och två biljarder! Men de skall vara färska. 

Sönderdelar en halvtorr pain riche, stoppar ned i påse, tar med ut till havsbukten inte så långt borta för att mata änderna som håller till vid strandbrinkar och i vassruggar. 

Ljummen oktoberdag med nakna träds november blott några dagar bort, tunga skyar med gråblåa moln som riskerar varsla om regn. 

Jag älskar att röra mig på denna plats där Östersjön presenterar sig, vattnet växlar mellan spegelblankt och otuktade vågor. Det Wehmut jag förr alltid kände om hösten, när allt vissnar och dör och är förgängligt, är som bortblåst. 

Jag är ingen naturromantiker men finner stort behag i att vara nära det vilda bortom mänsklig hand och kontroll. Bortom samhälle och boningshus. Ett sinnets lugn infinner sig.

Inga änder på plats denna eftermiddag, jo en enda. Men han förefaller ointresserad av brödet som kastas ut, simmar i väg. Sannolikt brukar ingen dyka upp här för att mata fåglar. 

En kråka visar däremot ett växande intresse. Vi lägger ut brödbitar. Snart är många kråkor närvarande, tämligen orädda. När vi rör oss mot hemmet följer de efter, länge. När vi stannar till, gör de likadant, slår sig ned i buskar och träd, håller oss oavbrutet under uppsikt.

Jag inbillar mig att de spanar in den bruna påsen med bröd som jag bär på. Gömmer den under skepparkavajen. Hjälper inte. De fortsätter att följa efter nästan ända fram till porten. 

Tänker på farbror Vilhelm i den norduppländska skogen utanför Häverödal, levde som eremit med krossat hjärta efter en olycklig kärlekshistoria. Fåglarna och han blev med tiden tätt förbundna. Han ingick som en självklar del av deras livsmiljö. 

Kanske är det generna som drar mig till platsen runt hörnet där fåglar finns. Jag måste bara bege mig dit. Helst varje dag. 

Byt föräldrar!

Torsdag förmiddag i oktobers alltmer höstlika månad, det närmar sig lunchtid. Dis över kyrkogården i det lilla samhället några mil från Gefle, mest känt för att en vanlig grabb som gifte sig med en kronprinsessa kommer härifrån, lätt regn, grått och dystert i luften. 

Jag fäller upp och fäller sedan strax ihop paraplyet. Fäller upp det igen. Ett smått nervöst agerande. Jag känner mig obekväm där jag står. 

Vi är drygt tjugo personer som har samlats för att ta ett sista farväl. Den avlidne gick ur Svenska kyrkan, osäkert hur mycket han planerade denna akt. Om han överhuvudtaget orkade göra det under ett accelererande, plågsamt sjukdomsförlopp. 

Officiant från begravningsbyrån dyker upp med urnan i famnen. Han lämnar över den till änkan och vi rör oss i samlad tropp mot gravplatsen där det väntar ett hål för urnan att stoppas ner i.

Medelåldern påfallande hög på oss församlade. En böjd man släpar sig långsamt och mödosamt fram med rullator, en kvinna vid sin sida som bistår honom.  

Jag träffar människor jag inte har sett sedan 1960-talet. Stig spelade klaviatur, styvt. Nu är han en gubbe med en gubbes kropp och röst, kanske tänker han likadant om mig. Jag minns honom som en smula dryg. I så fall är det med åren som bortblåst.

Det är det forna bandets första trummis som begravs. Bandet som startade våren 1963, inspirerat av den brittiska popvågen. Ett pojkband. Trummisen bara 12 år. 

Existentiella funderingar oundvikliga, hur undgå dem, omöjligt. Vad gjorde jag med mitt liv, gjorde inte gör. Vilka medvetna val? Ännu mer: icke-val, bortvalda livsvägar. Rädsla och bristande mod. Uppfostran som präglade synen på livet och vad som kan och bör förväntas. 

Bruksmiljöns tuktande och tillbakahållande livsformer i skuggan av Verket. Tro inte att du är något. Stick inte ut. 

Det fanns inte många valmöjligheter för den som i hemlighet drömde om alternativ. Musiken ville jag fortsätta med som yrke. Men såg inte hur det skulle låta sig göras. Frestades gå ner i Verket, dåvarande flickvännen avstyrde bestämt. Uppsala blev det. Ingen musik.

När jag var knuten till Högskolan i Gävle, samtidigt flitigt medverkande på kultursidan i Gefle Dagblad och uppmärksammad i stan, var jag flera gånger inbjuden till Vasaskolan i Gävle att föreläsa för eleverna. Ett alltid lika roligt uppdrag. 

Begav mig alltid förväntansfull mot den imposanta skolbyggnaden med anor från den tid när det fanns en lektorstrappa som inga adjunkter tilläts beträda.

En gång berättade jag om när jag var i de lyssnande (jodå!) elevernas ålder. "Det fanns inte lika många valmöjligheter som ni har." En flicka ber om ordet: "Jag vill syssla med mim, utbilda mig till mimare." 

Hon nämner en högskola där sådan utbildning finns. Kanske Skövde, minns inte. 

"Mina föräldrar säger att jag först måste skaffa mig en riktig utbildning. Vad skall jag göra?" Rösten lite förtvivlad, uppgiven. Blicken spänt riktad mot mig. 

Jag vet att lyssnar hon till föräldrarna slår livsfällan igen. Utan att jag hinner tänka efter hör jag mig själv spontant utbrista: "Byt föräldrar!"

Jubel i den fullsatta aulan. 

När jag lämnar Vasaskolan efter förrättat värv vemod i sinnet. Och ett stänk av avund. 

Bild: "Tänkaren" av Auguste Rodin. Wikipedia