Romantik är praktik - med sista kulan i bössan

Har man läst Den unge Werthers lidanden (DDR-författaren Ulrich Plenzdorf skrev för övrigt en fortsättning som samtidsplacerade den i grå realsocialism, drog på sig åtal för jag tror vagabonderi) känner man snabbt igen sig i berlinaren Simon Strauss Sju nätter. (På tyska 2017, utgiven på Lindelöws förlag 2019.)

Jag gav mig för några år sedan den på att jag nära skulle följa ung, tysk litteratur skriven av berlinare men tröttnade efter några volymer. Kanske är jag för gammal, fömår inte identifiera mig med de unga, snarare tämligen unga, i den kreativa klassen.* Dess hedonistiska livsstil och febrila förehavanden. 

Är man förtrogen med Heinrich von Kleists levnadsöde - även försökt som Skriftställaren finna hans grav, osäker om hans Henriette vilar i samma, ute i Wannsee utanför Berlin men inte lyckats med det, lättare ta sig till Goebbels hus på halvön Schwanenwerder - känner man också snabbt igen sig i Strauss. Ett litterärt hemmahörande låter sig skymtas. 

På baksidan heter det att Strauss skriver i en nyromantisk genre. Men vad är nytt? Inget. Romantikern är inget nytt fenomen. Jag vet inte ens om Strauss är en sådan, i så fall med mycket mörker inom sig. 

Men det kanske utmärker alla romantiker, undergångskänslan kastar sin kalla skugga, Weltschmerz benämnde Jean Paul det. 

Strauss bejakar, nej han hyllar passionen, drömmen, känslan och det irrationella bortom kalkylerande instrumentellt förnuft. Antingen lever man det borgerliga livet eller också begår man självmord, enligt någon. Jag minns inte vem. Men är det inte samma sak - egentligen? 

Fråga Strauss altergo, på god väg glida ned i uppgivenhet och hopplöshet. Ett spel eller ett självbedrägeri pågår som snart är över? Hur undgå att vara omedveten om det?

Strauss, eller vem han nu är den tämligen unge huvudpersonen i boken, stretar som den existentialist han är emot det inrutade, borgerliga liv med inställda projekt och slocknade drömmar som väntar enligt en samhällslag som ingen författat. 

Sju nätter - sju syndafall. Likt en irrande mal bortom förnuftets genomskådande ljus. Innan fällan går igen och det är för sent. Om det nu inte redan är det. 

Det är väl bara småborgaren som kan orda så romantiskt som i Strauss bok. Den äkta romantikern lever, romantik är praktik, det krävs ingen urskuldande retorik på gränsen till sentimentalitet och självömkan. 

Praktik med kulan i bössan som definitiv punktsättare, för att ånyo referera till von Kleist. 

Plötsligt minns jag med stigande vemod i sinnet en ljummen augustiafton för många, många år sedan. En kompis och jag satt i en park i den lilla staden i skuggan av Verket. Vi svor dyrt och heligt på att ingen av oss skulle gå ned i Verket, lika med att gå förlorad i föräldrarnas fotspår. 

En av oss gjorde det inte.

Jag sträckläser Strauss bok som uppges blivit mycket diskuterad i Merkels Tyskland - utgår ifrån att det är bland välbeställd tämligen ung medelklass, materiellt proppmätt och less med revolten upphängd på en spik i gillestugan (Den kompromisslösa Ulrike Meinhofs formulering?) 

Läs den! Och fråga dig själv om du törs: vad gjorde jag av mitt liv? Om du inte längre tillhör de tämligen unga med framtid kvar att småborgerligt nyromantiskt orda om.  

* I datorn gömmer sig sedan flera år ett manus till en roman betitlad Berliner Kinder. Det lär få stanna där.

Tankens nomader

Mats, en klok tidigare kollega, tipsar mig vänligt nog om att Per Landin utkommit med en ny bok. Jag beställer den bums, den verkar ju olidligt intressant utifrån innehållsförteckningen med namn på alla dem som Landin avhandlar.

Jag har läst honom tidigare, anser mig väl förtrogen med hans tankefördjupande författarskap. Bland verken melankoliska Sista tangon i DDR: ett PS. Om det realsocialistiska, totalitära system som bara försvann utan större saknad från andra än systembärande politruker. 

Per Landin försökte jag träffa när jag var gästprofessor på Freie Universität (FU). Vi lyckades dock aldrig få till det.

Den germanskt välorienterade Landin glider undan alla etiketter. Vänster? Höger? Radikal? Konservativ? Fritänkare, skulle jag påstå. Obunden. Vandrar med ordet i sin makt egna vägar, finner egna namn att stanna till vid. Många gånger obekanta för de flesta. 

Så tydligen även denna gång. Men inte bara. Bland dem en av mina husgudar, Joseph Beuys, som ägnats ett kapitel. Väcker min största nyfikenhet hur Landin närmat sig den mångsidige konstnären som någon träffande beskev som "enmansrörelse".

Beuys och Landin känns, spontant, långt från varandra. Nå, det visar sig.

Förutom Landin har jag, apropå ett kontaktsökande som misslyckades, tidigare försökt att nå Horst Mahler som förekommer i boken. En extremt radikal omprövare. I och med det persona non grata i tysk offentlighet.

Horst Mahler, medgrundare av stadsgerillan RAF, dömd till fängelse för antisemitism, inte första gången och jag tror dömd även för förintelseförnekelse. Rödskägg som bytte fot men inte lika lättvindigt som de ömkliga på svensk botten, typ Annika Ström Melin (se DN 201204) och andra opportunismens kappvändare.

Osökt går tanken till en annan negativt uppmärksammad på tysk mark som i likhet med Mahler radikalt bytte ståndpunkt. Till många 68:ors ohöljda förvåning och besvikelse. 

Bernd Rabehl, Rudi Dutschkes vapendragare under den studentrevolt som var mycket mer än så. Introducerade tidigare nyanställda till FU under en promenad som kunde ta flera timmar enligt en begeistrad universitetsanställd jag talade med och som deltagit i en sådan.

Sedan brunstämplad, liksom Mahler, när han begått sin tankevända, FU:s ledning satte p för de initierade promenaderna. 

I likhet med Landin fascineras jag, om än motvilligt, av figurer som inte är tankens nomader, varför låsa in sig i förkalkade tankefigurer och vägra överge dem blir kärnfrågan, varför sluta tänka kunde man spetsa till det. Eller: hur lyckas med att aldrig börja tänka? 

Frågorna inspireras av filosofen Hannah Arendt som flydde undan de icke-tänkande. 

Mest fascineras jag av dem som är tankens nomader. Min tanke är fri, den kan ej beskattas, som Cornelis sjöng. Honom som skattmasen jagade. 

Läser medan jag skriver detta på nytt Lars Gustafssons lilla bok Nomadlivet och dess bortglömda dygder som inspirerar till begreppet tankens nomader. Alla dem som i huvudet aldrig stannar på samma plats. 

Rastlösa, rörliga, revolterande mot allt etablerat och fastfruset, allt förgivettagande. Alla som vägrar att sluta tänka oavsett påbud, direktiv och lämplighet. Med risk för utstötning och ensamhet. 

Nyss gick Myrdal.

Otåligt väntar jag på Landins bok.  

Bild: Ilse Koch, "Buchenwalds häxa", sadistisk lägervakt, förekommer i Per Landins nya bok. 

När tanternas Olle stämplade i min bankbok

Nu min tur efter långt, nervöst köande. Blyg vinkades jag fram till den enda öppnade kassan i Sparbanken. 

Bakom disken det välbekanta ansiktet från teve-skärmen (vi hade dock ännu ingen teve i vår familj), mannen log vänligt under den välansade mustaschen, sökte vara den till synes mutistiske gossen behjälplig:

- Du kanske har med dig en bankbok?

- Mmm.

- Och kanske en liten slant?

- Mmm.

Bankboken med grå pärmar räcktes över. Och en svettig tvåkrona. Mannen tog emot bok och peng, stämplade med långsamma rörelser, räckte smått leende, mamma brukade säga att hon tyckte att han var "tjusig", tillbaka den nyinförskaffade, tunna boken.

- Nästa!

På snabba fötter hem för att redovisa upplevelsen för mamma och nyfikna tanter i kvarteret. Mamma dukat fram kaffe och nybakade smörhönor. Sockerdricka till mig. 

- Hur var han?

Tant Hildur, aktiv inom partiet (fanns förstås bara ett i den socialdemokratiskt impregnerade vardagen), inskolad i förhärskande bruksmentalitet:

- Det står ju inte vem som stämplat!

Mamma blixtsnabbt, arg röst:

- Det gör det visst! 

Sandviken. En bra bit in på 50-talet. Tevekändisen Olle Björklund anlitad av Sparbanken för att sitta i kassan några timmar och ombesörja insättningar. Något slags kampanj. 

Detta utspelade sig på Lyckoslantens tid med Spara och Slösa. Den som spar han har löd budskapet. Man måste vara försiktig med slantarna hördes titt som tätt från mina föräldrar. 

Långt före en teve med en massa kanaler. Inga mobiler att ta selfies med. Men lokaltidningarna på plats, antar jag. Inte varje dag en tevekändis seglade in i staden. 

I mina tonår kom den lilla staden, det kan så här långt efteråt få mig att undra om jag drömde, att gästas av Jimi Hendrix och andra internationella musikaliska storheter. Världen kom till Sandviken. Men först på scen av alla celebriteter var Olle Björklund.*

Sedermera sparkades mannen med den välansade snorbromsaren från Sveriges Television, eller vad det hette på den tiden, för alla sina extraknäck.

• Jag föddes långt efter att prinsen av Wales hedrade Sandviken med ett besök, det var väl företaget som lockade, vad annars, tillsammans med hon Simpson. Utgår ifrån att hon var med. 

Ge oss en timme Glenn om dagen!

I Nazityskland hette det som en naturlig sak hos de bruna stormtrupperna: En riktig tysk är ingen intellektuell! Det var blott handlingen som räknades, primitiv handlingsmystik vårdades. Med våldet och mördandet inbakat. Dödskallen logotypen för det nazistiska projektet.

Bokbål anställdes mitt i Berlin, författare och intellektuella kastades i koncentrationsläger eller drevs i landsflykt. Men egendomligt nog tilltalade Hitler vördnadsbjudande sin propagandaminister Doktor. 

Han lade aldrig bort titlarna, imponerad av den akademiska titulaturens höga status. 

Jag vet att i dagens Tyskland anses det mycket fint att inneha den titeln. Icke minst bland näringslivets folk. Inte som i Sverige med obildade figurer till direktörer. Undantaget Gyllenhammar som stoltserade med sitt hedersdoktorat. 

I Sandviken kunde man få höra att det inte var bra att tänka för mycket. Man riskerade fastna, trassla in sig i ett introvert grubblande. Man kanske inte tog sig ur sina grubblerier utan blev konstig. Och vips var Ulleråkers sinnessjukhus inte långt borta. 

Jag minns flera människor, stämplade händiga, som hamnade där för att tungt medicineras med svåra biverkningar. Kanske tog det kål på deras grubblande, i varje fall på personligheten. 

Häromdagen talade jag med min själslige broder Hasse om Glenn Hysén vars reality show i teve vi båda älskade och saknar nu när den inte längre sänds. Den fumlige Glenn, fullkomligt opraktisk när det gäller att slå i en spik, tapetsera eller sätta upp en lampa. 

Men inte bryr han sig den glade göteborgaren, han är totalt bekymmerslös. Vilken härlig egenskap!  

Åh, att ändå få vara likadan! Jo, det är jag vad gäller det praktiska, jag har tummen mitt i näven. Men bekymmerslösheten! Glenn lever, funderar inte så mycket på sitt görande och hur andra ser på det. Men vad ska folk säga, som det hette i Sandviken. Inte stör det Glenn. 

Själv meta-lever jag för att låta som en terapeut, alltid gjort. Analyserar mitt agerande, reflekterar över det istället för att göra som härlige Glenn: "bara" leva. Där analys och reflektion med växande eftertanke träder in, där flyger spontaniteten ut. 

Vad välja, för att ställa det på sin spets: tänka eller leva? Någon?

Jag begick en bok med titeln Livets känsla* full av mer eller mindre tänkvärda (!) uppmaningar om att leva i och ta vara på ögonblicket, den flyktiga stunden. Men inte lever jag som jag lär, då hade boken aldrig skrivits, den hade aldrig behövt skrivas, det är en bok istället för.

Håkan Sandberg spelade i Blåvitt tillsammans med Glenn och andra storheter. Han var ett tag min student, en mycket duktig och ambitiös sådan. Vid kontakt med honom efter alla år passade jag naturligtvis nyfiket på att fråga om Glenn.

Håkan menade att så där är inte Glenn när inte kameran är på. Det vägrar jag att lyssna på. Rör inte min Glenn!

Jag vill ha honom precis som i serien, den glada laxen som knallar runt i Göteborg med ett ständigt har ni de gött, eller på läpparna till alla och envar. Vilken glädjespridare! 

När jag var tanig pojke tränade jag på korrespondens med Arne Tammer efter parollen: Ge mig en kvart om dagen och jag skall ge dig en ny kropp! ( Vi grabbar vred förstås om det: Ge mig en kvarting om dagen och jag skall ge dig en ny kropp. Arne Thinner.)

Ge oss en timme Glenn om dagen! Bästa medicinen mot pandemiskt kopplat svårmod. Släpp honom fri framför kameran. Han äger, som ungarna säger.

* https://www.bokus.com/bok/9789197903592/livets-kansla-31-entreer/

Inga krokodiltårar över seminariet som försvann!

Kristian Ekenberg: Högskolan i Gävle slösar bort sitt kulturella kapital

Braskande men ingen solklar rubrik på förstasidan i Gefle Dagblad 3/12. Det så kallade Dagermanseminariet på högskolan läggs ned. I och med att eldsjälen bakom seminariet går i pension. Likaså försvinner tydligen en hörna hedrad Dagerman i högskolebiblioteket. 

Jag har ärligt talat svårt att stämma in i enmanskören och fälla krokodiltårar. Ekenberg, som ju inte utmärkt sig som någon kontroversiell kulturredaktör, tvärtom, lyckas dock finna en passande benämning på den regionala högskolan: en kött och potatis-högskola. 

Till regional nytta. Ingen intellektuell oas för kunskapstörstande själar sökande tankeutvidgning och bildning. Aldrig varit. Dessutom anonym. Hur många utanför högskolan, av alla dem som med sina skattemedel bekostar verksamheten, känner ens till dess existens?

Jag har alltid känt stor skepsis inför det där seminariet med den stolta parollen om försvar för yttrandefriheten, därför heller aldrig deltagit i någon sammankomst och därmed legitimerat det hela. 

En högskola kännetecknad av toppstyrning, chäfsvälde och tigande anställda. Kulturellt kapital? Jo, pyttsan!

Som fackligt aktiv drogs jag in i uppsägningar, genom fula tricks, av de få intellektuella värda namnet på högskolan. Klart de måste bort, de störde organisationen och framförallt de närmaste chäferna med sin kritiska närvaro. 

Inte ett knip hördes vad jag minns den gången från eldsjälen som tycker sig värna yttrandefriheten, förmodligen rädd om sitt eget skinn. 

Någon måtta måste det väl ändå vara på hyckleriet! Om, jag säger om, det ändå vore så att högskolan genomsyrades av Dagermans frihetliga anda, men så är det ju inte. 

Ledningen håller ett ängsligt öga på vad omgivningen, främst privata näringslivet men även offentlig sektor, vill och anpassar sig lydigt därefter. Studenterna skall knycklas till och formas, göras anställningsbara. 

En högskola i  en akademikerfientlig fabriksregion där den fria tanken aldrig hållits högt. Högskolan kunde i den bästa av världar vara något annat, en sten i skon, istället för en utbildningsfabrik med klar yrkesinriktning. Men har aldrig varit och kommer aldrig att bli det.

Så jag har svårt att fälla några krokodiltårar över försvinnandet av ett seminarium som kanske utan att fatta det hjälpte högskolan ge sken av att den var något annat, därmed tjänade ledningen. 

Den så kallade förvaltningschefens kommentar i Arbetarbladet 30/11 är blott hycklande pinsamheter på pränt. Nota bene, en administratör nära rektorn. Ingen kommentar eller protest från de professionella leden, ingen bryr sig kanske? Business as usual. 

Bild: Wikipedia

Vi ger oss inte, vi tar om!

Som vilset sökande tonåring i den lilla stålskodda staden i skuggan av Verket försökte jag mig på att läsa Herman Hesse. Boken ifråga, en pocketutgåva med ett giftgrönt omslag vill jag minnas, var Siddharta. 

Den knep mig inte med hull och hår. Snarast förbryllade den och spädde på vilsenheten där jag hängde i mitt pojkrum med väggrammofon och bäddsoffa med lock. 

Det dröjde innan jag kom att läsa Der Steppenwolf. Den boken fångade mig på ett sätt som Siddharta inte förmådde. Kanske borde jag läsa om den sistnämnda. För att travestera Herakleitos: Man läser inte samma bok två gånger. 

Jag är inte samme läsare. Den vilsne tonåringen är borta. Han försvann någonstans i det förflutna. Om än inte spårlöst. 

Lars Gustafssons oreserverade kärleksförklaring till Västmanland, Strövtåg i hembygden, titeln får mig att associera till Heidenstam, även till det tyska begreppet Heimat, avslöjar, utan att författaren bekymrar sig över det, att han återanvänder delar av sina texter. 

Han ekonomiserar skulle en företagsekonom säga. 

Det krävs att man uppmärksamt läser honom på nytt, ett antal av hans verk för att urskilja det, vilket jag också ägnat mig åt under pandemin.

En tolkning av en dikt av Gunnar Mascoll Silverstolpe, som G håller högt men ändå etiketterar minor poet,  har jag stött på i minst två böcker. Vad gör det, tolkningen är uppslagsrik, bär herr Gustafssons speciella signum. Ingen läser och tolkar som den egensinnige herr G.

Hans favoritord återkommer som ett slags markörer: egendomligt, naturligtvis, utmärkt för att bara lämna tre exempel. 

Hans, jag höll på skriva charmiga sätt att reservera sig när han begår ett omdöme eller påstående, är alltid ytterst elegant. Det är ta mig tusan klass. Att det är egocentriskt kryddat? Ach so. En Lars Gustafsson fri från egocentricitet, en sådan herre finns bara icke. 

Det andas en lätthet i han stil, en avspändhet som är mycket tilltalande. Det verkar så enkelt för honom att få till det. Naturligtvis (!) ser det bara så ut. Mycket arbete bakom. Omskrivningar. Filanden. 

Sedan jag började blogga i mars 2017, efter att Stefan Lindgren (jag medverkade några gånger i hans 8 dagar)  föreslog mig det har över 900 inlägg lagts ut. Just nu försöker jag att välja ut ett mindre antal till en e-bok. Funderar med mycket huvudbry på urvalsprincip. 

Jag kan inte låta bli att snubbla över upprepningar. Jag har vissa favoritämnen, käpphästar kanske Johan Asplund skulle ha sagt, som jag återkommer till. 

När jag inte skriver vet jag, under självinsiktens kalla stjärna, att jag har en tendens att upprepa mig, säga samma sak två gånger, som om det inte räcker med en enda, kanske litar jag inte på att budskapet har uppfattats av mottagaren. 

Vad vet jag. Men tjatigt torde det vara för den som adresseras. Som vore jag mitt eget eko. 

Huruvida Lars Gustafsson mycket medvetet återbrukade eller om det måste skrivas på förströddhetens konto, det vet jag icke. Hans publikationslista är extremt lång, kanske omöjligt att inte skriva samma sak blott en första och sista gång.  

Och det är ju egendomligt (!) nog lika bra varje gång! Som hade man aldrig läst det förut. 

Vi ger oss inte, vi tar om! För att ungefärligt citera herr G. 

Bild: Löpande band. SvD.se

Bevisar att berlinare blir man

Läser som e-bok Ales Stegers Berlin (på Rámus förlag som givit ut Nobelpristagaren Louise Glück) med en textsättning utan pardon. Inga indragningar utan en obruten, framvällande textmassa, så som det brukar se ut i Thomas Bernhards högintensiva böcker. 

Men det förtar inte läsupplevelsen, jo kanske något. Ställer hursomhelst stegrade krav på koncentration och fokusering. Men mödan värt besväret, jag lovar. En härlig bok!

Att sida upp och sida ned tas till Europas hjärta, den stad jag älskar mest av alla, med det exakta angivandet av och påminnandet om välbekanta gator och platser blir som att hälla salt i öppet sår. Sehnsucht, längtan, flyger in i sinnet. 

Varje morgon slukar jag Berlintidningarna i ett allt svagare hopp om att den staden eländigt ockuperande pandemin, eller kanske snarare restriktionerna den föranleder och legitimerar, snart skall börja retirera och det bli möjligt resa till Berlin igen. Om än inte längre landa på kära, gamla ruffiga Tegel. 

Men icke. Mutti förutspådde häromdagen att det samhälleliga undantagstillståndet - jo, jag kallar det så för vad är det annars detta mardrömsliknande läge - kommer att länge bestå. Den bemaskade staden sluter sig i ängslan, vänder mig ryggen. 

Steger har sitt ursprung i Slovenien, sökte sig mot Berlin och stadens själ utifrån som många andra. Det har sagts för länge sedan att Berlin är exilens och flyktingarnas förlovade stad. Främlingarnas. Man föds inte till berlinare, man blir det. 

Och nog har Steger som Skriftställaren blivit berlinare, han är initierad som få när han med kreativ och öppen blick strövar omkring. Både i stadens västra och östra delar. Inget förefaller undgå honom. 

Jag brukar säga att mellan Berlin i sig och den som med den rätta blicken påkopplad betraktar staden - där finns Berlin. Är ni med? Varken fantasi eller realism, utan något som framkallas i ett det fria skapandets mellanrum. 

En författare som Steger har fattat galoppen liksom Walter Benjamin, Alfred Döblin, Fassbinder och andra föregångare. Wim Wenders icke att förglömma. 

Som en i staden icke född berlinare är man varken turist (en urberlinare kan stöna: vi överlevde fascismen och kommunismen men fanken vet om vi fixar turismen) eller bofast med vaneblick, förhållningssättet är mer vaket och aktivt. 

Varje promenad på nyfikna fötter en upptäckandets exkursion. Vad väntar eller gäckar bakom nästa hörn? Det är oskrivet. 

Hela tiden ett nytt Berlin. Framtidernas stad läste jag hos någon, alltid nya projekt som föds. En smula egendomligt med tanke på historiens närvaro på varenda fläck, staden är ju historiskt kontaminerad.

Steger uppmärksammar mig på att jag missat, nej det har jag inte utan försummat, det märkliga Teufelsberg i Grunewald som uppfördes genom att efter krigsslutet 1945 togs tillvara resterna efter det hiskeligt sönderbombade Berlin, stenar och grus, hur mycket som helst. 

En höjd på över hundra meter, ett konstgjort berg. 

Den egenartade poeten, en av mina stora favoriter, Gottfried Benns bostadsadress sökte jag en gång upp med hjälp av en liten behändig handbok förtecknande adresserna till Benn, Ulrike Meinhof, Grosz och andra av primärt intresse. 

Men graven, där han vilar tillsammans med hustrun Ilse som levde ända in på 90-talet och överlevde maken med trettionio år, påkallar ett besök. På en kyrkogård belägen i Dahlem, den stadsdel där FU håller till och där jag har mitt logi under mina Berlinvistelser.

Med eller utan vaccin, det får bara inte dröja alltför länge innan vi återses, Berlin och jag. Via den nya flygplatsen som efter flera år av högst besynnerlig fördröjning nu äntligen öppnat. Långt ute i öst. Det kommer att kännas annorlunda efter alla år med Tegel.