Fransk jul på sidan om världen

Franska kort har man ju, om än en såsom varande en oskyldig pojke från Bruket, hört talas om. Men finns det något sådant som en fransk jul? Jag har faktiskt firat, nåja firat är väl att ta i, en sådan en gång. Det vill säga en vit jul på fransk mark. 

I den lilla gudsförgätna byn Grez-Sur-Loing på sidan om världens larm. I samband med fem veckor på ett stipendium från det kotteridrivna svenska författarförbund jag sedan länge inte tillhör. Av goda skäl. 

Hur jag, på slingrande och hårt trafikerade vägar som förhöjde blodtrycket, lyckades leta mig fram från ljusets stad i hyrd Peugeot, franska bilar bör man hålla sig långt från visste salig far, till Grez söder om Paris och nära Fontainebleau har jag ingen aning om. 

Utan karta och på känn - i trakter jag aldrig satt min fot. Våghalsigt. Men det gick. Rena turen. Eller styrt av en osynlig, allsmäktig och barmhärtig hand. Inbillar mig gärna det senare. 

Den lilla byn hade besök av August Strindberg. Minns hans Bland franska bönder. Paret Karin och Carl Larsson var också där bland andra dåtidens prominenta gäster. Karin, alltid i skuggan av maken, målade av en bro över den makligt flytande floden med skimrande grönt vatten. 

Lika grönt som omgivande natur, en vit jul som sagt. På strandbrinken dygnet runt, åtminstone upplevde jag det så, snattrande änder som aldrig tog paus. 

Kunde drivit en till vansinne. De snattrade när solen gick upp. Snattrade när solen gick ner. Fick mig att känna mig som Céline i Resa till nattens ände (men det var infödingarnas infernaliska trummor han plågades av). Aldrig en lugn stund. 

Författarförbundets hus beboddes av ett stort gäng stipendiater men ruvade knäpptyst på dagtid. Smått obehagligt tyst, som om det var evakuerat. Jag kunde bara spekulera om vad som utspelade sig bakom alla stängda dörrar. 

Vid entrén bakom tung port på en sekretär ett foto på en flinande drottning Silvia. Inte en chans! I den stolta republikens Frankrike! Var gömde sig giljotinen?

Snabbt på med slokmustascher och pipskägg med hjälp av  tuschpenna. Begicks om natten när alla eventuellt sov. En stipendiat jag en dag stötte ihop med, presenterade sig som feminist utan att jag frågat om det, tog mycket illa vid sig av majestätsbrottet. Jag knep. 

Det gick fort att promenera genom den folktomma byn som även den föreföll evakuerad. Jag tog till vana att göra det varje eftermiddag efter lunch. Hus väl gömda bakom höga murar. Kanske juldekorerade, omöjligt att avgöra. 

Fick mig att tänka på en fransk film, minns inte vad den hette, som handlade om kriminella tjänsteflickor i ett burget hus bakom vitrappade murar. Otäck. Blod och brutala mord. Fransk noir.

Byrackor skällde ilsket varnande. Jag kunde inte urskilja dem bakom murarna. Men ryckte till varje gång. 

Jag ställde väckarklockan på sju, knallade upp och skrev varje förmiddag på min bok om Søren Krøyer. Drömde om honom. Att han sökte upp mig utan att säga någonting. Bara stirrade på mig. Med svårtolkad blick. Kanske skeptisk. "Varför skriver du om mig?"

Nu snart julafton i pandemins distanserande tid. Inga besök från barn. Inga resor till fjärran land. Stillsammare än någonsin. Men Kalle Anka i teve blir det. Som alltid. Ingen jul utan min störste favorit! Och svensk, hemlagad julmat enligt konstens alla regler. Leve jultraditionerna!

Till Grez på den franska landsbygden återvänder jag aldrig. Min första och sista franska jul. 

Asocial med munväder

Jag nämnde häromsistens Johan Asplund och hans roliga resonemang om hälsningsceremonier. Hur dessa skiljer sig åt i olika kulturer. I och med pandemin hälsar vi på varandra med armbågen och inte som "riktiga" svenskar plägar göra - med ett handslag. 

Oskicket att kramas i tid och otid, som även vi nordeuropeiska karlakarlar med hår på bröstet lagt oss till med, är förstås också inställt. Avstånd skall hållas, påbjudet uppifrån av statsråd och folkhälsans myndighet som "rekommendation" - förslavad svensk lyder. 

Det kunde verka som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment bortom konstitution och lagar pågår med oss alla medverkande. Illavarslande. Rättssamhället, någon?

En gammal kompis till mig, tråddragare i Verket fram till sin sista utstämpling efter många livsår i grottekvarnen, undertecknar alltid sina sms till mig med "kram", alternativt förstärkt till ”varm kram”. 

Det känns inte rätt, bara jolligt. Han som förr var så kärig som min mor brukade säga. Och det tar emot så det knakar i anden att sms-kramas tillbaka. Kanske gör jag honom ledsen när jag inte varje gång förmår det. 

En tidigare muslimsk kollega, alltid med något slags virkad vit "potta" på skallen, kunde rulla ut bönemattan i sitt tjänsterum med glasdörr och därmed fri insyn, som blev riksökänd när han vägrade att ta en kvinnlig journalist i hand torde fröjdas. 

Ingen risk hängas ut på nytt som medeltida kvinnoföraktare i ett förment jämställdhetens land. Om han inte vägrar att armbågshälsa, förstås. Man vet aldrig med en sådan där opålitlig gök. 

Asplund var en fyndig och uppslagsrik en som sociolog. Förutom att han utmärkte sig som stilist. Ovanligt för att inte säga sällsynt bland generellt illaskrivande samhällsvetare. 

Begreppet asocial pratsamhet i samma bok som den om hälsningsceremonier fann jag en dag användbart. Det hjälpte mig få babblande människor på plats. Inklusive släktingar.

Människor vars orala beteende jag undrat, som Asplund uppmanade till som ett vidsynt förhållningssätt till verkligheten, över.

Lätt få för sig att dylika snacksaliga är extremt sociala, så brukar man ju också ofta säga: - Han är så social. Men Asplunds tankevända hjälpte mig att inse att det förhåller sig tvärtom. Egendomligt nog.

Den pratsamme är egentligen asocial. Han är inte kontaktsökande. Nog snarare kontroll som eftersträvas. 

Kanske är det så att det handlar om att ta kontrollen över en situation genom att omedelbart prata mycket. Inte ge någon annan chansen att ta initiativet. Sedan äga talutrymmet. Rena filibustrandet. 

Jag minns studenter som, vilket förvånade mig eller inte om jag skall vara ärlig, hade problem med Asplund när jag entusiastiskt föreläste om honom, framförallt den lilla pärlan Om undran inför samhället. En miniklassiker!

Hans kultursociologiska teorier med sina kluriga, ögonöppnande begrepp - borde vara obligatoriska läsning på våra alltmer intellektuellt förfallna universitet. Men glöm det!

De är mycket användbara för att fördjupa förståelsen av vardagsfenomen som kan tyckas både triviala och transparenta. Därmed i högsta grad nyttiga verktyg.

Bild: (c) GP. Det trollas med truten.

Konsten att låta bli att hälsa

Råkar samman med  grannen B på väg hem efter den dagliga morgonpromenaden i kvarteret med lille Zlatan, alltid sprallig och full av bus. B medan han skyndar på för att läsa upp dörren: - Jag måste in och laga frukost till Zlatan. Han är så hungrig. 

Han gullar med den lille brunvita krabaten. B som en gång sade sig inte tycka om djur. Jojo.

Jag brukar säga: det är inte B som är ute med Zlatan, utan tvärtom. Zlatan, en Jack Russell med vilja av stål, har fullkomligt erövrat B som bara har att följa den lille på hans spatserturer. Zlatan leder, B följer.

Vi växlar alltid några ord när vi stöter på varandra, B och jag. Om väder och skatter, han är egenföretagare. Vi småpratar och det är bara trivsamt.

Den fyndige, tyvärr bortgångne sociologen Johan Asplund skrev roligt om hälsningsceremonier och hur de skiljer sig åt kulturellt. På ett ställe på jorden, glömt exakt var, hälsar man egendomligt nog på varandra genom att spotta varandra i ansiktet. 

Asplund vrider om perspektivet, begår en stimulerande tankevända så där som han plägade att göra: Hur gör man för att inte hälsa på en granne? Hur utforma en undvikandets hälsningsceremoni?

Detta inte ägnade jag mig åt på min sista arbetsplats. Närmare bestämt i relationen till en kvinnlig kollega som gick mig på nerverna och som jag till varje pris försökte att undvika. 

Alltid ett leende på hennes läppar som inte nådde ögonen. Jag tror att hon ogillade mig. I så fall ömsesidigt.

Såg häromkvällen ett pratprogram i statstelevisionen med Jan Myrdal, tyvärr också bortgången. Från 2012, tror jag. Tålmodigt, imponerande tålmodigt försökte han få igång ett samtal med programledaren. 

En yngre, kvinnlig förmåga i högklackade pumps, inte det skarpaste av huvuden, försökte envist pressa skriftställaren om de röda khmererna, krävde allt vresigare avbön. Föreföll alltmer irriterad när Myrdal inte lydigt gick henne till mötes. 

Hon kunde inte på långa vägar matcha honom. Något samtal blev det definitivt inte. Snarare ett icke-samtal som inte ledde någonstans. Myrdal försökte och försökte tappert att hålla uppe nivån. Men det var som att hugga i sten.

Och hon fattade inte en jota när han försökte förklara att han brukade samtala med hundar. Att de förstår vad han menar. Bara en sådan sak. Hennes ögon tommare än skallen på minister Damberg.

B och jag samtalar inte, vi småpratar. Men det är absolut inget icke-samtal. I det begreppet lägger jag in något mer aktivt. Oförmåga eller att man medvetet saboterar. Man vill helt enkelt inte ha något samtal. 

Som i offentlighetens åsiktskorridorer och numera på de intellektuellt förfallna universiteten.

Det är som sagt alltid trevligt växla några ord med B. Och klappa den lille, oemotståndlige krabaten. Som enligt hans matte kommit upp i tonåren och är "skitjobbig".

En i mängden, till slut och på nytt enskild

Den tyske existensfilosofen Martin Heidegger: Varje människa föds som en i mängden och dör som enskild.

   Ofrivilligt och vrålande i protest ankommer vi vårt korta jordeliv. Transporteras hårdhänt och utan förskoning från varmt rum till kallt, för att något omformulerande citera Lars Gustafsson.

   Om vi, utopiska förhoppning, erbjöds möjlighet att i förväg beskåda, åtminstone skaffa oss en glimt av vår väntande jämmerdal med dess ofrånkomliga olyckor, ohälsor och besvikelser, sedan lämnades möjligheten att välja bort att födas - så kanske mer än en utan att tveka skulle föredra det sistnämnda. 

Ronald Laing som ägnade det prenatala existerandet sin psykoterapeutiska, skarpa uppmärksamhet i en spännande bok, vars titel inte infinner sig i skrivande stund, påstod att redan i det modersburna stadiet lystrar vi av vår omvärld och reagerar.    

   Vår sensibilitet prövas tidigt, vi formas. Långt före orden och inträdet i den symboliska ordning som Jacques Lacan skrev om.   

   Vi kastas ut i världen som en i mängden, en Man som Heidegger formulerade det. Anonym vår tillhörighet. Del av en "allmänhet", man är en i allmänhet, inte någon särskild,  ett liv som icke är subjektivt utan allmänt, grässtråets vardande för att bruka en dålig bild.

   Totalitära riken, som nazismens vilket modernitets- och kulturkritikern Heidegger en kort tid besjöng (kanske snarare Ledaren som han missbedömde) vilar på ett Man. Snörräta leds ovillkorliga lydnad, ingen som skiljer ut sig för att straffas i sin subjektiva självförhävdelse. 

Vilka gemenskaper, ett ord med positiva undertoner som kan leda analysen fel, utkristalliserar sig i mängden? Först familjens. Icke vald. Ofrivillig. Med mer eller mindre förödande konsekvenser. 

   Jag skrev häromdagen om kompositören Brian Wilson och hur hans autentiska liv försenades genom en fysiskt och själsligt misshandlade fader. Wilson överlevde mentalt men alla barn gör det inte. Inlåsta i relationernas osynliga, icke-tidsbegränsade fängelse.

   Den eventuella, alla har inte en anställning, arbetsplatsens gemenskap. Att sammanfösas med människor man annars aldrig skulle ha valt, om man haft chansen att välja, att förbruka livstid tillsammans med.

    Att tvingas dagligdags umgås med individer och där allt vad personkemi heter saknas. 

   Jag minns från mitt långa arbetsliv som att det var det svåraste med det, de falska leendenas stelnade mask, kaffedrickandets terrorstunder med meningslöst kallprat (jag undvek denna tvångssocialitet allt jag kunde). Bortsett från chäfernas onödiga närvaro.

Vänskapens gemenskap. Den sanna vänskapen som du väl bara kan uppleva med en annan människa, en tudelad gemenskap. Och det är bara att tacka en högre makt om du får uppleva det. 

   Stig Claesson hittade en träffande titel på sin bok om vänskapen med Pär Rådström: Om vänskap funnes. Nyckelordet är om. En sann vänskap är således ingen självklarhet. Utan en gåva. 

   Om sann vänskap finnes lindras den existentiella ensamhet som i dödens frånskiljande stund är absolut och ingen kan dela med en.

"Livvakt", lustigt ord eller hur?

I min sextiotalsungdom var jag aldrig någon Beach Boys-fan. Välkammade och kortklippta, prydligt välklädda i falsett välstämda västkustgossar på surfingbräda framförande ytlig bubblegum-pop med småfåniga texter. Inte min musik. Om än klämmig och medryckande. 

Det ryktades att Brian Wilson, i samband med inställda turnéer för hans del, hade det besvärligt privat, att han var "klen" och hade "problem med nerverna" som man sa i Sandviken.

En snöfri decembereftermiddag ser jag spelfilmen Love & Mercy (från 2014) och min uppfattning om bandet och dess musik skakas om ordentligt. Framförallt fördjupas bilden av bandets förgrundsfigur och centralgestalt Brian Wilson - i tragisk men efterhand allt ljusare riktning. 

Han hamnade i klorna på en skrupelfri charlatan som kallade sig "psykolog", denne utsågs till hans gode man, kvacksalvaren diagnostiserade Wilson med "paranoid schizofreni", styrde och ställde despotiskt, vräkte i honom tung, personlighetsförvridande psykofarmaka som gjorde Wilson minst sagt konstig.

En kvinnlig bilförsäljare som Wilson råkade när han var ute efter en Cadillac, senare kompositörens hustru, lyckades tillsammans med familjen, genom att driva process, slita Wilson ur charlatanens garn och kasta parasiten på porten. 

Wilson mådde med ens bättre, började bejaka sitt liv och ytterligt begåvade skapande, befriade den inlåste, välbevakade poeten. 

Än en gång bekräftas det: inte den enskilde individen som är "sjuk", ett relationistiskt perspektiv måste anläggas. Wilsons pappa slog honom, berövade honom självförtroende och självrespekt, sonens reaktioner var adekvata, han försvarade sitt jag genom att gå inåt.

Han bar på annan musik än den glättiga surfingpopen. Bandet och skivbolaget ville han skulle fortsätta att kläcka ur sig lättlyssnade, kommersiella hits men han vägrade förneka sin unika konstnärliga ådra. 

Om God only knows har den oförtröttlige låtsnickraren Paul McCartney yttrat att det är den bästa poplåt som skrivits. Jag avser lyssna ordentligt på Wilson efter Beach Boys. Och har redan börjat, direkt efter filmen in på Spotify. 

Filmen slutar lyckligt efter alla bedrövelser och märkliga beteenden från Wilsons sida. Wilson gifte sig 1995. Fem barn har det blivit. I slutscenerna sitter Wilson på scen och framför avspänt sin musik, inte det minsta konstig. Härligt att se. 

Fotnot: Orden om livvakten hämtade från Wilson själv. 

Luciamorgon I Jukkasjärvi

Tredje advent. Väckarklockan denna snöfria, grå decembersöndag ställd på 06.45. Teven genast på, direktutsändning i ettan med start klockan 07.00. Luciamorgon från Jukkasjärvi i nordligaste nord med betande renar invid en kåta i bild. 

Det har blivit tradition att avnjuta luciatåg och de välbekanta sångerna i SVT. För första gången en lucia med tärnor och stjärngossar (utan strut) inte i en kyrka utan utomhus på grund av pandemin. 

Jag såg häromdagen Gunilla Breskys finstämda dokumentär om Sara Lidman med titeln Sara med allt sitt väsen, många sekvenser från Missenträsk dit Lidman återvände för att slå sig ned. Tillbaka till rötter och ursprung.

Kyla och snö. Tystnad och mörker. Höga trädstammar sträckandes sig upp mot himlen tätt inpå varandra. Klockors tickande i det tomma huset, Lidman ville ha en klocka i varje rum. 

Så tomt ändå inte. De dödas osynliga närvaro i huset nämner Lidman i dokumentären, den underförstådda tillhörigheten som är avgörande för henne.  

Hon omgav sig, utan att ängslas för dödsriket, med dem som gått före i en gemenskap bortom all förgänglighet. 

Jag minns Helmer Grundströms dikt som jag ofta reciterat utantill: langt nol i helvitta, langt nol i väla, drar jag mitt dragspel mot värken i själa, sprucken är bälgen, sprucken är själa, langt nol i helvitta, langt nol i väla.

Denne Grundström, som modernisten Gunnar Ekelöf höll högt, den förres förmåga att dikta i fast form, skaffades en lägenhet i Stockholm för att kunna lämna Svanavattnet utanför Dorotea, han behövde komma bort från kylan, mörkret och ensligheten. 

Lätt att bli vansinnig i ett ensamhetens universum som också Grundström var väl medveten om och tematiserade. Skulle han pissa då måste han ut som det lakoniskt heter i en dikt.

Varje år på Barrsätragatan i Sandviken lussade min mor i trappuppgången, levande ljus i den på huvudet svajande kronan. Lång särk att snubbla omkring i med välfylld bricka i händerna. 

Jag har förstått att det var en smått traumatisk upplevelse för hennes känslige son som bevittnade det hela medan hunden Sussi snabbare än blixten försvann in under en säng. 

Många år senare bearbetade han det i ett bidrag till en antologi som Gert Nilson på Korpen gav ut. 

I bidraget fattar det eld i håret på luciamodern. I fiktionens form kunde fasan ta ut svängarna och det som inte fick hända gjorde det.

De sjöng så hjärtknipande vackert barnen och ungdomarna i Jukkasjärvi, klara stämmor om den bistra morgonen alltmedan solen åtminstone var på väg upp över fruset vatten och fjäll. Änglarna torde ha hållit andan och bara lyssnat. 

Den åldrade mannen med kaffe och hembakat lussebröd till utsändningen hade understundom inte långt till tårar, den lille pojkens känslighet har förstärkts under det långa livet, vemodet blivit allt mäktigare. 

Och den oundvikliga undran smög sig på: hur många luciamorgnar till?

Vad du än gör, undvik n-ordet!

När jag tar del av Louise Glücks Nobelföreläsning, tryckt i Svenska Dagbladet 7 december, väcks en av texten opåkallad längtan till Cambridge i Boston där jag hade förmånen att få vistas fem veckor runt årsskiftet 89/90. 

För att studera Harvard University och Harvard Business School (HBS) inifrån. 

I det senare fallet förstärktes min i och för sig redan vunna uppfattning om vilka pedagogiska metoder, tycker inte om ordet "metoder", man bör använda inom avancerad företagsekonomisk utbildning. 

Jag syftar på den berömda case-pedagogiken som HBS utvecklat och förknippas med - skolans varumärke för att tala företagsekonomiska. Ingen förkrympande korvstoppning och upprapning utan höga krav på problemorienterat tänkande hos studenterna. 

De studenter jag bevittnade in action imponerade på mig. Entusiastiska och vältaliga in class. Ljusår till svenska företagsekonomistudenter.

Ojojoj, detta mycket trevliga Cambridge! Kolonialhus från tidigare sekler, blandat med små kaféer och välsorterade bokhandlar. En stadsdel som inrättad för en flanör som undertecknad. Och åtskilligt flanerande blev det, tro mig, trots stundtals ymnigt snöfall och bitande kyla. 

Upptäckandets promenader i ett fullkomligt överdådigt  juldekorerat Cambridge, neonutsmyckat i alla dess färger, tjocka tomtar med fullpackade säckar på ryggen klättrandes upp mot skorstenar, renar och slädar modell större. 

Alltmedan den för dyra penningar, som nästan åt upp hela reseanslaget, hyrda lägenheten på Banks Street stod och väntade med leasad, aldrig avstängd dator centralt placerad på köksbordet. 

I Cambridge bor Louise Glück, lyckosten. Därav den längtan som väcktes. Således inte av texten i sig utan av kännedom om upphovskvinnans hemadress. 

Av illavarslande rapporter att döma har inte heller elituniversitetet Harvard, i likhet med Yale och andra i samma division, klarat sig från att besmittas med BLM, identitetspolitik och kränkningshysteri. Det anmäls och det bestraffas. Energi stjäls från kärnverksamheten.

Studenterna, som tydligen slutat att tänka och villigt låtit sig fördummas, förefaller ofta värre som angivare än Stasis informella medarbetare. Känsligare öron än Stora stygga vargen. Paranoida och misstänksamma. Lättduperade och affekterade.

Det kunde vara en ett svensk universitet som det fram till nu anrika i Upsala. Där en föreläsare häromsistens råkade illa ut efter att ha använt ordet "neger" i syfte att, helt befogat, illustrera ett teoretiskt resonemang. (https://academicrightswatch.se/?p=4421)

Anmäldes av studenterna, åthutades av korkad och räddhågad uniledning, avkrävdes ett vansinnigt löfte, varför i hela friden gick hon med på det, att aldrig använda ordet igen. 

Uppsala Universitet har för övrigt anställt en likvärdighetsspecialist, jag tror knappt mina ögon... Vad är det som händer? Mitt gamla universitet! Mörker där det borde råda ljus. Tänka fritt är stort men tänka politiskt korrekt större. Thorild torde vända sig i sin grav. 

Glück har varit mig tämligen obekant. Efter alltmer flitig läsning har hon blivit desto mer angelägen. Det kan förefalla som om hon skriver enkelt och det gör hon, men mycket konstfärdigt och genomarbetat. Med anknytning till antikens myter som vävs in i texten på ett organiskt, "naturligt" sätt. 

Hon påminner mig med sitt till synes vardagsnära samtidigt vardagsfördjupande skrivsätt om en av mina favoritpoeter, Pentti Saarikoski. Poeter som med sin avväpnande stil kommer en nära.

Om nu ett Nobelpris skall delas ut i litteratur, Glück som i sitt tal "inser det hierarkiska tänkandets faror och begränsningar", är hon en värdig pristagare. 

I Nobelföreläsningen understryker hon röstens betydelse, det personliga tilltalet. Att läsa Glücks poesi är att gripas av hennes speciella röst. Hos många författare är det stumt och tyst, stilen talar inte, den saknar personlighet och färg.

Det kan upplevas som om Glück slår sig ned framför läsaren och med lugn stämma läser upp sina egna, omsorgsfullt valda ord. Du är tilltalad, du hör orden alldenstund blicken fångar dem.  

Vad beträffar Boston och Cambridge, dit kommer jag nog aldrig mer.

Bild: (c)Kalle Anka Sverige