Vad fan säger du sviskon för?

Min mamma var en riktig bruksjänta. Växte till stora delar upp hos sina morföräldrar, Katarina och Edvard. Den förra en kvinna med skinn på näsan och som ingen satte sig på. Driftig, en av dem bakom Konsum i Sandviken, Ceres som butiken med ett vackert namn hette. 

Efter makens tidiga bortgång tillhandahöll hon matservering för ungkarlar, det var så mina föräldrar träffades. Vägen till mannens hjärta går ju som bekant genom magen. Och mamma var duktig på mat. Nordupplänningen som blev hennes make hade inte en chans. 

Edvard tillhörde det man förr kallade arbetararistokratin, martinsmältare, gick bort blott femtiotvå år gammal. En gång uppkallad till självaste konsul Göransson, denne idol för många förslavade sandviksbor, efter att bolagsspioner iakttagit honom på ett möte med August Palm.

I folkskolan blev jag, och jag har svårt att förklara det själv eftersom jag skulle säga att jag närmast var en mes och morsgris, kompis med klassens tuffingar. I spetsen för dessa den något korpulente Steve. Det medförde att jag hade beskydd. 

Men läraren Allan, en nervös figur, såg inte med blida ögon på att jag umgicks med "grabbar från Bruket". Han ringde hem till mamma och varnade henne. Inte bra att hennes oskyldige, snälle gosse hölls med dylika busfrön! 

Han kan inte ha känt till, jag vägrar tro det, att hon var bruksjänta. Och hon torde ha tagit illa vid sig.

En gång satt vi några grabbar och pratade om våra familjer. En berättade: - Jag har två sviskon. Steve reagerade omedelbart: - Va´ fan säger du sviskon för? Syskon heter det. Säg vad det heter! Den retsamme: - Jag har inget mindre än två sviskon. 

Åkte direkt på en våffla från Steve. Sådan var han. Men bakom den till synes hårda ytan ett hjärta av guld. 

Jag tror mig ha funnit hans adress på Eniro, således lever han fortfarande trots att han liksom jag befinner sig i dödens decennium. En dag kanske jag tar mod till mig, kontaktar honom för att fråga: - Hur i hela friden kom det sig att jag togs in i ditt gäng?

En mig närstående hyser en teori om jag fick vara med för att jag var en rolig en. Men det är jag inte helt övertygad om. Klasskortet där Steve är med pekar inte mot det. Vad det nu avslöjar. En blyg grabb i hemstickad kofta. Ett litet leende. Måhända spjuveraktigt. 

Bild: Gamla Bruket i Sandviken.

Jag har min balkong

Virginia Wolf hade sitt eget rum som hon värnade om. Thoreau sitt hus i skogen, åtminstone för en tid. Nära till civilisationens bekvämligheter som jag själv upptäckte när hans hus uppsöktes i Massachusetts. 

Det gjorde mig en smula besviken, jag hade nämligen skaffat mig en helt annan bild av hans liv där. På basis av hans kultbok. Någon eremit eller cave man var han icke, den gode Thoreau. 

Till skillnad från min pappas farbror Vilhelm som efter att ha fått korgen av dottern till en snål storbonde i Norduppland hjärtekrossad drog till skogs och slog sig ned där livet ut. Fjärran de usla människornas boningar. 

Oftast sitter jag i min hårt slitna gröna fåtölj, som egentligen borde skattats åt förgängelsen för länge sedan, och fångar inflygande ord. Med datorn i knäet. En alternativ plats utgör pensionärskuvösen, den inglasade balkongen. 

Nu, när hösten kryper allt närmare med sjunkande temperaturer, slås den portabla infravärmaren på. Utformad som en pelare som långsamt snurrar runt, runt och sprider behaglig värme. 

Balkongen en utmärkt plats för en hundälskare som undertecknad att spana efter fyrtassade från. En liten Baloo som är morgontrött, älskar att knyta upp mattes skosnören. Hon pratar till skillnad från många andra hundägare aldrig i mobiltelefon när hon promenerar med Baloo. 

Hon är inte bara ute för att pliktskyldigt rasta honom, utan talar hela tiden med honom, de håller nära kontakt. Därigenom kommer den lille krabaten att lära sig många av de tvåtassades ord. 

"Superliraren" som jag kallar honom dyker plötsligt upp. En riktig snajdare, alltid i genomtänkt klädsel. Vit, vältrimmad pudel trippandes bredvid. 

Ut ur uppgången kommer så grannen, tämligen nyinflyttad från Edsbyn och ivrig hejare på det framgångsrika bandylaget, med sina två mopsar. Numera känner de tu igen mig och vill gärna klättra på mig och bli klappade när vi strålar samman. 

Det förefaller mig som om antalet små hundar, mopsar och chihuahuor (heter det så i pluralis, låter roligt) och franska bullisar, ökat betydligt under pandemin. Jag behöver inte sitta länge på min balkong förrän den första visar sig.

Snart öppnar ett Coop blott några stenkast bort. Då behöver jag inte, om jag inte absolut måste, lämna den holme där jag bor. Med havet runt knuten. Alla fåglar. Svanar, tärnor, fiskmåsar, änder, sothönor - även småfåglar och kråkor. 

Och en högt däruppe kretsande havsörn!

Fredriksskans med alla sina cisterner i horisonten. En hamn som växer så det knakar.

Ännu en tid låter det sig sittas på balkongen. Vintern är tack och lov en bit bort. 

Bild: Arbets- och spanarplats.

Lås in ditt barn i en garderob!

- Du har väl inte långsamt?

Undrade Irma smått oroligt medan hon bredde smörgåsar och kokade choklad till gossen. Hon ville att jag skulle ha det bra och inte längta hem. Långsamt, jag? Åh, nej. Jag har alltid varit en ensamvarg. 

Och hos Irma och Brynolf i den röda brukslängan utmed huvudgatan i Gästrike Hammarby, några mil från Sandviken, lämnades jag i fred med min gränslösa fantasivärld. Precis som jag ville ha det.

Denna idylliska lilla ort - a working class community med forskaren Brian Jacksons begrepp - på sidan om världen invid Ältebosjön med en sulfitfabrik som fortfarande var i full drift och där Brynolf livet ut jobbade kontinuerligt som det hette. Omänskliga arbetstider.

Alla kände alla och man gick gårdsmilan. Tittade in hos varandra utan större åthävor, ingen sa om någon annan att denne var en "främmande". Kaffehurran på. 

Ingen låste ytterdörren. Fanns ingen anledning. Ljusår från dagens förfallna fosterland som plågas av grov kriminalitet. 

Ett Sverige som är borta för alltid. Men det var inte ödesbestämt, ingen naturlig sak att så måste ske. Det gör ont i hjärtat att motvilligt inse det. 

Lars Gustafsson skrev provocerande alla dagisfröknar - förlåt förskollärare - och jag har ofta citerat det: - Vill du att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob.

Undvik dagis, förlåt jag menar förskolan, och andra tvångssocialiserande inrättningar. De slipar av och skär bort allt vad unikt och originellt heter. Direkt skadliga för den växande, ömtåliga själen. 

Konstnärer jag porträtterat i mina böcker utgör levande exempel på detta: Søren Krøyer som de facto gömdes undan som barn på Christianshavn i Köpenhamn. Joseph Beuys som strövade omkring för sig själv i naturen. Båda outstanding som konstnärer. 

Med den största värme minns ensamvargen skimrande barndomsdagar hos Irma och Brynolf, min svågers föräldrar. Jag älskade att vara där hos dem. Behövde jag inspireras vankades Åsa-Nissefilmer i Folkets Hus (bilden). Rejäl påse med smågodis medtagen från kiosken. 

Och hos dem lärde jag mig cykla. Bara en sådan sak.

- Brynolf, du kan släppa pakethållaren nu!

- Det har jag redan gjort.

Hördes han från långt bakom mig. 

Himmlers uppskattade hjälpare

Felix Kersten, av tysk-baltiskt ursprung och som efter andra världskriget slog sig ner i Sverige (ligger begravd på Länna kyrkogård i Strängnäs kommun), var Heinrich Himmlers personlige och mycket uppskattade massör. 

Himmler plågades nämligen av envisa, svårartade magbesvär (frestande föreställa sig att det var en psykosomatisk åkomma med tanke på hans dödsbringande gärningar), och anlitade återkommande Kersten som snabbt kunde mildra symtomen. 

Därmed blev han oumbärlig för SS-överhuvudet. 

Kersten följde med på resor, det finns fotografier (se ovan) där den förre förekommer tillsammans med patienten. Han inkallades ofta akut när Himmlers mage ställde till det för honom och omedelbar undsättning behövdes.

Genom det beroende av honom som massagen framkallade kunde Kersten förmå Himmler att släppa koncentrationslägerfångar fria. Kersten medtog namnlistor till massagen som Himmler pliktskyldigt ögnade igenom, sedan godkände och undertecknade. 

Hur många Kersten räddade undan förintelse förblir oklart. Siffrorna sticker ibland iväg till åtskilliga tusen. Han mottog hursomhelst flera hedersutmärkelser efter kriget som tack för sin insats. 

Frustrerades samtidigt över att han, viket borde ha skett i rättvisans namn, inte tackades för sina insatser i samband med de vita bussarna. Äran tillföll uteslutande Folke Bernadotte. 

Kersten, som sedan många år är borta efter att plötsligt ha avlidit i en hjärtattack (han var efter vad jag kan förstå på väg för att mottaga ännu en utmärkelse när attacken kom) har beskyllts för att ha manipulera sin biografi, med syftet att framställa sig själv i en ljusare dager. 

Men i så fall inte, efter vad jag kan förstå, för att två sina händer, svära sig fri från skuld efter det kroppsligt nära samröret med den som Hitler ända fram till slutet och innan han informerades om att Himmler förhandlade med fienden ömt tilltalade "mein lieber Heinrich".

Vad vi nog säkert vet, det finns i alla fall inget som direkt tyder på det, är att Kersten inte var någon övertygad nazist. Kanske blott tillfälligheternas eller ödets nyckfulla spel att han kom att tjäna just Himmler av alla. 

Och plötsligt såg sin chans att utnyttja sin unika position till att ingripa.

Jag har skrivit om honom tidigare. (https://lekstrand.blogspot.com/2017/03/mannen-som-masserade-himmler.html) Genast inflöt skarpa reaktioner från initierade läsare om att Kersten blott var en lögnare och bedragare, fabricerade sin levnadshistoria. Inte förtjänar någon uppmärksamhet. 

Nu har en ny bok om honom kommit på Vaktel Förlag. (https://vaktelforlag.se/produkt/det-omojliga-som-blev-mojligt-sanningen-om-felix-kersten-de-vita-bussarna-warszawasvenskarna-och-de-svenska-myndigheterna/) Kanske får vi äntligen veta sanningen, om det nu är möjligt, om denne Kersten.

Jag måste bara läsa boken och återkommer med mina kommentarer. Kerstens  livsöde fortsätter att fascinera. Vem var han egentligen? 

Rebell i anden, småborgare i praktiska livet

Jag är inte fullt lika neurotisk och tvångmässig som den figur Jack Nicholson fullkomligt lysande framställer i Livet från den ljusa sidan. Jag är framförallt inte lika renlighetsfixerad. Men känner igen mig i mycket. Bara att konstatera.

Inför resor lägger jag, precis som huvudpersonen i filmen, upp på bädden de kläder som skall packas ned. I den prydligaste ordning. Aldrig bara rafsa ihop och stuva ned, huller om buller. 

Jag upprättar alltid packlistor, både för kortare och längre resor. Och jag följer dem slaviskt. Bevarar dem i datorn för kommande bruk. Bara att omdatera och eventuellt komplettera. 

Det neurotiska, om man överhuvudtaget skall använda det ordet som om det vore något som inte är det som det ska med mig, tar sig hos mig uttryck i strävan efter en mycket  för att inte säga extrem pedantisk ordning i vardagen. 

Var sak på sin plats. Närmare bestämt samma plats. 

Jag minns hur kolleger på högskolan studsade till inför den extrema ordningen i mitt arbetsrum, särskilt på mitt skrivbord. Strindbergs omsorgsfullt arrangerade skrivbord i Blå Tornet närmast att likna vid mitt.

Det hände att någon slarvpelle satte ifrån sig en kaffekopp fel och därigenom oavsiktligt kom åt och flyttade på någonting. Efter att dessutom ha spillt ut kaffe.

Mötet avlöpte därefter under tillbakahållen spänning och stress. Jag inväntade otåligt ögonblicket när besökaren äntligen skulle lämna mitt rum och jag kunde flytta tillbaka en hög med små block eller vad det nu var som rubbats. Och torka upp de spillda dropparna. 

Det fanns de som kände till detta mitt extrema ordningssinne, därför drog sig för att knacka på min alltid stängda dörr. Bäst inte störa den där mannen! Höra hans suckar, träffas av hans förebrående blick utan att man fattar vad man gjort. Man kunde bli nervös för mindre.

Ärvde jag ordningssinnet från min salig far, ligger det djupt i generna? Han hade ju den mest perfekta ordning på allt. Särskilt i garaget, hans heliga plats som ingen annan tilläts röra sig på. 

Kaos är granne med Gud eller hur det nu hette hos Stagnelius. Om jag iddes skulle jag ägna en tanke åt varför jag behöver denna ordning. Av att studera Ronald Laing har jag lärt mig att vi alltid har ett skäl för att bete oss som vi gör. I en subjektiv mening är vi alltid rationella.

Även om handlandet kan te sig konstigt för betraktaren. Som hos människor som det har klistrats psykiatriska diagnoser på för att därefter medicinera dem. Laing sökte alltid människans subjektiva rationalitet. Meningsfullheten bakom våra beteenden. 

Hans arbete med dem som av den traditionella, biokemiskt inriktade psykiatrin diagnostiserats "schizofrena" var sant medmänskligt och humanitärt. Epokgörande. Ecce homo! Diagnoser bort.

Jag brukar säga (kanske för att rättfärdiga mitt pedanteri): för att skriva oordnat (olydigt och odsiciplinerat) måste man ha ordning omkring sig. Som titanen i sitt torn. Rebell i anden, småborgare i det praktiska livet. 

Nä, nu måste jag bryta skrivandet för att packa. Resa väntar. Upp på sängen med det som skall med! Kontrollera listan! 

Bild: Strindbergs skrivbord i Blå Tornet på Drottninggatan 85 i Stockholm. Som om han nyss lämnat det för att snart återkomma.

Fotnot: I en biografi om Andy Warhol beskrev en gäst hur han inbjöds äta middag hos allkonstnären. Väl där bad Warhol honom följa med ut i köket för att hämta måltiden. Skafferidörren öppnades. I långa perfekt ordnade rader på hyllorna Campbells soppburkar. Det enda som fanns i skafferiet.  Gästen trodde Warhol skämtade. Det gjorde han inte. Tog illa vid sig när gästen skrattade. 

 

Så roligt höra dig läsa fööre!

Från den upsaliensiska, akademiskt högdragna horisonten liknade vi de regionala högskolor som tillkom på 1970-talet, med det officiella syftet från statsmakterna att decentralisera den högre utbildningen och göra den mer tillgänglig för fler, vid kärnkraftsutsläpp. (Tror det var Tor Ragnar Gerholms uttryck.)

En mycket fördomsfull och, ännu mer, hårresande generaliserande syn. Även om den inte alltid var så orättvis när det kom till kvalitet. Systemfelet var att högskolorna inrättades som rena undervisningsanstalter. Ingen forskning kopplad till undervisningen. 

Gymnasifieringsrisk på flera plan.

Trött efter allt bråk och medialt ståhej runt min avhandling och osäker på vad jag ville ägna mig åt lyssnade till jag en kollega knuten till dåvarande Högskolan i Sundsvall: - Kom hit och pröva, vetja! Det här är någonting helt annat än Upsala. Lite av vilda västern över det hela.

Ja, inte kofösare eller dueller mellan gun men på main street, utan en pionjäratmosfär som möjliggjorde experiment och nytänkande. Handlingsutrymme för frontens folk. Så som det bör vara och var innan den eländiga, opassande new public management-filosofin tog över. 

Makten hos de professionella, inte administratörerna. Jag minns en odisputerad prefekt (numera tituleras en dylik "avdelningschef") som inriktade sig på att underlätta för oss professionella att göra vårt jobb. Facilitating som denna typ av ledarskap heter i litteraturen. 

Det första som slog mig väl på plats var att den institution jag kom att tillhöra var tvärdisciplinär. Sociologer, företagsekonomer, nationalekonomer och statistiker under samma tak. I Upsala vattentäta skott mellan ämnena. Omöjligt att överbrygga.

Nästa positiva erfarenhet kvällskurser med vuxenstuderande som läste på sidan om sina ordinarie jobb. En hel del sådana som sökte sig till högskoleutbildningar enbart för att skaffa sig kunskap, bilda sig, diskutera med andra. Nyfikna och vetgiriga. Drömstudenter. 

Människor från de statliga verken i Sundsvall och som tillsammans med övriga deltagare - den klurige Lasse från Huljen en av dem jag aldrig någonsin glömmer - hade gedigen erfarenhet att tillföra på de kurser i organisationsteori och sociologi som jag höll. 

Bidrog med talande exempel - cases - från verkliga livet, undervisningen levandegjordes. En av deltagarna, från CSN, kunde berätta om Exodus, de utfrusnas oorganiserade sällskap, inifrån. 

En annan av deltagarna Gunnar från Härnösand som häromdagen fyllde 80. (Därav denna plötsliga återresa utmed memory lane.) Fångväktare med bakgrund inom vänstern. Till en början inte särskilt talför men efterhand gjorde han skillnad i salen med sina kloka inlägg. 

Och begick en alldeles utmärkt uppsats baserad på Foucault.

En gång på systembolaget stötte jag ihop med en kursdeltagare från Hälsingland som spontant på den typiska hälsingedialekten utbrast: - Det är så roligt att höra dig läsa fööre!

Eftersom jag själv som recentior i Upsala utsatts för knastertorra föreläsare, tillika usla pedagoger, tog jag det som en komplimang. Klart smickrad. 

Bild: Textförfattaren i föreläsningstagen, utan manus, i Malmö.

Fotnot: Atmosfären möjliggjorde den egenartade utbildningsuppläggning - med på dagtid heltidsstuderande - jag berättat om i artikeln "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?" I tidskriften Zenit nr 2 1991. 

Apropå ett ledarstick om psykisk ohälsa

Det är lätt att dela ledarskribenten Karin Bergkvists medkänsla med alla dem, aktuell statistik indikerar att det är skrämmande många och här gömmer sig säkert också ett stort mörkertal, som lider psykiskt. (https://www.gd.se/artikel/karin-bergkvist-psykisk-ohalsa-skordar-allt-fler-offer-da-tillsatter-regeringen-en-utredning-som-ska-vara-klar-om-tre-ar)

Hon har själv erfarenhet av detta, som hon också ärligt och personligt berättat om för läsarna. Viktigt att vi vågar tala öppet om psykisk ohälsa, inte låter onödig skam täppa till. Som om det fanns något att skämmas för. Att vi är människor?

Men Bergkvist sitter fast i den förhärskande diagnoskulturen med sin endimensionella förklaringsmodell. Alla dess etiketter: schizofren, bipolär, asperger och så vidare i en lång rad.

Till saken hör att diagnoserna har skiftat över tid. De är således inte skrivna i sten. Och hur skulle de kunna vara det? Människan och hennes själ förefaller vara en evig gåta.

Ända sedan jag i början på 1970-talet läste Ronald Laing (bilden) och andra kritiker av traditionell psykiatri med dess biokemiska grundantagande (mer än ett antagande eller en teori är det inte, saknar bevis) har jag försvarat ett relationistiskt perspektiv på psykisk ohälsa.

Det är inte inuti den enskilde individen vi skall söka orsaker. Utan mellan individer. I familjen, de nära relationerna. Där börjar det, där finns roten till det som gör ont.

Diagnoserna klistrar sig fast på den enskilda individen och leder mestadels fram till mer eller mindre tung medicinering av densamma. Till gagn för den blomstrande läkemedelsindustrin som är en stark intressent i sammanhanget. 

Det har till och med funnits de som efter att ha studerat kopplingen hävdat att först kommer psykofarmakan, sedan diagnoserna. Som om de förra sökte de senare. Utan tillgänglig medicin ingen diagnos. 

Djupare och långsiktig, därmed betydligt mer kostsam psykodynamisk terapi trängs undan av beteendefokuserande terapier som den populära och mindre resurskrävande kbt.

Man kan ändra beteendet men ändrar därigenom inte det bakomliggande skälet till varför människor beter sig som de gör. Resultatet av beteendefokuserande terapier kan bara bli kortsiktigt. Och övergående.

Laing som framgångsrikt med icke-traditionella metoder, och med ett väldigt tålamod, arbetade med människor som diagnostiserats "schizofrena" hävdade att vi alltid har skäl för att agera som vi gör. Vårt agerande är i det väsentliga meningsfullt.

Men omgivningen riskerar att hänga upp sig på de manifesta, påtagliga uttrycken, att människor beter sig konstigt eller avvikande i de ”normalas” ögon. ”Händigt” som man sa i Sandviken om dem som i något avseende var annorlunda.

Frestande därefter att diagnostisera och medicinera för att korrigera. Eliminera symtom och tro sig kunna konstatera förbättring.

Regeringen kastar pliktskyldigt in pengar på ännu fler utredningar. Jag delar Bergkvists kritiska synpunkt på detta. Vi behöver inte fler utredningar. Den nuvarande regeringen gör inte annat så fort den får ett problem på halsen. 

Det mellanmänskliga lidandet fortsätter, utredningar eller icke. Det kors enskilda med diagnos tvingas bära.