Ängslan, vilket konstigt ord!

Ängslan, vilket konstigt ord. Så slutar en av Per Gunnar Evanders romaner, uttalat av en av bokens personer. Jag vill minnas att det är Berättelsen om Josef. Evander, med sin uppväxt i Sandviken i skuggan av Verket, förmådde i sina böcker fånga brukets speciella ton, han behärskade koden. Ingående i den vilka ord som lät sig användas. Och icke. 

Vilka som betraktades som konstiga enligt brukets folk och inte hörde hemma i det disciplinerande vardagsspråket.

En annan som var bra på koden var Gävlesonen Lennart F Johansson. För inte så länge sedan såg jag om tv-serien Tretton dagar i regi av Keve Hjelm som även spelade en av huvudrollerna. Inte sedan Kvarteret Korpen har jag sett Keve så bra. Manus: Johansson. 

På pricken fångar han arbetarna på Gävle Galvan och deras hustrur. Självförtrycket. Det värsta av allt. En arbetarklass som sätter tömmar på sig själv.

Rollo May skiljer i sin klassiker Ångest mellan neurotisk och normal ångest. Kan det överföras på ängslan? I så fall har mycket i mitt liv färgats av den neurotiska varianten. 
Ända upp i gymnasiet var jag dock befriad från den. 

Inför den muntliga examinationen vid studentexamen vid Sandvikens Högre Allmänna Läroverk som det flotta namnet löd, våren 1968 och vi de sista som tog studenten, som det hette, på det riktiga sättet med rätt att bära den vita mössan, kommenterade mina klasskamrater förundrade att de uppfattade mig som kolugn. Som vore jag utan nerver. Jag brydde mig liksom inte. 

Men därefter har ängslan slagit följe med mig, inte låtit sig schasas bort. Varken bön eller terapi har fixat det. Och den har gjort mig rigid, jag upprättar rutiner som jag slaviskt följer,  jag är lite, och kanske inte så lite heller, som Nicholsons neurotiska och fobiska figur i Livet från den ljusa sidan, jag försöker minska inslaget av oförutsägbarhet i mitt liv. 

Jag har som en ledstjärna att leva för dagen. Men jag vill inte ha samma dag helt öppen. Ängslan står där och väntar, likt en trofast jycke, vid sinnets utkant. Glipar en spricka, slinker den snabbfotat in. 

Jag skriver på ett manus, som konstnären Erling Öhrnell lovat att lyfta med sina bilder, om att leva, Livets känsla. Och försöker slå ett slag för ögonblicket. Det välsignade som bara, inte så bara förstås, infaller. I det flyktiga, okontrollerade ögonblicket bor livskänslan. 

Jag ängslas för att missa tåg och flyg, infinner mig till stationer och flygplatser alldeles för tidigt. I går när jag skulle flyga hem från Berlin, via Riga av alla platser, började jag redan fredagskväll att oroa mig för hur komma ut till Tegel i tid. Fast planet skulle lyfta först på eftermiddagen. 

I security på Tegel undrade de bistra kontrollanterna varför jag i hela friden var så früh. Skakade på huvudet åt Skriftställaren. Jag grymtade något obestämbart till svar. Vad angick det dem? Preussare!

Den som kommer för sent, straffar historien, tror jag orden föll när Gorbatjov varnade Honecker i Berlin hösten 1989, efter att de sedvanligt kysst varandra. Honecker hade inte fattat någonting av vad som var på gång i DDR, slutet var nära. Kanske saknade han ängslans varningsklockor. En blind och döv politruk.

Ängslan, vilket konstigt ord!