Skriftställaren ungdomens förförare

Jag trollbinds av en dokumentärfilm, härliga musikinslag från Woodstock 1969 och andra mytomspunna platser, om Joe Cocker. Mannen från Sheffield med den skrovliga, fantastiska rösten. Ta bara paradnumret With a little help from my friends. Eller Unchain my heart. Man får ståpäls redan vid introt.

Hans mestadels stökiga liv, där alkohol och droger länge spelade en central roll innan han träffade sin älskade Pam, flyttade till Colorado och den själen lugnande inramningen med höga berg och himlar, slutade med att han dog i lungcancer 2014. 

Sjuttio år gammal. Exakt den ålder där jag själv befinner mig i skrivande stund. Häromveckan gick Scott Walker. Vars barytonröst jag trodde mig kunna lägga mig till med när jag som ung sjöng i mitt rockband. Och framtiden tycktes oändlig. 

Återkommande påminnelser om hur långt fram i livet jag befinner mig. Om man nu kan uttrycka sig så. Som om det fanns en bestämd livssträcka med ett visst antal år till förfogande. Så är det ju inte. Och jag kunde dött för tjugo år sedan när kräftan grep efter mig med gravkalla händer. 

Men insikten om att alternativa liv, jag vet inte om jag vill använda det fåniga ordet "livsval",  inte längre är möjliga kan jag inte blunda för. För Joe Cocker existerade bara en passion och han vägrade kompromissa: musiken. Själv drömde jag också om att ägna mig åt musiken. 

Men i den bruksmiljö i skuggan av den stora fabriken där jag växte upp skulle man ha ett riktigt jobb. Konstnärliga sysslor, såsom musik, var inget riktigt jobb. Ner i Verket ville jag inte, så det blev Uppsala och universitetet. 

Men inte musiken. Chansen fanns att provspela med Körbergs gamla kompband Maniacs. Men då hade studierna börjat lägga beslag på mig. Samhällsintresset, som litteraturen utvecklade. Musiken sjönk undan. 

Plötsligt minns jag en föreläsning på Vasaskolan i Gävle, jag var inbjuden att komma dit och föreläsa några gånger för eleverna. Den anrika Vasaskolan som en gång i tiden hade en speciell lektorstrappa. Endast lektorer tilläts använda den. Och det var fint och högavlönat att vara gymnasielektor. Jämför med dagens förfall. 

En kvinnlig elev om vad göra postgymnasialt: - Jag skulle vilja satsa på att utbilda mig inom mimkonsten. Men mina föräldrar säger att då får jag inget jobb. Utan jag måste åtminstone skaffa mig en ordentlig utbildning. Mimandet kan jag förkovra mig i på fritiden. Vad skall jag göra? 

Skriftställaren: Byt familj!

Jubel utbröt i salen. Stort jubel.

När jag lämnade Vasaskolan, varje föreläsning där en lyckad sådan, eleverna och jag möttes på ett sätt som jag aldrig mötte mina tröga, lata studenter på högskolan, sträckte jag på mig och kände mig belåten: en ungdomens förförare! Finns det något flottare? Det borde man pränta på visitkortet. 

Men så vemodet: Varför hade inte jag någon i mina tonår som kunde agerat min ungdomens förförare? Nu är jag lika gammal som Joe Cocker. Men utan hans tonsatta liv.