I Berlin demonstreras det för fulla muggar. Och då syftar jag inte på att Greta Thunberg varit här. Stora demonstrationer mot gentrifieringen av Berlin, en sorglig historia, stadens själ repas och riskerar säljas ut. Men de bofasta ger sig inte. De beger sig ut på gatorna. Ingen preussisk lydnadsmentalitet som genererar undersåtar!
Gustaf Hellström skrev i sitt legendariska resereportage från 30-talets Tyskland - Det tredje riket. Från Hitlerkupp till tysk folkenighet - att tysken till sin karaktär är en soldat som tar order. Tja, inte märks det i dagens Berlin.
Jag minns plötsligt ett direktsänt tv-program för ganska så många år sedan. Göran Rosenberg och någon mer, hette han kanske Mats Hallgren, var programledare. Vännen Gunnar Adler-Karlsson samt undertecknad tillhörde de medverkande.
Det skulle handla om arbete och arbetsmarknadspolitik. Ministrar och andra högdjur inbjudna. Sossar. De flesta hälsade inte på Gunnar i green room, eller vad det nu heter. Vände bort blicken. Persona non grata. Gossen Ruda. Han som en gång varit så uppburen inom rörelsen, med påverkan på det ideologiska tänkandet. Men han tankevände - till sossarnas förtrytelse.
GAK kommenterade inför Margareta Winberg (hon var väl arbetsmarknadsminister och tog Gunnar i hand, det får jag ge henne) och kompani, apropå arbetslösheten: Om politikerna skulle vilja göra något åt den, så kan de inte. Men de varken vill eller kan.
Underförstått: de är maktlösa. Hur mycket det än "satsas" av skattemedel, och det är åtskilliga kronor, så är det verkningslöst. Man kunde lika gärna låta bli. Både Gunnar och jag har länge förespråkat medborgarlön. Bort med förmynderiet. Befria individen.
Ofta kommer GAK:s slutsats om maktlösheten till mig. Jag har slutat, ja nästan i alla fall, tjata om att politikerna är värdelösa, även om de är det. Ett förskräckligt, de misslyckades galleri, med sådana som lilleputten Morgan Johansson och andra.
De är maktlösa. Men välsmorda retoriskt. För att bli omvalda. Och kunna leva det goda livet. Lurhuvuden.
Släpp politikerna och deras entourage. Ägna dem inget intresse, lämna det till Mats Knutsson och de andra maktnära journalisterna i gammelmedierna, de som skänker politikerna legitimitet, rena syskonkärleken råder.
Det är dig och mig det är fel på, vi är problemet. Folket. Vi, de förslavade. Vi finner oss. Böjer oss. Vi förtjänar förakt.
Förklara för mig annars hur vi kan acceptera landets förfall med massinvällningen och den tilltagande islamiseringen. De usla pensionerna. (Men tydligen demonstrerades det häromdagen mot dem, men i mindre omfattning.) Kriminaliteten, inklusive alla barn som rånas. Skjutningarna. Våldtäkterna, Samhället på väg mot ett sammanbrott, en implosion. Med politiker som varken vill eller kan göra något.
Vad är vi för ett självföraktande folk?
Vi förtjänar en spark i baken. Kanske historien så småningom delar ut den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar