Min socialdemokratiska, enligt den gamla hederliga stammen, mamma var samhällsengagerad och aktiv på olika sätt. Bland annat som ledamot i barnavårdsnämnden. Hon hade även ett uppdrag som övervakare åt en ung flicka på glid. Det var sannerligen inget lätt uppgift att få fason på denna slarvmaja.
En lördagsafton stötte jag och min kompis Conny i torrt och vått (!) ihop med den övervakade ute på stan. Vi var något beskänkta. Jag ska minsann berätta för din mamma om vilken fin son hon har, hotade den övervakade med omisskännlig sarkasm i stämman. Men det stannade vid ett hot.
Den sociala kontrollen i det utpräglade brukssamhället Sandviken var hård. Icke minst tysta regler styrde vad man fick, ännu mer inte, göra. I detta härskade en självklarhet som ingen ifrågasatte, man föddes in i självklarheten. När jag nu läser om min uppväxtstad, eller hör människor initierat berätta om allt som försiggår där, kan jag bara skaka förtvivlat på huvudet.
Det tycks mig helt urspårat. Otryggt som aldrig någonsin på min tid. Våldet har tagit över och gjort staden osäker. Gäng härjar och sprider skräck. Jag kan inte låta bli att tänka den dystopiska filmen Funny Games av Michael Haneke. Frågan är om inte verkligheten överträffar dikten.
De ungdomar som misshandlade den hemlöse Gica i Huskvarna till döds fick mycket milda straff. Om man ens kan kalla det straff. De dömdes inte till uppfostringsanstalt, några sådana finns väl heller inte längre, eller till en minst sagt hårdför disciplineringsinstitution typ den man kan se i filmen Barbara om DDR. Nidingarna kom lindrigt undan.
Och jag blir beklämd av att lyssna till de inblandade juristernas verbala glidningar och mjukhet. Ljusår till ett folkligt rättsmedvetande. Ännu en gång. Vad bäddar detta för på längre sikt?
Jag minns när jag började läsa sociologi i Uppsala och vi blev alla, ja nästan alla, marxister. Samhället skulle, enligt läroboken, förstås med hjälp av en ekonomisk förklaringsmodell. Det var basen, som det hette, i samhället som förklarade vad som skedde.
En borgerlig sociolog som amerikanen Talcott Parsons med sina alternativa samhällsteorier avfärdades. Hans uppfattning om normernas betydelse för att hålla samman ett samhälle, gemensamma normer och värderingar som det nödvändiga kittet.
Överbyggnaden - hette det enligt den marxistiska terminologin. Avhängig basen. Idealism, kunde det föraktfullt muttras från oss rödskägg om Parsons samhällstänkande.
I dag vet jag bättre. Ett samhälle måste ha ett fungerande och styrande överjag - gemensamma normer och värderingar - så att människorna vet vad som gäller. Både urbefolkning och invandrade - de senare har att anpassa sig och måste veta till vad. Rättesnörena måste vara tydliga. Vad man får och inte får göra. Vad som stärker och vad som underminerar.
Och när det så krävs måste ett samhälle visa ett strängt ansikte. Inte som i Huskvarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar