Avfälling!

Professor emeritus Bernd Rabehl (bilden ovan). Rudi Dutschkes vapendragare när det på allvar begav sig och vän, alltid vid den senares sida under den stormiga upprorstiden vid Freie Universität. Ett av affischnamnen den gången. (Notera att den grånade håller en bok av Hannah Arendt i handen, vad annars läsa?)

Länge bjöds nyanställda vid universitetet på en flera timmar lång introduktionspromenad under ledning av Rabehl. A walking lecture. Så där som på Aristoteles tid i Aten. 

Under rundturen på campus fick de höra om universitetets dramatiska historia som Rabehl kan på sina fem fingrar, bakgrunden till den utomparlamentariska oppositionens uppdykande och RAF:s beväpnade inträde på scenen, den allt dystrare utvecklingen i Förbundsrepubliken under 60- och 70-talet bakom "det tyska undret", övervintrande nazister på höga befattningar. 

I riktning mot övervakning av de samhällskritiska, benämndes författningsfiender, och ett för demokratin skamligt yrkesförbud. Den tyska socialdemokratin kastade masken och visade sitt rätta ansikte, som dess svenska motsvarighet dessa yttersta dagar gör hos oss.

Denna initierade introduktion till FU skulle man ju själv ha velat få uppleva, efter att ha hört anställda utgjuta sig entusiastiskt om den. Men det sattes punkt för den återkommande kunniga guidningen. Rabehl föll i onåd. Efter ett avfall. 

Det gamla rödskägget, numera vitskäggigt, blir uttalat nationalist, ett skällsord i det mig alltmer främmande Sverige där man vinner poäng om man deklarerar nationellt självförakt. Han söker sig till extrema högerkretsar, talar vid demonstrationer, skräder inte orden. Fördöms.  Brännmärks.

Alla från 68 borde gå samma väg som jag, säger han, den enda rätta 68-hållningen i dag. Mannen som en gång var internationalist - arbetarklassen har inget fosterland. Åter till nationerna och till försvaret av det folk som nationen tillhör!

Jag har försökt att kontakta honom för ett samtal. Nyfiken på honom. Han är ju ingen vindflöjel med fingret i luften, inget dumhuvud, hur argumenterar han, hur lyder hans analys? Inget svar på mina kontaktförsök. Jag har även förut, bland annat i 8 dagar, skrivit om honom och hans förändring. Han stör mig, jag känner mig adresserad.

Varför är jag nyfiken på att få träffa honom, kanske av personliga skäl - kanske Skriftställaren själv är på väg att avfalla? Avfälling! som Gert Bokpräntare vrålar till Mäster Olof i Strindbergs drama. 

Nej! Inte kallar jag det att avfalla. Kanske ser jag däremot numera verkligheten med avideologiserade ögon. Samma som för Rabehl.

Därmed ingen återvändo. Om man vill vara sann mot sig själv. Spegelbilden väntar.