Denna annandag påsk tillbaka igen, efter alltför lång bortavaro, på Freie Universitäts campus. Efter ha landat på ett minst sagt kaotiskt Tegel med massor av resenärer. Det räcker med att kila upp från tunnelbanan vid stationen Dahlem-Dorf för att omedelbart omslutas av den frihetliga atmosfären. Genast blir stegen lättare. Det intellektuellt inskränkta fosterlandet känns långt borta.
Den anti-auktoritära mentaliteten som impregnerat campus förlöser tänkandet. En befriande mentalitet som ockuperat campus, som vore den institutionaliserad, vägrar att låta sig förskingras. Universitetets bestående kultur, dess adelsmärke. Icke för icke: Det fria universitetet. Med en omistlig fritänkandets hegemoni.
Även om det inte kliver omkring någon Rudi Dutschke på campus. Men en gata har han fått uppkallad efter sig. Hans grav några minuters promenad bort. Hans ande svävar över campus. Inget FU utan Rudi.
Men jag dristar mig inte till att fråga någon av de unga, de förefaller mig mycket unga, studenterna om vad de eventuellt tänker om de råkar höra hans namn.
Inte långt från där jag denna gång bor tronar huset som rymde den institution där jag var gästprofessor den oförglömliga höstterminen 1993. Sedan flera år i privat ägo. Ett fönster med mobiler och sagofigurer klistrade på rutan indikerar en barnkammare. Jag minns det som ett mycket trivsamt hus att finnas till i. En smula ruffigt som bara förhöjde trivseln.
Sitt kaffe hämtade man i pentryt och drack vid datorn. Professorn avskydde djupt och innerligt, inget han stack under stol med, gemensamma kaffestunder med nonsensprat. Bortkastad tid, när det skulle forskas. Det var därför man var där, inte för att "socialisera".
Antitesen till den lågintellektuella institution jag tillhörde vid högskolan i Gävle. Där man förväntades pimpla kaffe flera gånger per dag, umgås med ointressanta kolleger, lyssna till deras tugg. Så fort minsta lilla tillfälle bjöds, vankades det dessutom gräddtårta. Alltid fanns något att fira, namnsdagar och annat. Långsamt kvävdes man.
Den kvinnliga prefekten, detta utspelade sig före New Public Management, en odisputerad adjunkt i hästsvans, alltid sminkad med ett falskt leende, döpte jag snabbt till trivselfascist. Ett rysligt fruntimmer! Älskade ställa till kafferep.
En viss möda måste till för att hålla fanskapet borta. Som att fejka att telefonen plötsligt ringde när hon närmade sig mitt arbetsrum. Eller sätta upp Professionella människor behöver ingen chef på dörren.
Nyss strosade jag långsamt runt på campus i det varma aprilvädret under molnfri himmel. Aldrig är Berlin så vackert som om våren! Spree glittrar. Lindarna grönskar. Människorna vänder sina vinterbleka ansikten mot solen, spricker upp i ett leende.
I morgon bitti så tidigt som möjligt med datorn till min skrivplats. För att ta tag i manuset Livet. 31 entréer. Förra året kom Döden. 31 sortier. Dags att vända på perspektivet. Men av någon anledning lättare skriva om döden än livet. Livet lever man, döden skriver man om. Det förra försöker man fånga, den senare vet man inget om.
Innan jag lämnade Sverige hörde jag mig för, efter åtskillig tvekan spetsad med viss ängslan, hos Olga, min onkolog, om det var grönt ljus att åka till Berlin, mot bakgrund av mitt hälsoläge: - Åk!
Och då gjorde jag det. Packade ned termometer och tabletter. Denna förbannade feber!
Ich bin zurück! Det känns som att komma hem. Ich bin Berliner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar