My hometown looks the same, as I step down from the train, heter det i en ofta framförd evergreen. Vad med min hemstad? Tja, kanske densamma på ytan. Stämmer heller inte. Gatubilden förändrad. Migrationen, det stora inflödet till Sverige utifrån, blir tydlig genom de människor som förkroppsligar den. Och hur de klär sig.
Någonting pågår som förändrar vad det är för stad att bo och leva i - bortom min och andra invånares kontroll.
Riksbekant och mycket omdebatterad blev den när en kvinna i hijab på en välkomsttavla mötte den presumtive besökaren vid en av infarterna till staden. Denne kunde fått för sig att islamisterna tagit över. Att det var det tavlan tillkännagav.
Vi som var öppet kritiska mot det omdömeslösa tilltaget kallades genast främlingsfientliga och högerextremister. På den punkten skiljer sig inte Gävle från andra städer: det låter sig inte föras ett vettigt samtal i offentligheten. Eller att vara kritisk. Jama med - eller tig.
IS-mördare skall, meddelar den allt tunnare morgonavisen, tas tillbaka. Bortom vad jag, och jag antar de flesta Gävlebor, vill. Kommunala tjänstemän och politiker skickas på kurs. För att lära sig ett bra (sic!) bemötande av de kallblodiga. Mördarna har vänt vårt sätt att leva och vår stad ryggen. Låt dem stanna där de är.
Väl i Gävle skall de förstås ha bostad och försörjningsstöd. Provocerande.
Papperslösa ges gratis sjukvård och tandvård. I ett skamligt läge när många äldre med usel pension efter det stora pensionssvindleriet inte har råd att gå till tandläkaren. Vad kostar denna generositet som är en följd av politisk kohandel om jag förstått det rätt? Det vet inte ett socialdemokratiskt regionalråd, med akademisk examen i ekonomi, som tillfrågas om saken.
Han tror sig komma undan politiskt ansvar genom att mörka. Det är också skamligt.
Petter som bor i stadsdelen Sätra, omskriven de senaste åren för kriminalitet och rån, berättar att vissa tider på dygnet undviker han att röra sig till fots i stadsdelen, till exempel för att gå och handla. Av säkerhetsskäl. Ungdomsgäng kan dyka upp. Sådana där som rånar barn på kläder och mobiler. Eller stjäl från gamla, försvarslösa.
Petter har, måste man säga, åtminstone delvis fråntagits sin stad. Detsamma kan sägas om oss andra. Vi berövas vår stad, det vi vill förknippa den med. Utan att få ha ett ord med i laget.
Skriftställaren är så gammal att han minns ett Gävle man med glädje och förväntan besökte. Vi åkte in till stan, som vi sa i Sandviken. Den tiden är förbi. Definitivt förbi. Känslan är borta. Glädjen ersatt av otrygghet. Känslan av en främmande stad växer.
När jag läser vad jag själv ovan skriver växer sorg i sinnet.
Bilden: Den världsbekanta bocken brinner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar