När DDR äntligen fallit, den "demokratiska" republiken försvann efter fyrtio år som om ett hål plötsligt öppnat sig och slukat korthuset, och Honecker ställts inför rätta (han släpptes ganska snart ut ur Moabitfängelset efter ett spel för gallerierna och flögs till Chile) kommenterades det syrligt: Det mest rättvisa vore att som straff ge fanskapet en orustad lägenhet i Östberlin och DDR-pension! Så får han, "Genosse" Erich, erfara hur vi haft det i hans paradis.
DDR vilade på en offentlig lögn om det socialistiska samhällssystemet, nota bene i den östtyska varianten, som överlägset det kapitalistiska, "fascistiska" (mot vilket man måste bygga en "skyddsvall" och, vilket kan tyckas bakvänt, skjuta de egna medborgarna i ryggen). Men människorna kunde med egna ögon se att det bara var ljug. Blåljug. Verkligheten i den realsocialistiska (notera prefixet real!) staten talade sitt tydliga språk.
Men det var bara för Horst, Anna och kompani, som efter 1945 och Röda Arméns framryckning hamnat på fel sida av Tyskland, att ljuga med och hålla masken. Stasi kopplade, med hjälp av ett stort antal inofficiella medarbetare, ett repressivt järngrepp om befolkningen. Som man spydigt sa: Den ena halvan av befolkningen övervakar den andra.
P O Enqvist skrev en bok med den träffande titeln Berättelser från de inställda upprorens tid. Trots allt kan man fundera över varför det folkliga upproret i Östtyskland uteblev, det högst befogade upproret mot nomenklaturan och dess hantlangare.
Nå, 1953, blott fyra år efter korthusets utropande, utbröt ett sådant, i protest mot den pågående utsugningen av det arbetande folket (som hyllades i högtidstalen), som blodigt slogs ned. Därefter Ruhe i Berlin. Vad jag vet. Det lilla livet prioriterades, om än på en låg materiell nivå och många års väntan på en Trabant. Bäst så.
Samma fråga kan riktas ännu mer till mitt eget folk som förefaller lika förslavat och tuktat som de gråsiktiga (vitaminbrist) östtyskarna: Varför protesteras det inte högljutt och samlat mot den offentliga lögn som styr? Om hur bra det är i Sverige. Hur bra det går med integrationen av folk från Mellanöstern, Afghanistan och Somalia. Nåja, ganska bra i alla fall. Och brotten har ju minskat, enligt hovnarren Sarnecki.
De individer som vägrar att sjunga med i ljugandets kör tvingas betala ett högt pris för sitt modiga sanningssägande. Yrkesförbud. Avsked. Snacka om ett återuppståndet DDR i blågul förklädnad.
I Sverige finns, liksom i DDR, fattigpensionärer. Som lever det knappa, usla livet på sin ålderdom. Hankar sig fram i väntan på döden. Och jag fattar inte hur Löfven med sin bakgrund kan låta det fortgå. Han skall kalla sig socialdemokrat! Kyss mig därbak.
Jag läser om hur 40 000 pensionärer står i skuld hos kronofogden. (http://www.blt.se/okategoriserade/fler-aldre-lever-med-skulder-fa-soker-hjalp/)
Det värsta min salig mor kunde tänka sig var att inte kunna betala. Inte göra rätt för sig. I hennes generation var den gammaldags moralen inpräntad, den hade hon med sig från födseln på Bruket. Hon var därvidlag inte unik.
Mina föräldrar köpte aldrig något på avbetalning. Alltid betalades det kontant. Fattas bara! Först spara ihop pengarna. Arbeta, sträva och spara. Till och med en ny bil gnetade de ihop till. En svart Volvo PV med delad framruta.
Att uppmana Löfven och hans överbetalda anhang, med väntande feta pensioner, att skämmas för hur det är i Sverige är bortkastad möda. Ett gäng cyniker. Värda blott förakt. (https://www.di.se/nyheter/kallor-till-di-skattehojningar-och-besparingar-pa-minst-4-miljarder/)
Jag rekommenderar Ulf Modins bok "Tankar kring landet som icke längre är". Han bodde 4½ år i DDR. Det borde väl tillfredsställa ditt absoluta krav på att man ska ha satt sin fot på de platser man uttalar sig om.
SvaraRaderaAllt var inte negativt i DDR. Sverige har mycket att lära.
Tack för din kommentar. Boken har jag läst. Även träffat Modin.Det han lyfte fram som något bra från sin tid i DDR var att man tryggt kunde röra sig på tider och platser där man inte kan göra det i Sverige.
SvaraRadera