Till soc gick man förr bara inte. Det var skamligt. Man skulle klara sig själv. Stå på egna ben. Arbeta. Den som icke arbetar skall icke äta. Arbeta bör man i sitt anletes svett. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Inte ligga samhället till last!
Den socialdemokratiska arbetarrörelsen var länge, både i retorik och praktik, en arbetsrörelse. Numera antyds det elakt att den blivit en bidragsrörelse. Att den värvar sympatisörer och S-röster genom en generös men selektiv bidragspolitik. Finansierad genom hög skatt från dem som lönearbetar. Och pensionärer med yrkeslivet bakom sig.
Klart man skall kunna gå till soc och få hjälp! Om man är riktigt strandsatt och inte kan ordna det på annat sätt, nödsituation kan faktiskt föreligga. Men inte annars. Det är inget, borde inte vara, alternativ till att försörja sig själv. Och bara temporärt. Annars är det i praktiken en medborgarlön. Och borde följaktligen kallas så.
Kanske har många de facto medborgarlön, den har införts bakvägen utan föregående diskussion, men utan att officiellt bokföras så. Nota bene, endast omfattande nytillkommande.
Jag läser om Filipstad där 80 procent av de nytillkommande i arbetsför ålder lever på försörjningsstöd, som det numera heter. Utan en bortre gräns. Och som någon kommunal tjänsteman konstaterar, man kan nästan höra tröttheten i stämman: Med försörjningsstöd och bostadsbidrag minskas incitamentet till att söka jobb.
Finns ju ingen anledning att med från början klena förutsättningar slänga sig ut på en nyckfull arbetsmarknad och ändå kamma noll. Till AF kan man ju alltid i värsta fall bege sig. För syns skull.
Jämfört med de fattiga, eländiga länder många, bland dem analfabeter, kommer ifrån, torde det tyckas dem att de lyckats ta sig till rena paradiset med blågula förtecken. Bara att tipsa andra i hemländerna: Kom hit! Här blir du försörjd!
Borde det inte finnas en kurs för inkommande som heter SFI, Sverige för invandrare? Där nytillkommande får höra om arbetslinjen och vilka värderingar som i alla tider gällt här. Och den uppmanande, integrerande frågan kunde bli: Vad du kan bidraga med? Nu när du vet hur det fungerar här i vårt samhälle. Här arbetar man.
Den pågående slapphänta och differentierande, segregerande och diskriminerande, politik som förs gentemot oss som bor i detta land riskerar bli demoraliserande och tärande på samhällslojaliteten. De arbetande i ursprungsbefolkningen får stå för kalaset. Icke tillfrågade om saken. Undran smyger sig ilsket på: Varför betala skatt, mycket hög sådan, när systematisk orättvisa råder?
Jag märker den stigande frustrationen hos mig själv när en svidande stor restskatt avkrävs mig. Som pensionär inget så kallat jobbskatteavdrag, vi pensionärer straffbeskattas av de politruker som själva inte lönearbetar. Även om de lovat ändra på detta. Men så fort de blir omvalda bara att glömma alla fagra löften. Därför vänder jag dem också ryggen, lurhuvudena.
Demoraliseringens nedbrytande projekt är inte mitt samhällsprojekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar