Dagar med fatigue

Denna förbannade, dagliga trötthet som inte släpper sitt grepp om mig. Fatigue med ett finare ord. Numera ett erkänt medicinskt fenomen. Biverkning av en mycket krävande och tung cancerbehandling, i mitt fall för många år sedan. Men tröttheten går inte över.

Onkologerna betraktar sina insatser som kortsiktiga, de sysslar med akutsjukvård, deras favoritämne, om man säger så, är inte patienters biverkningar på lång sikt, cancerpatienter som fortfarande är vid liv. Absolut inte kroniska side effects. De blir bara besvärade om man insisterar om dem, inte deras kompetensområde.

Fem år är en lång tidsrymd för en onkolog, har jag insett. Det som för en människa är blott en flämtning i rymden. Tio år en evighet. Efter avslutad behandling. En gång presenterades jag av min specialist som långtidsöverlevare inför en ST-läkare. 

Jag protesterade. Tyckte inte om ordet. Som om jag fanns till på nåder, min association. En envis jävel som inte  borde överlevt men gjorde det ändå. Men är vi inte alla som existentiellt ligger i långtidsöverlevare? Nå, han menade säkert inget illa. Onkologer är inga goda kommunikatörer, eller psykologer för den delen.

Men, apropå ordet en naiv reflektion: antingen så lever man väl eller inte? "Överlevare" skickar mig bilden av en som mot alla odds lyckats rädda sig från något hotfullt. De som nazisterna inte lyckades ta kål på i sina läger har som vi vet kallats för överlevare. I det fallet kanske termen har fog för sig. Att överleva helvetet, framförallt mänsklighetens slutstation, som den kallats, Auschwitz.

Dagar med trötthet. Dag efter dag. Vardag som helgdag. Frågorna låter knasiga men infinner sig likafullt: Vad är gammal trötthet och vad är ny, tillkommande? Hur mycket är åldrandets naturliga trötthet, gammelns inträde i livet? Och ur vad emanerar den nya? 

Specialister med högsta kompetens från olika inriktningar undersöker mig. Det förhörs, kläms, sticks, tas blodprover, remitteras till röntgen, analyseras, konsulteras. Men man har ännu inte, i denna skrivandets stund, satt diagnos eller kunnat precisera orsak. Så: fortsättning följer.

Jag griper efter stimulans. Läser tysken Gieseckes standardverk, som det ansetts vara, om Stasi, nu på svenska och som jag läst på originalspråket men vill läsa på nytt. Ser svensk film från 30- och 40-tal. Älskar sådan film med de underbara skådespelarna i en enda lång rad. Älskar den tid som var. Hövlighetens och det genuint svenska under blågul flagg. Skriftställaren har blivit konservativ på ålderns höst. 

Vad är stimulans och vad är försök till tillfällig flykt från den mentalt pressande tröttheten? Någon principiell skillnad? Egentligen?

Tröttheten är envis. Viker inte från min sida. Håller mig sällskap. Som Ekelöf skrev om smärtan. Strupcancerns smärta. Detta skall du veta: Värken vill ha sällskap / Smärtan vill inte vara ensam.