Time flies. You bet. Trettio år redan efter att DDR upphörde. En från allra första början konstgjord stat. Från födelsen dödsdömd. Allt pankare. Ändå höll man på, om man säger så, och försökte låtsas som något annat.
Retoriken förblev ihärdig från stalinistiskt anstrukna politruker, ända fram till slutet. "Muren skall stå i hundra år." Piprösten Honecker.
Det krävdes fängelser för "republikfiender". Men politiska motståndare fanns egentligen inte. Per definition kunde det inte finnas några sådana.
Det är mig obekant om man lånade diagnoser från storebror för att sjukförklara de uppstudsiga: "reformistisk inbillning", "smygande schizofreni", "ovanligt intresse för filosofi, religion och konst".
Som om det socialistiska lyckoriket hade förverkligats. Jag vet att svenska vänsterintellektuella, namnkunniga sådana, ryckte ut till DDR:s försvar. Åkte till Östberlin och lät sig smörjas. Vände ryggen åt dissidenterna i Stasi-fängelserna. Så skamligt.
Senast i våras hörde jag i Stockholm i ABF-huset Jan Myrdal hylla DDR för det han ansåg vara dess föredömliga jämställdhetspolitik. Armt, på min ära. Något måste man hitta på. Om inget annat. Prova detta med att lyfta fram kvinnorna. Forget the rest.
I tysk tv dessa dagar en rad intressanta reportage med anledning av att det gått tre decennier sedan die Wende som det skall heta. (Några säger Anschluss.) Reportage utifrån landet i det som en gång var DDR.
Idylliska byar nära den forna gränsen. Böljande landskap. Deutschland, Du bist so schön.
Det förefaller mig så absurt hur den "inre gränsen" skar sönder Tyskland.
Och, ännu mer, att människorna fann sig i det. Stod ut. Blev ossisar. Gråa i själ och kroppar. I fula kläder. Brist på allting.
En intressant duell i ett av tv-magasinen mellan Joachim Gauck, tidigare medborgarrättskämpe i DDR, sedan förbundspresident, och en ung representant för AFD, Tysklands SD. Som liksom den svenska motsvarigheten vinner allt starkare stöd.
Muren föll, vad hände med ossisarna? De realsocialistiskt fostrade? Under DDR jamade de med och höll masken. De allra flesta. Så fort de fick chansen gjorde de något helt annat.
DDR, denna förtryckarstat, berättar för mig om något djupt olustigt. Hur vi anpassar oss och lyder. Ljuger. Löper med.
I den meningen finns ingen anledning att fira trettioårsjubileum. Ett Tyskland - men samma östtyska medborgare. Två folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar