SYSKON heter det!

Om inte annat så torde det indirekt kanske framgå på klasskortet. Att jag var en snäll och väluppfostrad liten pojke i folkskolan. Inget busfrö. Vattenkammad med snedlugg i mörkgrå cardigan. Prydlig gosse. Mamma och pappas stolthet. Tillverkad på sladden.

Hur jag kom att umgås och bli vän med klassens fruktade busfrön - Steve, Enkan, Åke och någon till - det har jag inget bra svar på. Varför de överhuvudtaget tog mig med i gänget. I deras ögon ingen morsgris, uppenbarligen.

Det föranledde min lärare från och med fjärde klass, ett veritabelt nervknippe alltid på helspänn och på gränsen till sammanbrott, att slå en pling till min mamma och uttrycka att han var bekymrad. 

Över att hennes son, denna mönsterelev, umgicks med vanartiga pojkar med adresser på bruket. Med risk för dåligt inflytande på den oskyldige gossen. 

Det hör till saken att min mamma själv var uppvuxen på sådan adress i den segregerade staden i skuggan av Verket. Med stor respekt för läraren, en auktoritet, bad hon inte honom att dra åt skogen.

En gång skulle jag imponera på de tuffa kompisarna och visa att jag inte bara hängde på deras upptåg: - Jag vet var vi kan palla hallon. Jag ledde oss till morfars och mormors hallonbuskar inte många stenkast från skolan. 

Efter en stund tyckte jag mig bakom min rygg och över axeln notera glasögon blänka i fönstret. Morfar tittade fram bakom en gardin. Och så hördes högt och tydligt med hans spefulla röst: - Lars, kom upp så får ni mjölk till hallonen! 

Tablå. Sedan utraderat. Bortträngt. Glömska är grönska, som Nietzsche skrev. Tack och lov.

En annan gång satt vi några ungar och pratade om våra respektive familjekonstellationer medan vi snaskade på ettöreskola från Linders kiosk invid Kanalen. En retsticka, namnet har fallit ur minnet, svarade på frågan om antal syskon: - Jag har tre sviskon. 

Steve: - Vad fan säger du sviskon för? SYSKON heter det det. Säg vad det heter! 

Retstickan med den retsammaste av röster: - Sviskon. Smocka från Steve.

Varje jul skickade skånska släktingar till klasskamraten Lars-Gunnar upp en spettekaka. Den medtogs till skolan och packades upp så att vi skulle få smaka. Den söta kakan alltid i spillror. Ett år klarade den sig. Under bland alla under. Besvikelse från oss. Det kändes fel.

Jag har googlat på Steve och de andra grabbarna. Nyfiken på vart de tog vägen i sina liv. Ängslig mötas av dödsannonser. (På klasskortet förekommer sedermera avlidna jag känner till.) Utan resultat.