Himmel och pannkaka. Så många år sedan jag slog mig ned på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i lärdomens stad. Först drabbas jag av något av en kulturchock. Det är så förändrat, "moderniserat" och uppsnofsat. Jag känner inte igen mig. Var har jag hamnat?
Det till och med luktar annorlunda. Den gamla, traditionstunga atmosfären tycks mig helt bortsuddad.
De studenter som häckar i biblioteket samtalar högt som på ett kafé. Gymnasieelevsvibbar. Förlåt en gammal stofil. Men VAR är, förresten, det gamla stofilerna som "ägde" Carolina? Böjda efter decennier över dammiga luntor. Introverta, icke-kommunicerbara. Utdöda?
På min tid uppmanades man söka spår i marken efter alla dessa stofiler som rörde sig enbart mellan hemmet och Carolina. Större var inte världen. Jo, kanske en konsert med OD någon gång i universitetsbyggnaden.
Som doktorand tilldelades jag nådigt ett sådant bord i samma sal. Men undvek det snart.
Prestationsångesten slog till. Det femhundraåriga universitetet riktade sin kritiska blick mot min smala rygg. Vem var jag att sitta där? Sandviksgrabben från en icke-akademisk bakgrund?
Jag flydde ned till källaren för att skriva. Där gick det bättre.
Från där jag sitter vid mitt bord 73 utsikt mot Engelska Parken som Upsalasonen Owe Thörnqvist besjöng. Liksom Dragarbrunn och Svartbäcken.
"Från Fjärdingen och Svartbäcken", Strindbergs noveller om hans föga givande tid i Upsala. Denna håla på Uplandsslätten, som han fann den. Inskränkt.
Michel Focault tilläts inte lägga fram sin avhandling i Upsala. Den såg ju inte ut som en konventionell avhandling, enligt upsaliensisk standardmodell. Jag har skrivit det förr: Det räddade honom. Han tog sig till Paris. I Upsala hade han riskerat förkrympas. Vingklippas.
Apropå hur en avhandling skulle se ut. En anekdot:
Professorn: - Glöm inte, kandidaten, att en avhandling står och faller med sina fotnoter.
Kandidaten: - Får man stoppa in lite löpande text däremellan?
Upsala, universitetsstaden. Mytologiserad. Romantiserad. Punch och glada grabbar. Den eviga ungdomens stad. Men det fanns ett annat Upsala. Arbetarklassens. Slottsfabriken. Frams cyklar. Ett nöje för unga killar som tjänade dessa fabriker var att "knacka studenter".
Antologin "Den gömda staden - klassamhället Uppsala" avsåg lyfta fram detta andra, icke-studentikosa Upsala. Presentera en proletär motbild. Hur många har överhuvudtaget hört talas om denna bok? (Den finns i mitt privata bibliotek.)
Himmel och pannkaka, vad allt känns förändrat!
Din text väcker många minnen. Satt på Carolina och skrev min trebetygsuppsats i litteraturhistoria-
SvaraRaderaTack, Lars Ragnar. Så förändrat gamla Carolina - jämfört med vår tid.
RaderaÄven jag har "Den gömda staden - ..." i min bokhylla. Jag måste erkänna att jag glömt den tills jag fick se bilden i din blogg. När jag nu läser förordet blir jag också påmind om Stig Helling , salig i åminnelse, med sin gotländska dialekt och håret som stod rakt ut. Håret som blev allt vitare med åren. Han och jag åkte en gång till Uppsala järnvägsstation 1972 för att hämta Sara Lidman från tåget. Hon skulle tala på ett FNL möte i Universitetsaulan som jag var med och arrangerade.
SvaraRaderaTack, Lasse, för att du ger mig namnet Stig Helling. Inte kvar i jordelivet? Jag har letat efter "Den gömda staden" i mina hyllor för att friska upp minnet vilka som medverkade. Stig Helling var väl på olika sätt en centralfigur. Jag hade kontakt med honom om att förlaget Verdandi skulle trycka min avhandling på 70-talet. Nu blev det inte så. Men det goda kom ut av det, att jag "avakademiserade" den, gjorde den mer lättillgänglig för människor utanför uni.
SvaraRadera