Lyckans stunder

Jag tyckte som barn mycket om att få vara i den lilla idylliska orten Gästrike-Hammarby hos min svågers föräldrar, Irma och Brynolf. Nyckeln till detta var att jag lämnades i fred, fick hålla på med mitt. 

- Har du det långsamt? Kunde Irma lite oroligt spörja. Rädd jag längtade hem. Samtidigt som hon ställde fram en kopp rykande varm mjölkchoklad och ett par nybakade kubbar. Och strök mig över håret.

Det hade jag aldrig, långsamt eller tråkigt. Eller snarare, jag trivdes med att ha det långsamt, i lugn och ro pyssla med mitt, kliva in i min infinita fantasivärld. 

Jag ser framför mig den röda brukslängan, sedan länge riven, där de bodde. Ingen låste sin dörr på den tiden, alla kände alla. Och man "gick gårdsmilan" som man sa. Fråga mig inte om uttryckets ursprung. Man tittade in hos  varandra. Enkelt vardagsliv, utan åthävor.

Blundar jag kan jag känna den påtagliga lukten från den aldrig sovande grottekvarnen. Jag kan inte svara på om det luktade sulfit eller sulfat. Förmodligen det senare, det som rimmar på "mat". Det förra rimmar på - ja, ni fattar. Brynolf knegade i fabriken hela sitt liv. 

Åren fram till tonåren rådde stillsamhetens dagar. Bara jag lämnades i fred som hos Irma och Brynolf. Jag prövade på dagis - förlåt alla förskolelärare, FÖRSKOLA heter det förstås - en dag. Sedan räckte det. Någon gruppvarelse har jag aldrig varit. 

Hade därför svårt med "teambuilding", "kick-offs" och annat joll på mina arbetsplatser. Det hände till och med att man skulle leka fåniga lekar mellan ätandet på skattebetalarnas bekostnad. Med ögonbindel sätta svans på chäfen, nej, grisen skall det vara. Samma sak. 

Tonåren var rastlösheten och det olyckliga sökandets år. Ett drag hos mig som fortfarande finns kvar. Men alltmer dämpat. Under min sjukdomsperiod, när det var oklart om jag överhuvudtaget skulle klara mig, tränade jag på den ädla konsten att göra ingenting. 

Jag blev bra på det. Behöver det kontemplativa, återhämtandet.

Lyckostunderna numera är att få sjunka ned i den gröna fåtöljen och skriva. Leva livet skrivande. Orden måste lämna kroppen, det vet alla seriösa terapeuter, annars bosätter sig smärtan där. De talar om den läkande the talking cure. I mitt fall: the writing cure. 

Bild: Hus ritade av Ralph Erskine i Gästrike-Hammarby