Som doktorand i Upsala höll jag inte ofta till på universitetsbiblioteket, det vördnadsbjudande Carolina Rediviva, tronande däruppe på krönet till Drottninggatan.
Mitt avhandlingsskrivande efter fältarbetet, intervjuer med fackligt aktiva, förlade jag med fördel till andra, mer anspråkslösa platser.
När jag någon enstaka gång sökte mig till Carolina och en skrubb i källaren, i och för sig anspråkslöst så det förslog, undvek jag att söka mig upp i biblioteket för intagandet av medhavd matsäck.
Risken alltför stor att den snacksalige mannen, jag har tappat hans namn, som aldrig skulle komma att presentera en färdig avhandling oanmäld dök upp. Likt gubben ur lådan.
Förvisso en av många doktorander i Upsala med en oavslutad avhandling i bakfickan. Kanske någon av dem borde säga som författaren Eino Hanski, tror jag det var, som råkade (?) slänga bort ett avhandlingsmanus: - Alla borde kasta sin avhandling i soptunnan.
Efterrationalisering skulle förstås en psykolog kommentera fadäsen.
Mannen med en avhandling som aldrig skulle komma att "ventileras", som det heter i akademiska kretsar, slog genast hänsynslöst klorna i en om man satt där med sitt smörgåspaket. Rena målsökande roboten. Man kom inte undan. Inga flyktvägar.
Han höll monolog, dömde utan undantag ut alla avhandlingar som framlades vid Sociologiska Institutionen. Värdelösa, enligt honom. Hur han orkade läsa, om han nu gjorde det, alla dessa undermåliga texter, undandrar sig min förståelse.
Kanske sadomasochist. Eller gjorde som Sven Stolpe, enligt en vän i Upsala till den eldfängde. Stolpe skickade honom böcker efter att han i sedvanlig ordning salvesefullt recenserat dem. Vännen lakoniskt: - Inte en enda var uppsprättad.
Med sina nedsvärtande omdömen målade mannen med den ofärdiga avhandlingen in sig i ett hörn. Skruvade upp förväntningarna å det grövsta. Icke minst de egna. Han vågade heller aldrig lägga fram någonting i seminariets skarpa ljus.
Om han skrev bättre än alla andra, som han underförstådde med sin skoningslösa kritik, det kan jag inte uttala mig om. Evidens saknas, skulle en medicinare säga.
Att i många år skriva för dagspress passade mig och mitt skrivsätt. 2 500 tecken i bästa fall till förfogande. Förbjöd utsvävningar, effektiviserade och vässade stilen. Pang på rödbetan. Läsarens intresse måste fångas så fort som möjligt. Helst omedelbart.
Inga "inledningar" och "sammanfattningar". Inga förbehåll: "med reservation för".
Heller inga uppskjutande: "som jag snart skall visa". Eller försiktighetsdeklarationer: "syftet är preliminärt", alternativt: "hypotesgenererande". Tålamodsprövande så in i baljan. Hela den akademiska språkdräkten.
Som får en att stönande vilja utbrista: - Men, herregud människa, kom till saken någon gång!
Kanske därför jag älskar speedway! Raka rör. Fullt ös. Inget fisklir som i modern fotboll. Ingen segt tillbakahållande, defensivt spänningsförstörande åkning. Fyra varv har man på sig. Det är allt. Bara att stå på. För allt vad tygen håller.
Jag fattar. Akademiker och speedway går bara inte ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar