Skriftställaren som Kalle Sändare

På den gamla goda tiden fanns en klagomur i Sveriges Radio. Helt underbar upptagningen med mannen som upprörd ringer med anledning av att i etern hörs kvinnliga nyhetsuppläsare. Det är alldeles förfärligt, enligt honom. 

Det krävs förstås en karl för att läsa nyheterna! 

Kvinnan i klagomuren visar imponerande stort tålamod, när mannen tjatar om detta upprepar hon bara:

- Jag skall framföra det till radiochefen.

Mannen låter alltmer belåten och indignerad på en och samma gång. Förstärker det med: 

- Ja, gör det. Jag vet vad jag talar om. Jag bor på Karlavägen.

Det kunde varit en föregångare till Kalle Sändare. Men, ack nej. Överklasstofilen på Karlavägen var inte ute efter att skoja.

Kalle Sändare har jag själv roat mig med att göra varianter på. Ringde en präst i stan, presenterade mig på grötig skånska som personalchef Möller på Korsnäs och frågade om jag till en maskerad kunde få låna saker han tagit med sig hem från sin tid i Afrika. 

Prästen, som jag för övrigt kände väl, lovade att omedelbart efter samtalet bege sig upp på vinden och leta. Inte vet jag efter vad.

En teaterchef, vän till mig, blev så förbannad att hon ursinnig ringde upp och skällde efter noter ut den man, en riktig myglare och tidigare kulturchef i Gävle kommun, hon trott sökt henne och lämnat ett knasigt meddelande på telefonsvararen. 

Förre kulturredaktören på Gefle Dagblad, också vän till mig, lyfte en dag på luren:

- Är det Björn Widerberg?

- Widegren, heter jag.

Mannen i andra änden av tråden påstod sig ringa från Rimbo i Uppland: - Jag träffade Elsie Johansson i Konsum häromdagen. Hon är så ledsen att ni skriver så lite om henne i Gefle Dagblad.

- Nja, nog gör vi väl det. Hennes senaste bok förstadagsrecenserade vi. 

- För att göra Elsie glad har jag skrivit en fyllig artikel om henne och hennes liv som ni skall publicera. Skickar den i dag, när publiceras den?

Jag hörde hur besvärad Widerberg, förlåt Widegren, blev. Hur slingra sig ur detta? Slippa en obeställd drapa. Och en påflugen figur i telefonen. Som riskerade återkomma. 

Till slut, efter pinsam tystnad under en inte alltför kort stund, från den uppringande: 

- Jag kanske skall skicka den till Norrtelje Tidningar (sic!) i stället?

- JA, GÖR DET!

Lättnadens suck i luren. Borde hörts ända till Rimbo. 

Vad gör man inte för att roa sig själv. Det gäller bara att få till rösten för att undvika igenkänning. Och hålla tillbaka ett skratt.

Bild: kallesandare.se