Diding försvarar sin hyresgäst

Jag känner inte Lasse Diding (fotot från Wikipedia) personligen. Därför reagerar jag spontant en smula förvånat när jag hittar hans bok De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven (Bokförlaget Strindberg & C0 2024) i postlådan. 

Skälet till att han skickat mig den, inbillar jag mig åtminstone, är att han räknar in mig bland dem som spridit dessa ”grova lögner”.

 
I en text på lindelof.nu. Några andra texter med fokus på Jan Myrdal ur min hand refererar han inte till. Jag har ju skrivit ganska mycket om Myrdal, i olika sammanhang. 

Men nu skall jag, den villfarne, tillsammans med alla andra lögnens kolportörer i offentligheten upplysas om hur det egentligen ligger till med saker och ting vad beträffar den omstridde Jan Myrdal. I synnerhet hans relation med föräldrarna Alva och Gunnar.

Jag känner således inte men känner förstås till Lasse Diding. Jag har, för länge sedan, bott en natt på hans omtalade hotell i Varberg med Leninbadet som kronan på verket. 
Och som vi smög oss ned till sent om aftonen för att med nyfikna ögon kika på. 

Hotellets inredning speglar den, milt uttryckt, excentriske lyxsocialisten Diding. En man som visat sig bra på personal branding som företagsekonomerna säger.

”Halvbildad miljonär” kallar han sig själv. Så som han tror att Jan Myrdal kunde ha benämnt honom. Definitivt ingen intellektuell jämlike med sin forna hyresgäst. I likhet med de flesta av oss andra.

I dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död (2021) munhuggs han med hyresgästen. Samt hinner med att döma ut Myrdals senare produktion. Jag tror att han sträcker sig så långt som trettio år bakåt i tiden. Han upprepar kritiken i föreliggande bok.

Myrdal har enligt Diding peakat för länge sedan. Inte samma Myrdal på ålderdomens tunga dagar som när han var den unga vänsterns obestridlige guru och förebild på sextiotalet. 

Förra året kom boken De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal ut, i regi av Janken Myrdal och Jans syster Kaj Fölster. Den offentliga debatten efter utgivandet av denna ”hemliga” brevsamling brakade loss så det stod härliga till. 

Om än med slagsida.Förmodligen skulle Myrdal ha skrattat gott åt ”hojtandet”, hans uttryck. 

”Myrdalhatets vänner”, ingen nämnd och ingen glömd, vädrade morgonluft. Där fick han! ”Gud fader i Mariefred” som Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg med spydig stämma en gång utnämnde auktoriteten till.

 
Den självtillräcklige, i egen pompös fason, titanen drogs ner från sin upphöjda position. Emedan brevväxlingen, i synnerhet den mellan Alva och Jan, belyste en klandervärd karaktär. Att lägga till den fast etablerade bilden av diktaturkramaren.

Myrdal framställdes som en skamlös snyltare och fullkomligt hänsynslös mot sina föräldrar. De möjliggjorde hans existens som ”fri” och oberoende skriftställare. Alva och Gunnar stod ju för fiolerna.

Diding rycker med glödande penna ut till polemiskt försvar för sin hyresgäst som han anser postumt utsatts för direkta lögner. Som att Myrdal förärades ett hus av föräldrarna. 

Han angriper mycket hårt sonen Janken som han menar kastade allt vad källkritik heter över bord när han ”släppte” breven, Myrdals ättling som pryder sig med professorstitel. 

Diding kanske har en poäng, men jag är osäker på om Janken explicit reste några konventionella, vetenskapliga anspråk att bedömas utifrån.

 
Diding är ingen nyansernas mästare när ”lögnare” skall nagelfaras, det visar han i boken. Han driver en tes vars bärighet det inte får finnas något tvivel om.

Janken skyr, enligt Diding som förefaller ha ett horn i sidan till honom, inga medel, drar alltför höga växlar på formuleringar i breven, läser dem som fan läser Bibeln. För att han för sin personliga del - uppgörelsen med fadern - behöver göra det.

Och, för att riktigt kunna hämnas, anlitade dokumentärfilmaren Bosse Lindqvist som medverkande i utgivningsprojektet. Lindqvist och Myrdal var antagonister. Allom bekant.

Diding hävdar i sin bok att breven nu ges ut enbart för att Janken, när ”farsan”, sonens ordval, inte kan gå i svaromål i nästa bok à la Strindberg, äntligen kan öppna för sitt hat gentemot honom och hans försummelser livet igenom. Som död är fadern avväpnad.

Myntets baksida är förmodligen, som alltid, sorg. Janken är djupt sårad, kan inte komma över det och har svårt att försonas. Närvarar inte vid faderns begravning.

Får vi i och med Didings eldfängda inhopp den slutgiltiga sanningen om Myrdals barndom och relationen till Alva och Gunnar? Kan vi därmed lägga ämnet till handlingarna? Det kunde uppfattas som att det är Didings långtgående ambition. 

Lögnerna är demolerade, fakta talar sitt tydliga språk. Och Diding besitter dessa fakta - att förmedla till världen.

Efter att ha läst hans envisa plädering, förvisso även breven, är jag dock snarast benägen att dra slutsatsen att det handlar till syvende och sist om en tolkningsfråga. 

Beroende på ens inställning gentemot Myrdal gör man sin tolkning. Man ser det man vill se. Myrdal förblir en projektionsskärm. 

Den skärmen undgår heller inte Diding. Han är väldigt snar att granska andra, fördöma slarv och ”ytläsning”, men inte sig själv. Han noterar inte den eventuella bjälken i sitt eget öga.

Boken är lättläst. Den tog mig ett par timmar. Behållningen är inte utfallen mot diverse recensenter och kommentatorer, som han refererar utförligt med namn på namn efter en det kulturella fältets hierarki som han upprättat. 

En samling personer vars omdömen Myrdal inte skulle givit ett vitten för. Förutom Stefan Lindgren, förstås. Och Knut Lindelöf.

Nej, min behållning av Didings försvarsskrift är hans medkännande förståelse för Kajs, eftersom föräldrarna önskade ännu en pojke gavs hon detta namn efter journalisten Kaj Andersson, situation. 

Hon hade det svårare än brodern i den dysfunktionella familjen Myrdal. Det är hon som har skäl att sluta vara ”snäll” och överseende mot sina dagars upphov och ta bladet från munnen. 
Diding är själv uppvuxen i en sådan problematisk familj som den myrdalska. 

Han vet vad han uttalar sig om.Dessutom har han konsumerat barnpsykologiska teorier, framförallt anknytningsteorin som betonar att man inte ska göra som Jan Myrdal. 

Överge sina barn, redan när de är små och behöver anknytningen till föräldrarna, för som i hans fall arbetet och könet.

I rättvisans namn bör tilläggas att Jan Myrdal inte var omedveten om sitt handlande. Han gjorde ett medvetet val. I detta upprepade han föräldrarnas levnadssätt. Äpplet faller som bekant aldrig långt från päronträdet.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-10-31

Provokationen som självändamål?

En efter en efter en... Ena dagen Suzanne Osten. Nästa Elisabeth Ohlson. Den förra går bort samma år som hon fyllt 80. Fem år från där jag är nu. Det är ju ta mig tusan ingenting! När fyrtiotalister går, bekommer det mig omedelbart illa. (Ohlson, däremot, var sextiotalist.) 

Jag stressas. De omöjliga frågorna överfaller mig och förmörkar sinnet. Hur lång tid har jag kvar? Vad bör eller måste jag hinna med innan skylten definitivt plockas ner och evighetens sömn väntar? 

Min älskade svärfar Stig, både klok och levnadsglad, menade att när man liksom känner på sig att man snart skall gå bort, då blir man rastlös och måste röra på benen. Hoppas det inte är så i mitt fall. 

Men ur det livsstressande perspektivet skall nog det ganska så intensiva resandet det senaste året också förstås. Förutom att det naturligtvis funnits andra, explicita skäl. 

Två gånger till "anarkisternas huvudstad" Barcelona. Oslo (i sökandet efter spåren av hjemmefronten och ockupationen). Amsterdam (hört så mycket lockande om staden, min vän och förläggare Gert Nilsons favoritstad, jämte Gaudis Barcelona). 

Den nederländska huvudstaden blev vi så förtjusta i att vi fullkomligt slänger oss över en ny säsong av Kommissarie van der Valk i TV4. 

Bara för att den utspelar sig i kanalerna och de vackra byggnadernas Amsterdam. Och the loner, enstöring som kommissarie Piet inte sticker under stol med att han är, bor ju på en husbåt! Bara en sån sak. 

Seriens mest tilltalande karaktär är Hendrik, stort vitt skägg och långt vitt hår, men en färgstark och sprakande person, cancersjuk rättsläkare (inbillar jag mig att han är). 

Spottar inte i glaset. En fena på att lista ut saker med hjälp av mycket lösa ledtrådar. Vete sjutton hur han bär sig åt. Värre än Sherlock Holmes.

Fjärde säsongens sista avsnitt, de tre avsnitten har långfilmsformat, slutar med en riktig cliffhanger. Förlåt att jag avslöjar, kan inte låta bli! 

När Hendrik, efter envist motstånd från sig själv, och idoga övertalningsförsök från kollegerna som inte vill mista honom, äntligen beger sig till sjukhuset för sin strupcancer. Som han själv har diagnostiserat med hjälp av prover han tagit. Smugit med. 

När kommer säsong 5? Det kan ju inte sluta så här! Att Hendrik öppnar dörren in till sjukan, påhejad av det team han tillhör, och glider in. Så eftertexterna. 

Osten har aldrig tillhört mina favoriter. Jo, filmen om modern berörde mig starkt. Kanske mer hennes persona än de konstnärliga verken som jag hade svårt för. (Uppsättningen Jösses flickor - Befrielsen är nära! såg jag på 70-talet. Sjöng med.) 

Tyvärr är jag sådan. Låter mig påverkas mer av upphovskvinnan än verken i sig. Förmår inte skilja dem åt. Inte alltid.

Elisabeth Ohlsons verk, som Ecce Homo, provocerade mig. Ordentligt. Klart det kunde skyllas på att jag är hetero och en inskränkt figur från lilla Sandviken. Jag blockerades, slog ifrån mig.

När Hanna Johansson i SvD 30-10-2024 skriver hyllande om Olsson, låter hon som Hillary Clinton i sitt hånande av oss förstockade åskådare som låter oss så lätt provoceras. Är vi verkligen så korkade? 

Nja. Må dä. Jag tänker snarare Joseph Beuys som jag skrivit en bok om. Förvisso också en provokatör med sina utåtriktade, för att inte säga spektakulära, konstnärliga aktioner. Jag har tagit till mig hans uppmaning om att provokationen aldrig får bli ett självändamål. 

Det måste finnas ett syfte och en tanke bakom. Att provocera kan vem som helst. Lättaste sak i världen. Men vad vill man uppnå? Egentligen? Samtalet runt och efter en provokation kanske är det mest intressanta. 

Vad sätter den igång? Tankestörs vi? Börjar vi reflektera? Tillsammans? Händer något oväntat, oförutsägbart?

Om man reagerar som jag inför Ohlsons verk, är det då "fel" på mig eller provokationen? Så här nära inpå dödens inträffande i hennes fall är det förstås panegyriken som dominerar nekrologerna i Svenskan och andra organ. Liksom dem över Osten. Som det skall vara. 

Kanske smyger sig en mer kritisk, analyserande dimension in i texterna om de döda konstnärerna så småningom. Det tjänar förstås både Osten och Ohlson på, som just konstnärer. Det är att visa dem respekt, ta dem på allvar.

Apropå resande. Nästa vecka till Baskien! Jungfruresan. Bilbao (hur låta bli tänka ETA?), San Sebastián (jag har ärvt en tavla föreställande staden invid Biscayabukten), Guernica (med nazisternas illdåd 26 april 1937). Jag ryser av förväntan...

En gång ossi, alltid ossi?

I DN 19 oktober 2024 rapporterade Anna-Lena Laurén från ett besök hos Dirk Oschmann, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Leipzig. Oschmann uppsöktes med anledning av hans uppmärksammade bok Der Osten eine westdeutsche Erfindung (Öst är en västtysk uppfinning). 

Boken, som inte är akademiskt förpackad om än av en till yrket professor, kom ut 2023 och har sålts i förbluffande 180 000 exemplar. Nya upplagor trycks. Och den översätts till andra språk än tyskan. 

Oschmann har onekligen, som man säger,  slagit huvudet på spiken. Rivit plåstret av ännu ett oläkt nationellt sår i Tyskland. Temporär hemvist för nazister och stalinister. Det land "där kanonerna blommar" som det heter i en dikt av Erich Kästner. 

Förbundskansler Helmut Kohl lovade östtyskarna guld och gröna skogar bara de plockat ner muren och anslutit sig till storebror Väst. Folket jublade entusiastiskt och förhoppningsfullt. 

Men inte blev det så. Grå verklighet släckte förväntningarna.  Aktuella siffror visar att man i öst tjänar i genomsnitt 80 procent av västs löner. I vissa områden bort mot den polska gränsen endast 40 procent.

I Oschmanns egen hemstad Leipzig ägs de eftertraktade lägenheterna i centrum till 90 procent av västtyskar. De köptes efter återföreningen snabbt upp av dessa som en investering. 

Värst är den bestående mentaliteten, uppdelningen i ”wessisar” och ”ossisar”. Från väst ses ned på östtyskarna som betraktas som mindre för sig. Och det trettiofyra år efter återföreningen. 

Det är som om ingenting har hänt. Muren står kvar men har flyttat in i människorna.

Om man, för att göra det enkelt, klumpar ihop ”ossisarna” till en enhetlig kategori visar färska siffror att de är markant underrepresenterade bland universitetsprofessorer, statstjänstemän och företagsledare. 

Oschmann är för kvotering. Det förtjänar förstås att diskuteras. Men samtidigt förstår jag honom. 

I ett samhälleligt läge när AFD (Alternative für Deutschland) inhöstar 30 procent av rösterna i delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg. Forna östdelstater.

Vänstern hyser han inget hopp om. Den har fastnat i identitetspolitikens träsk. På väg ut är Die Linke i Tyskland. Medan Sahra Wagenknecht och hennes parti, som driver en realistisk vänsterpolitik riktad mot klassamhället, har vind i seglen.

Samtidigt som jag läser detta presenteras Oxfams senaste undersökning vad gäller jämlikhetsindex. Sverige har halkat ner ännu mer, ligger på 24:e plats i jämlikhetsligan, sämst i Norden. 

I TV4:s morgonsändning kommenterar Daniel Suhonen från institutet Katalys siffrorna. Mannen med Rasputinskägget ger ansikte åt en frånvarande vänster på blågul botten. Han har ingenting att erbjuda förutom högst befogade kritiska reflektioner.

Foto (Wikipedia): Karl-Marx-Platz i Östberlin. 

Även publicerad något omformulerad på lindelof.nu 2024-09-29.

Fånga med ord det som är bortom orden?

Psykoanalytikern Jacques Lacan betonade det. Psykiatrikritikern Ronald Laing. Hur vi påverkas och formas tidigt i livet. När vi ännu inte klivit in i det symboliska stadiet (Lacan). Eller lämnat det prenatala, symbiotiska (Laing). 

Från varma rum kastas vi ut till kalla (Lars Gustafssons metaforik i en diktsamling). Där väntar orden på oss. De föregår oss. Ordens barska ordning. Vi har bara att anpassa oss, tjäna orden och denna ordning.

Jag läste Ivar Lo när han hävdade att han ägde minnen från mycket tidiga barndomsår. Detaljerade sådana. Åtminstone återgav han det så. Med stränga pretentioner att han

verkligen mindes. 

Han hittade inte, som den skönlitterära författare han var, på.

Detsamma hävdade med emfas och smått drömmande blick en textilkonstnär i Härnösand, gift med en kollega till mig. Tecknade bilder från sin egen barnvagnstid. Med fallande snö utanför vagnen. 

Skälet till att jag utvinner stor behållning från Jan Myrdals Ett andra anstånd, som jag läser för andra gången, dock blundar ibland när det blir för mycket råa och "fula" könsord, är att han kompromisslöst problematiserar minnesfunktionen. 

Det egna minnet. Boken en uppgörelse med detta. Efter alla "jag-böcker" som han kallar denna del av sin enorma produktion.

Vad är det han egentligen "minns", vad är skrift och inget annat? Vad händer med det han med skärpa tror sig minnas från 40- och 50-tal när han börjar att skriva om det? Han ger sig inte. Återvänder till en och samma händelse. Med ny frenesi.

Kanske förändrar den för varje gång han söker sig mot den. Klär i ord. Strävar efter formuleringarnas pregnans som den eminenta skriftställare han var. Han förblir medvetet uttalat skeptisk mot sin alltid latent lurande, manipulativa tendens.

Ifrågasätter sig själv utan att vika en tum. Ingen förklädnad! In under huden! Riv plåstret från såret! Avslöja ditt patetiska ljugande om ditt liv!

Jag har växt upp med ljud. När en närstående till mig i detta nu slamrar där borta i sin fåtölj med stickor, under färdigställandet av färgglada sockor att bära i den kalla vinter, minns jag samma, om det nu verkligen är samma, ljud från när min mamma stickade. 

Hon som till och med stoppade strumpor. Vem gör, förresten, det nuförtiden?Stickningsljuden, trygghetsskapande. 

Pappas högljudda snarkningar inifrån sängkammaren. Väckande (sic!) insikten att det går att sova djupt. Något jag aldrig har lyckats med under mitt långa liv. 

Mopedljud om nattens småtimmar. Kanske hör jag eller så fantiserar jag fram dem. För att jag vill minnas dem. Sommarnätter i Brantevik på Österlen i mitten av 60-talet. Vemodsskimrande.  

Efter att ha läst Myrdal hamnar jag snabbt i självkritiska reflektioner om vad det är jag egentligen och i själva verket gör när jag försöker att fånga med ord det som är bortom orden. 

I allt skrivande ett självbedrägeri? Ingen skrift utan detta? Allt är i grund och botten i en icke-föraktlig mening fiktion? 

Något som inte undgår alla som skriver, därför heller inte undertecknad. Det är ordens valörer det till syvende och sist kommer an på. Annonsera inte med överdrivna sanningsanspråk. Du är inuti språket, inte utanför. Det tillhandahåller inget behändigt verktyg.

En av mina stora favoriter bland filmregissörer, finnen Aki Kaurismäki, gjorde en film med den i detta sammanhang träffande titeln Mannen utan minne, men jag minns (sic!) inte handlingen mer än i stora drag. 

Nu lockas jag att se den på nytt. Kanske en filmkonstnär förmår det vi ordmakare inte gör. De åtråvärda orden förför oss. Så fort vi kommer i närheten av dem.

Foto: Arbetet

Pensionärsförströelser à la Elakstrand

Förlåt, men jag kan inte låta bli att värja mig för beteckningen "pensionär". Eftersom det framkallar otrevliga bilder på näthinnan. Framför mig ser jag knotiga och böjda farbröder, stapplande bakom sina landstingsfolkor, rullatorerna. Ett ben i graven. Livet snart över.

Hellre än "pensionär" säger jag på gammalt (!) danslokalsspråk "mogen ungdom". Vilket skapar kommunikationsproblem med obildade glin som aldrig kastat sig ut i en foxtrot eller vals till dragspelets ljuva toner. Med en pava ljummen moonshine undangömd.

Utomlands säger de "senior". Flott. Leve utomlands! Jag har varit med om på buss i Barcelona att föraren släppt in mig via bakdörr och dörren fram hållits stängd. Så att jag i lugn och ro kan intaga den plats jag nogsamt och efter en lång stunds omsorgsfull begrundan väljer. 

I Berlin erbjuds jag alltid sittplats på fullsmockad U-bahn. Stav som rekvisita underlättar servicen. Men det är inte nödvändigt. Berlinarna är väluppfostrade.

I åldersfascismens iskalla Sverige är det andra bullar. Här reser ingen på sig i kollektivtrafiken. Här kan man av en figur som inte är torr bakom öronen respektlöst tilltalas "du". Även av tågvärdar som borde veta bättre. Ett okultiverat land utan hyfs. 

Borde inte utan obligatorisk utbildning i civiliserat beteende ha släppts in i den europeiska gemenskapen.  

Dag efter dag går. Ättestupan allt närmare. Inte roligt att bli gammal, hör jag ofta. Hur göra? Hur hantera det? Jo, genom att odla "pensionärsförströelser". Som att i butik envist strida om att man inte fått den rabatt man har rätt till. Trots att man fått den. 

Gäller att vara ihärdig och inte ge sig i första taget när personalen till slut börjar att förlora tålamodet. Kräver viss träning. Inget för amatörer. 

Genom att inte låtsas höra så att crazy dialogues uppstår. Missförståendets fenomenologi, som forskarna på silverryggar säger, inte att förakta.  Man har inte roligare än man gör sig. Tillvarons absurda inslag är vederkvickande. Läs Beckett, denne mästare.

Håhåjaja. Hasse Alfredsons underbara monolog om gamlingen som försöker ta sig in på bio trots avsaknad av erfordrad "bilett" älskar jag. En grofsing rycker ut: "Ska jag slå honom på käften, gamle man?" Syftande på den tjatande biografvaktmästaren. "Ja, gör det!"

Jag njuter, förutom av förströelserna, av att slippa anställningens bojor (redan snart gått åtta år, obegripligt), organisationslivets disciplinerande rutiner och korkskallarna till chäfer. Min chäfsallergi har bleknat. Bara en sån sak. Slutat med medicin och terapi.

Visst, pensionen är provocerande låg. Men jag handlar uteslutande i butiker där jag väger själv, likaså checkar ut på egen kaluv. Rättvis prissättning! Man tar igen på gungorna, det man förlorat på karusellen. Gammal är äldst! Iakttas jag, låtsas jag bara som det regnar.

Foto: news55.se

Ett foto säger aldrig mer än tusen ord

 

Jag vet inte vem som "knäppte kortet" som man sa förr. Men gissar på att det var pappa. Och som min syster liknade i ansikte och kroppslängd. Jag fick generna från mammas sida. Morfars reslighet framförallt. 

Det kan också ha varit en kompis till min syster som höll i kameran. Inga "selfies" på den välsignade tiden! Att lägga ut på Fejsbok, som de säger i Kalle Anka. Till familjealbumet för att klistra in det förevigade!

Jag kan inte svära på när fotot är taget. Någon gång på 50-talet. Det efterkrigstidens 50-tal som min syster och hennes man alltid lyfte fram som ett bra decennium. Kanske för att hushållens materiella standard steg. Bil och tv kunde anskaffas. Åka på semester.

Jag kan inte redogöra för vilket sammanhanget är. Förutom att jag, av oförklarlig anledning, får för mig att platsen inte är långt från där skjutbanan var belägen. Och där pappa övade inför framgångar både nationellt och internationellt som styv skytt.

Kan det vara så att min storasyster, fjorton år när sladdisen kom, är hemma på ett tillfälligt besök från jobbet på Posten i Upsala? Där, som återkommande kund, hade Gösta Knutsson. Alltid sur och tvär. Enligt vad hon avslöjade i förtrolighet. Torde vara preskriberat.

Stämde inte med den Gösta Knutsson man föreställt sig efter att ha roats av hans katter och deras eskapader i gränderna runt Övre Slottsgatan i Upsala. Fyrtassade som tydligen hade sina förlagor bland vännerna i Knutssons krets. Torde ha upplevts smickrande.

Jag vågade aldrig prata med min syster om hur det var att få en lillebror på halsen när man fyllt fjorton. Känsligt ämne. Kunde mamma anlita henne att ta ut gossen på en tur med barnvagnen? Eller riskerade det att sätta igång skvallret på det bruk där alla kände alla? 

Det viktiga var att betänka "vad ska folk säga". Övervakning och konformitet samhällets ledstjärnor. Och att inte bli med barn före giftermål. Vid graviditet bums förlovningsringar på.

Inte var det som ett rinnande vatten! Livet igenom flöt det inte bara ostört på när vi pratade med varandra, min syster och jag. Vilket skedde alltmer sällan. Vi bodde långt från varann. Och telefoner har jag aldrig kommit överens med. 

Hennes sista tid på jorden öppnade för ett bättre, mer avspänt samtal. Men under en mycket svår tid när metastaserna huserade i hennes kropp och hon bröts ner alltmer. Hon som hade varit så spänstig. Liksom sin pappa. 

Kanske är det alltid så mellan syskon? I detta fall mellan en bror och hans storasyster. En icke obesvärad relation. De biologiska banden trasslar undermedvetet till det. Vad vet jag. Andra kanske har bättre kläm på det.

Hon finns i mina tankar så gott som varje dag. Hon har redan varit död i tio år i december. Hennes födelsemånad. Denna snabbt flyende levnadstid! Ögonblick som tomtebloss mot en svart evighet.

Jag saknar henne. Mycket. När jag, som vid varje tillsyn av Gösta Ekstrands familjegrav, dröjer några minuter i minneslunden på Sandvikens kyrkogård där hon vilar, och vinden rör sig försiktigt mellan trädstammarna, tycker jag mig ana hennes närvaro. 

Jag ångrar att jag inte var mer tålmodig. Utan betedde mig som Gösta Knutsson. Om jag ändå kunde vrida klockan tillbaka. Jag skulle behöva starta om mitt liv. Men med förvärvad insikt och erfarenhet. Leva klokare. Bittert att inse denna omöjlighet. 

Vi ser båda glada ut på sparkarna. Detta om vintern utmärkta transportmedel. Terriern Sussi är kopplad. Nödvändigt för att hon inte ska dra iväg på upptäcksfärd, för att i eget högt majestät bestämma när det är dags att återvända. Lydnad och Sussi, som vin och vatten.

Ett foto som fångar stundens tillfälliga glädje. Kanske syskonkärlek. Min syster iförd tidstypisk anorak. Alltid mån om klädsel och utseende. Läppstift och kam aldrig långt borta. 

 Men vad är det för hiskeliga vantar som den överbeskyddande modern trätt på sonen? Och nog verkar rejäl husmanskost ha satt sina spår.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-10-23

Inte super och knullar arbetarklassen i Borlänge!

 

"Vallen" som Domnarvsvallen heter i folkmun - skulle inte förvåna mig om arenan bytt namn efter företagssponsring - förekommer i den klämmiga, trallvänliga dängan med refräng "Fönt ja en körv så höpper jag i älva". 

Hemmaplan  för grönvitklädda fotbollslaget IK Brage, en gång stora men inte längre.

Vallen ligger i Borlänge som när man med gasen i botten kör igenom på väg någon annanstans tycks en som den fulaste och tristaste svenska stad som tänkas kan. Inte blev det bättre av det ghetto, Tjärna ängar (vackert namn i och för sig), som uppstått genom tvångslagen med Ylva Johansson som upphovskvinna. 

Och som tvingar kommunerna att ta emot migranter, oavsett om de kan försörja sig eller inte. Oberoende av kommunal ekonomi och skatteunderlag. Värmländska kommuner har så gott som säckat ihop, tack vare forna vänsterpartisten Ylva. Tryggt förankrad i Bryssel.

Jag minns städerskestrejken på Domnarvet. En strejk som spred sig. Städerskor som strejkar, dessa de allra lägsta, en minst sagt anmärkningsvärd händelse! Kom i kontakt med modiga företrädare för strejken genom att de vänt sig till LKAB-strejkens ledare, som jag kände, för vägledning. 

Från medelklassfeministerna, som ryggar så snart de hör ordet "klasskamp", hade proletariatets kämpande kvinnor inget att hämta. 

Nu stormar det i Borlänge! Runt Dalateaterns uppsättning av Stål! Ett socialdemokratiskt kommunalråd, passar på att skicka med att han annars aldrig ser teater, har gått i taket över hur arbetarklassen skildras på scenen. Det där med armlängds avstånd ger han blanka fan i.

Skildringen av en arbetarklass som super, knullar och går an retar honom. Så där är inte arbetarklassen i Dalarna! Inte enligt kommunalrådet som "förstås" vet bättre än kulturfolkets verklighetsfrämmande eliter. En vrångbild. 

Jag minns när Sandvikssonen Bengt Olov Andersson pjäs om Bruket i samma stad spelades på Valhalla. Och framkallade liknande reaktioner från publiken. De senare visste vad de pratade om, tyckte de själva. Anderssons version föll dem inte på läppen. 

Så där var det inte på Bruket! Och hör sen.

Stackars Andersson - en elak jävel i min vänskapskrets kallar honom "ABF-författaren" - som annars brukar vara älskad av sandvikarna för sina politiskt tandlösa verk. Men inte denna gång.

Dalateaterns chef Rylander gör det jag tycker att han inte borde i detta läge: begår en debattartikel (Falu-Kuriren 16-10-2024) för att säga att Borlängeborna minsann tycker om pjäsen. 

Gå inte i svaromål mot ett korkat kommunalråd! Håll dig kall. Låt pjäsen tala för sig själv.

Jag får lust att se den. Jag som likt kommunalpampen annars aldrig går på teater. Och svurit på att aldrig mer komma i beröring med Borlänge.

Foto från Stål!: Borlänge Tidning.

Med anledning av ödesdagen 2 juni 1967

Baader Meinhof Bande kallade den mot allt vad vänster hette hetsande Axel Springerpressen dem. Associationer till Bonnie and Clyde över benämningen, avpolitiserande. Så har det också framställts, fiktionaliserat på vita duken. Glatt skjutande gangsters, vilka som helst.

Egentligen ett tragiskt politiskt projekt, inget romantiskt eller heroiskt över det. Dömt att misslyckas. 

Fotografierna från när det begav sig. RAF var noga med att deras aktioner och tankarna bakom dem skulle medieras, dokumenteras. Allt skulle utspelas i strålkastarljus. Avtryck göras.

Stadsgerilla kallade de sig. Inspirerade av Tupamaros i Uruguay. Med våld skulle det förhatliga, kapitalistiska tjuvsystemet destabiliseras och öppnas för revolution. Men vilken social kraft vände man sig till med sina appeller? 

Vem ville man mobilisera? Den sovande och medelklassifierade tyska arbetarklassen med villa och Mercedes? Det tyska undrets bekväma förmånstagare?

Inlemmad och integrerad i det kapitalistiska systemet, som studentrevoltgurun Herbert Marcuse insåg. Revolutionen kan därför bara genomföras av dem som inget har att förlora, jordens fördömda med Fanon´s term. 

Det vilade något desperat och slutgiltigt över aktionerna. De riskerade att  bli självändamål, tomma skott i mörkret. Inga tändande gnistor. Naivt knöt man an till befrielserörelser i tredje världen, såsom FNL. 

Som vore det samma sak RAF - Rote Armee Fraktion - ville uppnå. Trots avgörande, skilda sammanhang. Man blundade för de störande realiteterna. Levde i en illusorisk verklighet. 

Det imperialistiska Vietnamkriget tillhör bakgrunden till RAF:s uppdykande, de stegrade protesterna mot detta orättfärdiga krig. Övervintrande nazister likaså, placerade högt upp i administrationen, till och med nära kanslern. 

När mord på judar och andra omvandlades till dråp, Willy Brandt inblandad i denna juridiska revision, trädde preskription in. Efter att Göring och några till hängts i Nürnberg, några ytterligare dömts i de beryktade Frankfurträttegångarna, var faran i stort sett över för de många krigsförbrytarna. 

Även om Simon Wiesenthal vägrade ge upp eftersökandet. Minns Adolf Eichmann.

Den repressiva staten - införde övervakning och yrkesförbud - vägrade dialog med de samhällskritiska studenter som krävde ett fritt, kritiskt och öppet universitet. (Ljusår från dagens trista, passiviserade studenter.) 

Springerpressens vulgära, råa publicistik kastade eld på brasam. 

Så dagens datum. Ödesdagen. Dödsskjutningen av Benno Ohnesorg den 2 juni 1967, i samband med stora demonstrationer i Västberlin under ett officiellt besök av shahen av Iran. Startskottet för den utomparlamentariska oppositionens militanta, kompromisslösa del.

Det visade sig att den polis som skjutit Ohnesorg samarbetade med Stasi. 

Revolutionen är ingen tebjudning, enligt ordförande Mao. Inte heller stadsgerillans agerande. Människor dödades. Bankdirektörer, arbetsgivarföreträdare och riksåklagare. Alla stämplade som fascister av RAF, använda som symboliska offer. 

Klappjakt från hundratusen, tungt beväpnade poliser på förövarna. Ulrike Meinhof, hoppade av en framgångsrik karriär som journalist, stämplad som den tyska statens fiende nummer 1.

Våldet kände inga gränser. Det västtyska samhället kokade, befann sig i något som liknade ett undantagstillstånd.

Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Ulrike Meinhof – de mest kända – slutade sina dagar i det specialbyggda Stammheimfängelset. Officiellt förklarades det vara självmord. Men många har ifrågasatt detta, bland dem Jean-Paul Sartre. Vi lär aldrig få veta sanningen.

 
Något lurt är det. Varför sköt sig exempelvis Andreas Baader i bakhuvudet?

Bild: Amazon

FOTNOT Lasse Ekstrand:Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap (2007)