Psykoanalytikern Jacques Lacan betonade det. Psykiatrikritikern Ronald Laing. Hur vi påverkas och formas tidigt i livet. När vi ännu inte klivit in i det symboliska stadiet (Lacan). Eller lämnat det prenatala, symbiotiska (Laing).
Från varma rum kastas vi ut till kalla (Lars Gustafssons metaforik i en diktsamling). Där väntar orden på oss. De föregår oss. Ordens barska ordning. Vi har bara att anpassa oss, tjäna orden och denna ordning.
Jag läste Ivar Lo när han hävdade att han ägde minnen från mycket tidiga barndomsår. Detaljerade sådana. Åtminstone återgav han det så. Med stränga pretentioner att han
verkligen mindes.
Han hittade inte, som den skönlitterära författare han var, på.
Detsamma hävdade med emfas och smått drömmande blick en textilkonstnär i Härnösand, gift med en kollega till mig. Tecknade bilder från sin egen barnvagnstid. Med fallande snö utanför vagnen.
Skälet till att jag utvinner stor behållning från Jan Myrdals Ett andra anstånd, som jag läser för andra gången, dock blundar ibland när det blir för mycket råa och "fula" könsord, är att han kompromisslöst problematiserar minnesfunktionen.
Det egna minnet. Boken en uppgörelse med detta. Efter alla "jag-böcker" som han kallar denna del av sin enorma produktion.
Vad är det han egentligen "minns", vad är skrift och inget annat? Vad händer med det han med skärpa tror sig minnas från 40- och 50-tal när han börjar att skriva om det? Han ger sig inte. Återvänder till en och samma händelse. Med ny frenesi.
Kanske förändrar den för varje gång han söker sig mot den. Klär i ord. Strävar efter formuleringarnas pregnans som den eminenta skriftställare han var. Han förblir medvetet uttalat skeptisk mot sin alltid latent lurande, manipulativa tendens.
Ifrågasätter sig själv utan att vika en tum. Ingen förklädnad! In under huden! Riv plåstret från såret! Avslöja ditt patetiska ljugande om ditt liv!
Jag har växt upp med ljud. När en närstående till mig i detta nu slamrar där borta i sin fåtölj med stickor, under färdigställandet av färgglada sockor att bära i den kalla vinter, minns jag samma, om det nu verkligen är samma, ljud från när min mamma stickade.
Hon som till och med stoppade strumpor. Vem gör, förresten, det nuförtiden?Stickningsljuden, trygghetsskapande.
Pappas högljudda snarkningar inifrån sängkammaren. Väckande (sic!) insikten att det går att sova djupt. Något jag aldrig har lyckats med under mitt långa liv.
Mopedljud om nattens småtimmar. Kanske hör jag eller så fantiserar jag fram dem. För att jag vill minnas dem. Sommarnätter i Brantevik på Österlen i mitten av 60-talet. Vemodsskimrande.
Efter att ha läst Myrdal hamnar jag snabbt i självkritiska reflektioner om vad det är jag egentligen och i själva verket gör när jag försöker att fånga med ord det som är bortom orden.
I allt skrivande ett självbedrägeri? Ingen skrift utan detta? Allt är i grund och botten i en icke-föraktlig mening fiktion?
Något som inte undgår alla som skriver, därför heller inte undertecknad. Det är ordens valörer det till syvende och sist kommer an på. Annonsera inte med överdrivna sanningsanspråk. Du är inuti språket, inte utanför. Det tillhandahåller inget behändigt verktyg.
En av mina stora favoriter bland filmregissörer, finnen Aki Kaurismäki, gjorde en film med den i detta sammanhang träffande titeln Mannen utan minne, men jag minns (sic!) inte handlingen mer än i stora drag.
Nu lockas jag att se den på nytt. Kanske en filmkonstnär förmår det vi ordmakare inte gör. De åtråvärda orden förför oss. Så fort vi kommer i närheten av dem.
Foto: Arbetet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar