Jag är djupt upptagen av Jan Myrdals Maj. En kärlek som jag läser för andra gången. Jag märker att jag har svårt att släppa den.
Jag ligger sent om aftonen i sängen, läser den som e-bok i mobilen, stänger inte ner för att försöka komma till ro. Boken stör min sinnesfrid. Men jag stannar i den.
Det är fråga om en uppdaterad version (2020) med en utförlig efterskrift. (Första gången publicerades boken 1998.)
Jag har läst mycket av Myrdal. Här får jag möta en ”annan” Jan Myrdal än den ”vanliga”. Min bild av honom som det affektbefriade förnuftets monotona bärare repas.
Sårbar och känslig. Hudlöst skriver han om sin svåra svartsjuka och hur han räknar på datum när Maj hade mens och när hon var otrogen. Om det kunde vara någon annan som är far till det barn som kommer att heta Eva.
Aldrig har han varit så nära förlagan Strindberg som när han berättar om den passion han delade med denna Maj. Vittnesbörden Maj är Jan Myrdals motsvarighet till En dåres försvarstal, hans Inferno.
En mänsklig och mycket sympatisk Myrdal träder fram på bokens sidor.
Myrdal lämnar, medan åren går, aldrig Maj i sinne och minne, själ och hjärta. Han kontaktar henne så sent som på 90-talet, båda är gamla, för att han vill efterhöra hennes version av hur de egentligen hade det, med henne återvända in i vissa nyckelsituationer.
Var det som han minns, eller minns han snedvridet? Vad behöver korrigeras, "avlitteräras"?
Han föreslår till och med att de, så uppriktigt och ärligt som det bara går, skall skriva om deras kärlekshistoria tillsammans. Med bådas namn på omslaget.
Maj var, jag tvekar inte att säga det, Myrdals stora och bestående kärlek.
Han gör ett tankeexperiment som griper tag i mig, inspirerar på ett existentiellt plan.
Om man skulle ha möjlighet att resa tillbaka till ett då med bibehållna livserfarenheter, hur skulle det påverka de val man gör? Ökar det ens frihetsmöjligheter? Vad var egentligen nödvändigt och inte? Vad kundeha varit på ett annat och kanske ”bättre” sätt?
Han överförde idén till en politisk nivå och testade den i den brevbok han publicerade tillsammans med Lars Gustafsson, Den onödiga samtiden (1974).
Herr G avfärdade den som omöjlig, smått absurd. Man kunde, enligt honom, inte tänka aktuella förhållanden i termer av att de skulle vara onödiga.
Myrdal var marxist och jag associerar osökt till Det kommunistiska manifestets distinktion mellan nödvändighetens och frihetens rike.
Det är den möjliga friheten han är ute efter, släpper den aldrig ur sikte. Vi är inte definitivt bestämda av ödet eller samhälleliga lagar, vi äger den unika förmågan som mänskliga varelser att handla och förändra.
Om jag nu, nyss fyllda sjuttiofem, går till mitt eget snabbt förrinnande liv, fick chansen att vrida klockan tillbaka? Skulle jag leva annorlunda? Tanken svindlar.
Ur samma perspektiv, att återvända med ansamlad erfarenhet, tänker jag "lotteripartiet", socialdemokraterna. Vrida klockan tillbaka till den socialdemokrati som inte var cynisk och avideologiserad, bort från det sentida parti som Magdalena Andersson och andra givit ett ansikte?
Samtidigt bekommer mig illa, som son till en aktiv och övertygad socialdemokrat, det uppblossande hatet mot S, många skriver med föraktet drypande såssar med å.
Kunde jag vrida klockan tillbaka, så väcktes det liv i August Palm och Axel Danielsson, den socialdemokrati som gick förlorad, det stolta arv som förskingrades.
Ja, tack!
FOTNOT. Jan Myrdal gick bort den 30 oktober 2020. Maj Lidberg den 20 januari 2024.
Även publicerad på lindelof.nu 9 oktober 2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar