Provokationen som självändamål?

En efter en efter en... Ena dagen Suzanne Osten. Nästa Elisabeth Ohlson. Den förra går bort samma år som hon fyllt 80. Fem år från där jag är nu. Det är ju ta mig tusan ingenting! När fyrtiotalister går, bekommer det mig omedelbart illa. (Ohlson, däremot, var sextiotalist.) 

Jag stressas. De omöjliga frågorna överfaller mig och förmörkar sinnet. Hur lång tid har jag kvar? Vad bör eller måste jag hinna med innan skylten definitivt plockas ner och evighetens sömn väntar? 

Min älskade svärfar Stig, både klok och levnadsglad, menade att när man liksom känner på sig att man snart skall gå bort, då blir man rastlös och måste röra på benen. Hoppas det inte är så i mitt fall. 

Men ur det livsstressande perspektivet skall nog det ganska så intensiva resandet det senaste året också förstås. Förutom att det naturligtvis funnits andra, explicita skäl. 

Två gånger till "anarkisternas huvudstad" Barcelona. Oslo (i sökandet efter spåren av hjemmefronten och ockupationen). Amsterdam (hört så mycket lockande om staden, min vän och förläggare Gert Nilsons favoritstad, jämte Gaudis Barcelona). 

Den nederländska huvudstaden blev vi så förtjusta i att vi fullkomligt slänger oss över en ny säsong av Kommissarie van der Valk i TV4. 

Bara för att den utspelar sig i kanalerna och de vackra byggnadernas Amsterdam. Och the loner, enstöring som kommissarie Piet inte sticker under stol med att han är, bor ju på en husbåt! Bara en sån sak. 

Seriens mest tilltalande karaktär är Hendrik, stort vitt skägg och långt vitt hår, men en färgstark och sprakande person, cancersjuk rättsläkare (inbillar jag mig att han är). 

Spottar inte i glaset. En fena på att lista ut saker med hjälp av mycket lösa ledtrådar. Vete sjutton hur han bär sig åt. Värre än Sherlock Holmes.

Fjärde säsongens sista avsnitt, de tre avsnitten har långfilmsformat, slutar med en riktig cliffhanger. Förlåt att jag avslöjar, kan inte låta bli! 

När Hendrik, efter envist motstånd från sig själv, och idoga övertalningsförsök från kollegerna som inte vill mista honom, äntligen beger sig till sjukhuset för sin strupcancer. Som han själv har diagnostiserat med hjälp av prover han tagit. Smugit med. 

När kommer säsong 5? Det kan ju inte sluta så här! Att Hendrik öppnar dörren in till sjukan, påhejad av det team han tillhör, och glider in. Så eftertexterna. 

Osten har aldrig tillhört mina favoriter. Jo, filmen om modern berörde mig starkt. Kanske mer hennes persona än de konstnärliga verken som jag hade svårt för. (Uppsättningen Jösses flickor - Befrielsen är nära! såg jag på 70-talet. Sjöng med.) 

Tyvärr är jag sådan. Låter mig påverkas mer av upphovskvinnan än verken i sig. Förmår inte skilja dem åt. Inte alltid.

Elisabeth Ohlsons verk, som Ecce Homo, provocerade mig. Ordentligt. Klart det kunde skyllas på att jag är hetero och en inskränkt figur från lilla Sandviken. Jag blockerades, slog ifrån mig.

När Hanna Johansson i SvD 30-10-2024 skriver hyllande om Olsson, låter hon som Hillary Clinton i sitt hånande av oss förstockade åskådare som låter oss så lätt provoceras. Är vi verkligen så korkade? 

Nja. Må dä. Jag tänker snarare Joseph Beuys som jag skrivit en bok om. Förvisso också en provokatör med sina utåtriktade, för att inte säga spektakulära, konstnärliga aktioner. Jag har tagit till mig hans uppmaning om att provokationen aldrig får bli ett självändamål. 

Det måste finnas ett syfte och en tanke bakom. Att provocera kan vem som helst. Lättaste sak i världen. Men vad vill man uppnå? Egentligen? Samtalet runt och efter en provokation kanske är det mest intressanta. 

Vad sätter den igång? Tankestörs vi? Börjar vi reflektera? Tillsammans? Händer något oväntat, oförutsägbart?

Om man reagerar som jag inför Ohlsons verk, är det då "fel" på mig eller provokationen? Så här nära inpå dödens inträffande i hennes fall är det förstås panegyriken som dominerar nekrologerna i Svenskan och andra organ. Liksom dem över Osten. Som det skall vara. 

Kanske smyger sig en mer kritisk, analyserande dimension in i texterna om de döda konstnärerna så småningom. Det tjänar förstås både Osten och Ohlson på, som just konstnärer. Det är att visa dem respekt, ta dem på allvar.

Apropå resande. Nästa vecka till Baskien! Jungfruresan. Bilbao (hur låta bli tänka ETA?), San Sebastián (jag har ärvt en tavla föreställande staden invid Biscayabukten), Guernica (med nazisternas illdåd 26 april 1937). Jag ryser av förväntan...