Förlåt, men jag kan inte låta bli att värja mig för beteckningen "pensionär". Eftersom det framkallar otrevliga bilder på näthinnan. Framför mig ser jag knotiga och böjda farbröder, stapplande bakom sina landstingsfolkor, rullatorerna. Ett ben i graven. Livet snart över.
Hellre än "pensionär" säger jag på gammalt (!) danslokalsspråk "mogen ungdom". Vilket skapar kommunikationsproblem med obildade glin som aldrig kastat sig ut i en foxtrot eller vals till dragspelets ljuva toner. Med en pava ljummen moonshine undangömd.
Utomlands säger de "senior". Flott. Leve utomlands! Jag har varit med om på buss i Barcelona att föraren släppt in mig via bakdörr och dörren fram hållits stängd. Så att jag i lugn och ro kan intaga den plats jag nogsamt och efter en lång stunds omsorgsfull begrundan väljer.
I Berlin erbjuds jag alltid sittplats på fullsmockad U-bahn. Stav som rekvisita underlättar servicen. Men det är inte nödvändigt. Berlinarna är väluppfostrade.
I åldersfascismens iskalla Sverige är det andra bullar. Här reser ingen på sig i kollektivtrafiken. Här kan man av en figur som inte är torr bakom öronen respektlöst tilltalas "du". Även av tågvärdar som borde veta bättre. Ett okultiverat land utan hyfs.
Borde inte utan obligatorisk utbildning i civiliserat beteende ha släppts in i den europeiska gemenskapen.
Dag efter dag går. Ättestupan allt närmare. Inte roligt att bli gammal, hör jag ofta. Hur göra? Hur hantera det? Jo, genom att odla "pensionärsförströelser". Som att i butik envist strida om att man inte fått den rabatt man har rätt till. Trots att man fått den.
Gäller att vara ihärdig och inte ge sig i första taget när personalen till slut börjar att förlora tålamodet. Kräver viss träning. Inget för amatörer.
Genom att inte låtsas höra så att crazy dialogues uppstår. Missförståendets fenomenologi, som forskarna på silverryggar säger, inte att förakta. Man har inte roligare än man gör sig. Tillvarons absurda inslag är vederkvickande. Läs Beckett, denne mästare.
Håhåjaja. Hasse Alfredsons underbara monolog om gamlingen som försöker ta sig in på bio trots avsaknad av erfordrad "bilett" älskar jag. En grofsing rycker ut: "Ska jag slå honom på käften, gamle man?" Syftande på den tjatande biografvaktmästaren. "Ja, gör det!"
Jag njuter, förutom av förströelserna, av att slippa anställningens bojor (redan snart gått åtta år, obegripligt), organisationslivets disciplinerande rutiner och korkskallarna till chäfer. Min chäfsallergi har bleknat. Bara en sån sak. Slutat med medicin och terapi.
Visst, pensionen är provocerande låg. Men jag handlar uteslutande i butiker där jag väger själv, likaså checkar ut på egen kaluv. Rättvis prissättning! Man tar igen på gungorna, det man förlorat på karusellen. Gammal är äldst! Iakttas jag, låtsas jag bara som det regnar.
Foto: news55.se
Uppiggande läsning en sömnlös natt!
SvaraRadera