Diding försvarar sin hyresgäst

Jag känner inte Lasse Diding (fotot från Wikipedia) personligen. Därför reagerar jag spontant en smula förvånat när jag hittar hans bok De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven (Bokförlaget Strindberg & C0 2024) i postlådan. 

Skälet till att han skickat mig den, inbillar jag mig åtminstone, är att han räknar in mig bland dem som spridit dessa ”grova lögner”.

 
I en text på lindelof.nu. Några andra texter med fokus på Jan Myrdal ur min hand refererar han inte till. Jag har ju skrivit ganska mycket om Myrdal, i olika sammanhang. 

Men nu skall jag, den villfarne, tillsammans med alla andra lögnens kolportörer i offentligheten upplysas om hur det egentligen ligger till med saker och ting vad beträffar den omstridde Jan Myrdal. I synnerhet hans relation med föräldrarna Alva och Gunnar.

Jag känner således inte men känner förstås till Lasse Diding. Jag har, för länge sedan, bott en natt på hans omtalade hotell i Varberg med Leninbadet som kronan på verket. 
Och som vi smög oss ned till sent om aftonen för att med nyfikna ögon kika på. 

Hotellets inredning speglar den, milt uttryckt, excentriske lyxsocialisten Diding. En man som visat sig bra på personal branding som företagsekonomerna säger.

”Halvbildad miljonär” kallar han sig själv. Så som han tror att Jan Myrdal kunde ha benämnt honom. Definitivt ingen intellektuell jämlike med sin forna hyresgäst. I likhet med de flesta av oss andra.

I dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död (2021) munhuggs han med hyresgästen. Samt hinner med att döma ut Myrdals senare produktion. Jag tror att han sträcker sig så långt som trettio år bakåt i tiden. Han upprepar kritiken i föreliggande bok.

Myrdal har enligt Diding peakat för länge sedan. Inte samma Myrdal på ålderdomens tunga dagar som när han var den unga vänsterns obestridlige guru och förebild på sextiotalet. 

Förra året kom boken De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal ut, i regi av Janken Myrdal och Jans syster Kaj Fölster. Den offentliga debatten efter utgivandet av denna ”hemliga” brevsamling brakade loss så det stod härliga till. 

Om än med slagsida.Förmodligen skulle Myrdal ha skrattat gott åt ”hojtandet”, hans uttryck. 

”Myrdalhatets vänner”, ingen nämnd och ingen glömd, vädrade morgonluft. Där fick han! ”Gud fader i Mariefred” som Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg med spydig stämma en gång utnämnde auktoriteten till.

 
Den självtillräcklige, i egen pompös fason, titanen drogs ner från sin upphöjda position. Emedan brevväxlingen, i synnerhet den mellan Alva och Jan, belyste en klandervärd karaktär. Att lägga till den fast etablerade bilden av diktaturkramaren.

Myrdal framställdes som en skamlös snyltare och fullkomligt hänsynslös mot sina föräldrar. De möjliggjorde hans existens som ”fri” och oberoende skriftställare. Alva och Gunnar stod ju för fiolerna.

Diding rycker med glödande penna ut till polemiskt försvar för sin hyresgäst som han anser postumt utsatts för direkta lögner. Som att Myrdal förärades ett hus av föräldrarna. 

Han angriper mycket hårt sonen Janken som han menar kastade allt vad källkritik heter över bord när han ”släppte” breven, Myrdals ättling som pryder sig med professorstitel. 

Diding kanske har en poäng, men jag är osäker på om Janken explicit reste några konventionella, vetenskapliga anspråk att bedömas utifrån.

 
Diding är ingen nyansernas mästare när ”lögnare” skall nagelfaras, det visar han i boken. Han driver en tes vars bärighet det inte får finnas något tvivel om.

Janken skyr, enligt Diding som förefaller ha ett horn i sidan till honom, inga medel, drar alltför höga växlar på formuleringar i breven, läser dem som fan läser Bibeln. För att han för sin personliga del - uppgörelsen med fadern - behöver göra det.

Och, för att riktigt kunna hämnas, anlitade dokumentärfilmaren Bosse Lindqvist som medverkande i utgivningsprojektet. Lindqvist och Myrdal var antagonister. Allom bekant.

Diding hävdar i sin bok att breven nu ges ut enbart för att Janken, när ”farsan”, sonens ordval, inte kan gå i svaromål i nästa bok à la Strindberg, äntligen kan öppna för sitt hat gentemot honom och hans försummelser livet igenom. Som död är fadern avväpnad.

Myntets baksida är förmodligen, som alltid, sorg. Janken är djupt sårad, kan inte komma över det och har svårt att försonas. Närvarar inte vid faderns begravning.

Får vi i och med Didings eldfängda inhopp den slutgiltiga sanningen om Myrdals barndom och relationen till Alva och Gunnar? Kan vi därmed lägga ämnet till handlingarna? Det kunde uppfattas som att det är Didings långtgående ambition. 

Lögnerna är demolerade, fakta talar sitt tydliga språk. Och Diding besitter dessa fakta - att förmedla till världen.

Efter att ha läst hans envisa plädering, förvisso även breven, är jag dock snarast benägen att dra slutsatsen att det handlar till syvende och sist om en tolkningsfråga. 

Beroende på ens inställning gentemot Myrdal gör man sin tolkning. Man ser det man vill se. Myrdal förblir en projektionsskärm. 

Den skärmen undgår heller inte Diding. Han är väldigt snar att granska andra, fördöma slarv och ”ytläsning”, men inte sig själv. Han noterar inte den eventuella bjälken i sitt eget öga.

Boken är lättläst. Den tog mig ett par timmar. Behållningen är inte utfallen mot diverse recensenter och kommentatorer, som han refererar utförligt med namn på namn efter en det kulturella fältets hierarki som han upprättat. 

En samling personer vars omdömen Myrdal inte skulle givit ett vitten för. Förutom Stefan Lindgren, förstås. Och Knut Lindelöf.

Nej, min behållning av Didings försvarsskrift är hans medkännande förståelse för Kajs, eftersom föräldrarna önskade ännu en pojke gavs hon detta namn efter journalisten Kaj Andersson, situation. 

Hon hade det svårare än brodern i den dysfunktionella familjen Myrdal. Det är hon som har skäl att sluta vara ”snäll” och överseende mot sina dagars upphov och ta bladet från munnen. 
Diding är själv uppvuxen i en sådan problematisk familj som den myrdalska. 

Han vet vad han uttalar sig om.Dessutom har han konsumerat barnpsykologiska teorier, framförallt anknytningsteorin som betonar att man inte ska göra som Jan Myrdal. 

Överge sina barn, redan när de är små och behöver anknytningen till föräldrarna, för som i hans fall arbetet och könet.

I rättvisans namn bör tilläggas att Jan Myrdal inte var omedveten om sitt handlande. Han gjorde ett medvetet val. I detta upprepade han föräldrarnas levnadssätt. Äpplet faller som bekant aldrig långt från päronträdet.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-10-31