Jag läste en lång, essäliknande artikel i den alltid kvalitativt högtstående tidskriften Signum, nummer 8/2020, av en Anna Cavallin, en mig obekant skribent, om den engelska tv-serien Barnmorskan i East End.
Hon avslöjade att hon sett serien flera gånger. Man kunde få för sig att hon vid det här laget borde kunna alla repliker utantill. Avslöjar också att hon gråter av rörelse varje gång i samband med vissa extra mycket berörande scener. Så stark är och förblir den.
Slår på tv:n denna grå oktobersöndag, utanför huset träd som med röda och gula blad än så länge håller stången mot den kommande vintern, för att till frukost ha den på ljudlös.
När jag med remote controllern i handen passerar SVT1 visas just barnmorskeserien, den femte säsongens julspecial.
Obegripligt nog har vi inte sett just det här avsnittet. Hur sjutton kan vi, snarare undertecknad, ha missat det! Jag känner mig med ens misslyckad som serie-administratör. Kinderna rodnar av skam. Jag som tar mitt frivilliga, oavlönade uppdrag på fullaste allvar. Inget amatörtittande!
Härligt långt är avsnittet, som alla seriens julavsnitt. Bara att luta sig tillbaka och njuta av varje minut. Vanessa Redgrave läser en inledande text. Som till alla avsnitt. Hennes röst så behaglig att lyssna till. Stämningsskapande. Hon slår skickligt an seriens grundton.
Ett Londons East End i julskrud. Skyltfönster smakfullt dekorerade för att signalera jul. Nedsinglande snöflingor. Traditionell julmusik. East End kunde inte vara mer tilltalande än så här.
East End lämnas dock för korta scener inifrån London city. Den engelska huvudstaden fångas från ett immigt bussfönster.
Harrods, det flotta varuhuset (prinsessan Dianas otäcka svärfar in spe, beskylld för både det ena och det andra av sexuell natur som han utsatte de anställda för, ägde det ett tag) som jag har besökt en enda gång i mitt liv. 1969 tillsammans med min dåvarande flickvän.
Min allra första utlandsresa. Mamma varnade orolig mig för ficktjuvar och annat otyg. Hon, vars morfar aldrig tog sig från Sandviken. En arbetskamrat i all välmening: "Ska du inte åka in till Gävle och ta dig en titt?" Edvard, morfadern: "Vad ska jag dit och göra?"
Jag använde det som motto för min bok Stadens andedräkt om det Gefle som morfadern aldrig besökte. Jag vet inte om han direkt gick miste om något. Innan han, den fackligt medvetne martinsmältaren, blott drygt femtio fyllda lämnade Verkets ugnar och jordelivet.
Bara att sträcka vapen. Jag älskar att följa barnmorskorna i East End. Den stadsdel som gentrifierats. Skulle man med bilder från serien i sin hand uppsöka det samtida East End, skulle man inte känna igen sig. På Google dyker inte särskilt inbjudande bilder upp.
Borta de fallfärdiga rucklen och utedassen, men också solidariteten och gemenskapen. Nu endast pengarnas kyla i självtillräcklighetens egocentrerade anda.
Barbara (dör i blodförgiftning), vidsynta Monica Joan som på ålderns dagar får bo kvar i det kloster som samtidigt fungerar som barnavårdscentral, fåfängans ljuvaste Trixie, den med den största auktoritet utrustade syster Crane och alla ni andra: jag älskar er!
Jag får aldrig nog av att se och se om er. Få hänga med på alla förlossningar. Enkla som svåra. När ni på cykel rycker ut dygnets alla timmar. Dela glädje och sorg. Serien är definitivt ingen sentimental "snyftare" om nu någon träbock fått för sig det.
En i ordets bästa mening uppbygglig serie. Jag mår så bra av att följa den. Sinnet lyses upp, värms. I denna iskalla krigstid. När hoppet om en bättre värld slocknat.
Och, jo, nog vattnas ögonen. Bara att bekänna. Gamla karln! Ja, vad då, då? Även gammgubben har ett hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar