Förr sa utsocknes (kanske borde man på verifierbara grunder göra det igen) "Sveriges Chicago" om Gefle. En farlig stad som den rädd om livhanken helst borde undvika.
"Gävle, det är väl den där stan man kör förbi?", muttrade en vän till mig, jag var nyss inflyttad och önskade besök, efter att E4:an dragits utanför tätorten.
Så sent som ett par år in på 1990-talet, när jag således flyttat tillbaka till järnbärarland, och hade besök av en bekant från tidskriften Ledarskap/Ekonomen, undrade han ängsligt om han vågade parkera den nya bilen utanför där jag bodde.
Han kände till Lasse Strömstedt, "busen" från Brynäs, den i stockholmarens ögon ökända stadsdelen där min bostad låg, och hans kriminella karriär. Denne min namne som tydligen, enligt jämnårigas obekräftade utsagor, var en riktig plågoande i Brynäs Folkskola på sin tid.
I den skolbyggnad som imposant tornar upp sig på Brynäs. Granne med Vänsterpartiets möteslokal i ett källarutrymme. Inte sällan nedklottrade fönster.
Många barn med utomeuropeisk bakgrund, kan jag konstatera när jag promenerar förbi, som stojar och lirar fotboll på skolgården.
Det proletära, enhetliga Brynäs som spelade en central roll i gävlesonen Lennart F. Johanssons tv-uppsättning Tretton dagar (1970) är ett minne blott.
Den som icke är hemmastadd här och hör "Brynäs" tänker väl i bästa fall på kvarterslaget som blev en av hockeysveriges mest framgångsrika klubbar med supportrar land och rike runt. I antalet SM-guld klås man bara av Djurgården.
Jag kan inte låta bli att berömma Lasse för hans insats i den underhållande SVT-serien Dubbelsvindlarna (1981) om studierektor Bertilsson på Stagneliusskolan i Kalmar. Jag misstänker att han spelade sig själv. Charmigt framfusig och ogenerad. En damernas riddare.
Mycket bra samspel med Björn Gustafson, fullkomligt lysande som den inte rakt igenom moraliskt rättrådige studierektorn. Sedermera blev busen gråsosse, efterfrågad föreläsare land och rike runt som vet hutare. Men det är en annan historia.
Apropå epitet har jag själv brukat den "sjunkande staden" om Gefle. Att omtala den som den "långsamma staden" strider inte mot det.
Andra städer som stan storleksmässigt förtjänar att jämföras med i samma andetag, Karlstad och Västerås två exempel, kommer loss med spännande, framtidssyftande projekt, men inte Gefle. Utmärkande för det gävliga beslutsfattandet på statskunskapsspråk: non-decision making.
Långsamheten tycks sitta i väggarna på kommunhuset. Nå, parkeringshus är man bra på. Det får man ge politiker och tjänstemän. Det ena på den andra uppförs, inte sällan nära varandra. Kom till Gävle och parkera!
Inte längre devisen "staden vid havet" som en förhoppningsvis fungerande turistmagnet, utan "parkeringshusens huvudstad".
I lokalblaskan GD finner jag ett nytt epitet: "Knarkstad Gävle". Ungdomarna knarkar tydligen mer än någonsin, det röks cannabis i var och varannan buske, fältassistenter och skollärare är mycket bekymrade, tvår sina händer. Vad göra?
Jaja, nu får vi efter den nyliberala "marknadsanpassningen" av samhället skörda relativiseringen och sekulariseringens frukter. Vi saknar ett samhällets överjag så att ungarna i tid får veta hut. Plötsligt låter jag som Lasse Strömstedt.
Men det har jag inget emot, även jag är ju en gammaldags gråsosse vad beträffar mina värderingar.
Den kritiskt lagde sociologen i mig reagerar med den största skepsis på alla förslag på "preventiva" åtgärder. Vad hjälper "samhälleliga insatser" och riktad "välvilja" mot den samhällsnedbrytande, historiska bakgrunden? Det är för sent.
Hör jag "förebyggande åtgärder" en gång till, får jag krupp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar