Någon Camilla Läckberg blir jag aldrig!

Bild: Wikipedia

I en mejlväxling med vännen Stefan Lindgren uttrycker han, nog mest på skämt, en önskan om att jag ska skriva en kioskvältare åt Gerundium. Ett kvalitetsförlag, enligt min mening, utstickande med en omistlig utgivning, som förtjänar allt stöd och alla läsare det kan få.

   Men jag kan ju inte skriva så! Det borde väl i så fall, enligt genrens oskrivna regler, handla om en bloddrypande deckare med en luggsliten, pimplande och frånskild kommissarie i huvudrollen.

   Som film ser jag förre Geflebon och hängivne brynässupporten Roffe Lassgård framför mig som snuten ifråga. Han tycks mig given, som klippt och skuren. 

   Men deckarna överlåter jag åt Läckberg, Nesser (fast han borde nog inte nämnas i samma andetag som den förra) och kompani. Jag håller mig till mitt.

   

Och då handlar det mycket om mitt personliga liv. Det är inte ren och skär narcissism, självbespeglande egocentrering. Snarare försöker jag genom skrivandet, med risk för att låta märkvärdig, att bli mer närvarande. Jag kan inte förklara eller förstå det på något bättre sätt. 

   Existensfilosofen Martin Heideggers begrepp Dasein finner jag mycket träffande. Det vill säga i min högst subjektiva tolkning av det. Varandet här. Och nu. För att kort och koncist beskriva det. Det kan tyckas enkelt, men är det inte. Många av oss, jag en av dem, är ögonblickets desertörer.

   

Ibland, ja faktiskt ganska ofta, känns det som att jag inte har varit tillräckligt närvarande i mitt liv. Att jag, förströdd och med tankarna på annat håll, som man brukar säga, befunnit mig någon annanstans än där jag borde varit. 

   Missförstå mig rätt. Jag efterlyser inte "autenticitet". Ett pretentiöst fenomen som jag har svårt att förse med en tydlig mening. Och kopplat, som jag fattar det, exklusivt till den enskilde individen och dennes livsprojekt. Men jag är ju relationist, det är i relationerna man är och formas. 

   Uppvuxen är jag i och präglad av kollektivismens brukssamhälle, avslipad. Även om jag så sent som häromdagen, när jag bytte några ord med grannfrun på samma våningsplan, ännu en gång underströk att jag är en enstöring. 

   Jag tycker om att gå och skrota för mig själv. Då trivs jag allra bäst. Men, som Göran Sonnevi betonade i en dikt, och som jag gärna citerar i högtidliga sammanhang, att utan människor (pluralis) går det inte. 

   Det räcker inte med mitt solitära jag. Det krävs ett du. Martin Buber utvecklade finstämt detta mellanmänsklighetens synsätt.

   

Mina vänner har jag, till skillnad från grannfrun, på nätet. (Förutom själsbrodern Hasse i Åkersberga.) De är spridda över landet, från Malmö i syd till Björkarnas stad i norr. Två finns i Danmark, en annan i Australien, ett par i Berlin, en i Malawi. 

   De är mig samtliga oumbärliga. Även om vi aldrig träffas IRL.

   Alla dem på Västbanken, som jag lärde känna som gästföreläsare på Birzeit University, har jag förlorat kontakten med. Vänner som jag känner djup oro för, genom det ständiga hotet från förtryckarstaten Israel. De mordiska, palestinierhatande, bosättarna på Västbanken, flyttar hela tiden fram sina positioner.

   

Det var väl Goethe som myntade uttrycket valfrändskaper. Jag kommer att tänka på det, när jag från mitt utmärkta folkbibliotek, kanske heter det inte längre så, laddar ner Carl-Johan Malmbergs senaste bok, Vampyrer, vad gör ni. En rolig titel, en parafras på en äldre boktitel. Om någon undrar.

   Malmberg är vass och skriver strålande bra. Imponerande beläst, böckerna hans följeslagare. Boken vätter mot det personliga, hans stil är personlig, utan att det blir för privat. 

   Ändå handlar det om hans, vad han kallar, vampyriska relation, en kärleksrelation med en man som slutar i sorg, om jag förstått det rätt. 

   Jag började läsa, men avbröt. Risken finns att jag sträckläser och så tar boken plötsligt slut. 

   Orden är min verklighet. Så är det. Men någon bestsellerförfattare blir jag aldrig.