Döda poeters sällskap trettiosju år senare

bokus.com

Samma år som muren föll och Tyska Demokratiska Republiken sjöng på absolut sista versen. Det vill säga anno 1989. Fasligt vad länge sen, om man vågar släppa fram den bittra insikten om livets snabba flykt. 

Hursomhelst, detta år hade filmen Döda poeters sällskap premiär på svenska biografer. 

Med framlidne Robin Williams i huvudrollen som den kreativa, filosofiskt och melankoliskt lagde (kanske hör de två egenskaperna ihop), läraren som kommer till en mycket konservativ, för att inte säga fastfrusen, internatskola någonstans i Vermont, USA. (Men filmen inspelad i Delaware.)

Och ställer till det genom att avvika å det grövsta från den förstockade pedagogiska stil som utmärker den åldrade lärarkåren på samma skola. Året, när det hela utspelar sig, tror jag skall vara 1959. Men det kunde lika gärna vara 1859. 

Samma rutiner. Samma anda. Samma organisationskultur. "Så här har det alltid varit, och skall så förbli", mantrat.

Jag vill minnas att filmen framkallade minst sagt delade reaktioner bland msm-recensenterna. Antingen älskade man den reservationslöst och hyllade den. Eller så gav man den kalla handen. Ingen förhöll sig likgiltig. Orsakade stor debatt i spalterna. Såtillvida en lyckad historia.

Jag såg den, mitt uppe i min pågående anti-karriär, samma år som den visades för första gången. Nu har jag sett om den. På Netflix. 

Efter att, för snart nio (!) år sedan ha avslutat ett långt, illa betalt, yrkesliv inom högskolan, samlat på mig dyrköpta erfarenheter av att ha studenter som arbetsmiljö. Kanske upplevde jag den mer kritiskt allra första gången jag såg den. 

Jag försöker tillbakablickande att förstå min dåvarande reaktion. Var det ändå inte så att Williams gestaltade en lite väl narcissistiskt anfäktad pedagog som använde de unga pojkarna och de äventyrliga lektionerna, även utomhus, för egna syften? 

Kanske inte alltför ovanligt med sådana självcentrerade lärare. Framkallades det rent av igenkänning hos lektor Ekstrand? Handen på hjärtat!

En av eleverna, förvisso inte ensam i klassen om att dyrka sin lärare, begår självmord, han drömmer om att bli skådespelare, men det vill inte hans rigide fader som sätter p för sonens planer. En annan blir relegerad. 

De flesta eleverna väljer dock, efter att haft Williams, jag menar John Keating, som lärare återanpassningens bekväma väg. 

De kryper för den auktoritära skolledningen som använder aga i uppfostringssyfte, med klappträ delas förnedrande bestraffningar ut på vederbörandes bak. 

Eleverna faller undan, förnekar sig själva och vad de egentligen vill. Internatskolan fungerar disciplinerande lika mycket som bildande. 

Här danas morgondagens män. Osökt tänker jag Jan Guillous självbiografiskt baserade skildring av en pennalismens privatskola på svensk botten i Ondskan, 1980.

Filmen överskrider skolans trånga värld, sticker hål på vår självrättfärdighet. Hur många av oss vågar välja existensens smala väg? Hur många vågar vara olydiga och stå upp för sig själva? När det är enklare att bara flyta med. Och gå förlorad. Dö medan du fortfarande lever.

Jag hade alltid svårt för det här med "pedagogik". Förmodligen var jag usel som regelrätt "pedagog". Även om jag, häpnadsväckande nog, vid tre tillfällen mottog pris som "Årets lärare". Även på en nationell nivå. 

Måste bara nämna det, närmast som kuriosa, i sammanhanget.

Dålig på att undervisa i en konventionell mening. Prövade alternativa förhållningssätt, inspirerad av Paolo Freire och Knud Illeris, bland andra. Också nödvändigt för min egen sviktande motivation och lust. Rastlösheten min pekpinne.

Under en fördjupningsutbildning för företagsekonomistuderanden vid högskolan i Sundsvall utgjorde jag en av arkitekterna bakom en "ångestskapande pedagogik". [1] 

Kanske hade vi två kolleger, båda luttrade och med lång erfarenhet inom gamet, själva mest utbyte av den okonventionella uppläggningen, baserad på frihet under ansvar, som inte erbjöds vid något annat lärosäte i landet. 

Nå, flera av dem som genomgick utbildningen, sammantaget aldrig många, den krävde ett mod att våga kasta sig ut och en intellektuellt nyfikenhet som inte fanns hos de flesta studenterna i den gemensamma grundutbildningen, har sedermera utmärkt sig. 

Både inom akademin, två titulerar sig professor, och annorstädes. 

Så inte kan det ha varit så dåligt, det sättet att bedriva högre utbildning på. Ur ett strikt framgångsperspektiv för enskilda deltagare. Men en nagel i ögat på högskoleledningen var vi. Och sura kolleger.

2024 gav jag ur en bok, Hucks flotte på upptäckarvatten, som jag skulle vilja beteckna som mitt testamente som professionell. I den explicitgörs tankarna bakom min anti-pedagogik. Sista ordet därmed sagt, nära att jag ödesmättat drog till med. 

När jag, efter alla år, en grå, disig januariafton ser om filmen Döda poeters sällskap, tycks det mig som mitt anti-pedagogiska ideal ligger nära John Keatings. Filmen berör mig. Jag finner mig själv i Williams figur. 

Han tvingas lämna skolan. Jag behöll min tjänst. Även om det brände till ett par gånger. När repressiva chäfer, helt i avsaknad av auktoritet, var på mig och anlade ovidkommande synpunkter.

Om sanningen skall fram, så känner jag mig ganska nöjd med vad jag ville som "anti-pedagog". Att få vara en en ungdomens förförare, nu tog jag i, förlåt. Utan att studenter tog sig av daga. 

Nå, en sköt sig. Men det var av privata skäl och hade inget med mig att göra.

|1] Beskrivning av utbildningen lämnas i artikeln Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest? i Zenit nr 2 1991.