En grafoman blickar tillbaka

Tänkande August? Nej, grafoman

  

Det började med att dåvarande kulturredaktören Björn Widegren på Gefle Dagblad snappade upp det jag författat, en närmast översvallande panegyrik, om hockeylaget Brynäs i jubileumsboken Den samtida historien som kom ut 1995. 

   Året efter skulle det firas med pompa och ståt att residensstaden i Gävleborg fyllde 550 år och boken, en antologi, tillkom med anledning av detta. De flesta bidragen träiga och föga publiktillvända, till skillnad från hockeylaget, om man säger så. 

   Jag hade tidigare medverkat sporadiskt i Arbetarbladet, den morgontidning mina socialdemokratiska föräldrar prenumererade på, och ägnat Widegrens Gefle Dagblad ett förstrött intresse. I mina ögon en förutsägbar folkpartistisk blaska, åtminstone på ledarsidan. 

   Men nu kom en förfrågan från den utstickande kulturredaktören, ibland under pseudonymen "Busige Björn" och nästan lika stor Brynäsälskare som jag, om jag inte ville skriva på hans sida. 

   Och jag tackade ja.

Det kom att bli en flitig medverkan som sträckte sig över nästan tjugo år. Debattartiklar, krönikor och recensioner. En osalig blandning. Widegren betalade skamligt litet. Den sjåljåpen. Men jag får skylla mig själv som gick med på det. Och arvodet behövde jag egentligen inte. 

   Lön uppbar jag som lektor vid den statliga disciplineringsanstalten i samma stad. Något frilanskontrakt skrevs aldrig. Det bara rullade på, år efter år. Även när Sanna Wikström, originell publicist och saknad, intog redaktörsstolen på Ruddammsgatan, Gefles fleet street.

Ögononani, menade Göran Palm, det är att söka efter sitt eget namn i spalterna. Jag vill inte påstå att jag var en onanist i den meningen. Inte heller en narcissist. Men roligt var det, bara att erkänna så här efteråt när krutröken lagt sig, att ställa till med rabalder genom nålstick på kultursidan. 

   Reta upp maktberusade, S-märkta politiker, särskilt kvinnan Widegren döpt till "Majorskan", och inskränkta kommunala byråkrater. Vid en gästföreläsning på en gymnasieskola vände Majorskans tillskyndare gossen Ruda demonstrativt ryggen. Släppa in en sån i våra lokaler! Usch.

Jag "lyckades" också med konststycket att tvinga GD punga ut med ett drygt skadestånd till Yrsa Stenius efter att jag recenserat hennes bok om krigsförbrytaren Albert Speer. (Hon tycktes mig knäsvag inför den välsmorde mannen som snackade sig bort från repet i Nürnberg.)

   Utan ett enda förebrående ord från vare sig chef- eller kulturredaktör. De försvarade tryckfriheten. Betedde sig som sanna liberaler. Det håller jag dem högt för.

 

Gefle är en trång stad, om ni inte redan visste det. Lågt till tak. Kotterier och sammanslutningar, samma personer vart man än vänder sig. Jag har alltid hållit mig borta från dylikt ryggkliande. 

   Aftonbladets frispråkige Allan Fagerström, en gång vägrade Dramatens skådespelare att ställa sig på scenen om han som kritiker satt i publiken (då har man, ta mig tusan, lyckats!), motiverade att han bosatt sig utanför Stockholm med att han ville undgå att vara en umgängesodlande del av det Juholt kallade "klägget".

  En gång var jag hembjuden, tillsammans med andra "kulturprofiler", på mingel till kommunens kvinnliga kulturchef. Namnet har jag glömt Jag hade skrivit något om den fyndige poeten Thomas Tidholm, han var själv närvarande. 

   Efteråt svor jag, smått illamående, dyrt och heligt på det inför mig själv: Aldrig mer! Och så blev det.

När Widegren på övertid gick i pension efterträddes han så småningom av en yngre förmåga som inte kunde fylla upp hans skor. Bort med alla gamlingar (fyrtiotalister)! Åldersdiskriminering skall som bekant gälla i detta torftiga land. Och ingen konkurrens om vem som skall vara herre på täppan!

   Därmed var min medverkan i GD över. 

   Att kultursidan blev en trist och ointressant sådan med "ynglingen" vid rodret, det är en annan historia. 

Men jag har fortsatt att skriva, utan att ha tillgång till kultursidans spalter. Kan inte låta bli. Jag lever mitt liv skrivande. En pågående dokumentation, levnadsteckning. Hemmavid på Holmen och på allsköns resor inom och utom Sverige. Datorn aldrig långt från knäet.

   Jag bombarderade Stefan Lindgren på sajten 8 dagar tills han stönade: Jag hinner inte med att publicera allt du skriver. Ska du inte börja blogga? (Till saken hör, det förtjänar nämnas, att jag ofta nuförtiden medverkar på just hans 8 dagar.)

Det hade aldrig funnits i min tankevärld, att bli en del av bloggosfären. Men eftersom jag är grafoman (fann den träffande benämningen hos Horace Engdahl) och bara måste skriva blev det så. 

   Till min glädje bor det tänkande människor runt om i det avlånga landet som finner nöje i mina texter, hör av sig med inlägg och kommentarer. 

   En värdefull, för att inte säga omistlig feedback. Så jag fortsätter! Ett tag till.