Filmen "Leva lite" (2025), som jag till lunchmackan en gråmulen decemberdag ser på SVT Play, uppges vara guldbaggenominerad. Det gör mig aningen beklämd. Avslöjar den, genom nomineringen, något väsentligt om svensk film av idag? Utgör den ett exempel på samtida, "bra" svensk film?
I så fall betackar den flitige cineasten och Bo Widerberg-beundraren sig.
Från hemmafåtöljen syns den mig platt och banal. Uttråkande. Monoton, "inget" händer, det surras och sminkas mellan festligheterna och supandet. Sedan må den ha höjts till skyarna av diverse recensenter. Jag tillhör inte dem.
Kan min, som den kan tyckas, sura reaktion reduceras till rätt och slätt en generationsfråga?
Nja, det är ett stickspår. Och att underkänna mig som "filmkritiker". Det spåret vägrar jag att bege mig in på. Dväljandes, väl medveten om ålderismens diskriminering, i Sverige.
I huvudrollerna två unga kvinnor. Hur gamla? Av ordvalet, "najs" och "fett" står som spön i den nyspråkliga backen, att döma kan de vara allt femton och tjugonio. Svårt att avgöra. Jag hyser, i likhet med andra samhällsteoretiker, en misstanke om att samhället infantiliserats.
Det speglar filmen. Bli aldrig vuxen! Nej, lev lite! Utan tanke på morgondag eller konsekvenser. Hur andra, pojkvänner, kan drabbas av urspårningar som otrohet i värsta fyllan. Hållningslöst och oansvarigt, skulle Sven Stolpe morra. Alltid med en moraliserande spets i sina kommentarer.
Två amatörskådespelare? Jag har dock aldrig sett dem i offentligheten förr. Tjejer från landet på äventyr? Den enas dialekt antyder att hon kunde höra hemma i Lisch (Lidköping) eller någonstans i Västergötland. Den andras dialekt mer neutral och svår att placera.
Spelar de sig själva, två bästa kompisar ute på vift? Det är reality show över det hela, improviserat i stunden. Det gör inte filmen bättre. Men nog snitsar de till det ibland, i vissa berörande scener när de konfronterar varandra och slutar vara så överslätande och förstående, det ger jag dem.
Snygga och slanka är de, liksom alla som förekommer i filmen. Ingen tjock eller finnig. Glöm rynkor och påsar under ögonen. Som om någon varit framme med ett strykjärn i plytet. Förmodligen har Fanny Ovesen, den kvinnliga regissören, Bianco Ingrosso som förebild.
Hon kunde, förresten, ha sponsrat filmen. Sminket eller underkläderna. Hennes, eller de bolag hon företräder, estetik sätter diskursen. Yta och beteende framför djup och reflektion.
Tjejerna, jag förblir osäker på hur de ska benämnas för att det inte ska klinga nedsättande, har skaffat interrailkort och nu väntar Europa på dem som backpackers. Övernattar gör de genom att couchsurfa. Europeiska metropoler i resplanen. Warzawa, Prag, Berlin och Paris.
Storstäder med en rik historia. Och med ett nazistiskt förflutet som solkar ned.
Ett par av dem inbjudande som cases om man vill utröna vad som hänt i nyliberal tappning efter realsocialismens fall. Termen "kommunism" ligger hursomhelst inte bra i munnen på tjejerna. Den säger dem ingenting, när de får höra att ett inneställe de frekventerar i Warzawa är "kommunistiskt" designat.
Historielektionerna i skolan skolkade de nog ifrån. Liksom dem i samhällskunskap.
Men de bryr sig inte, att beskylla dem för okunnighet skulle vara som att slå in öppna dörrar. Huvudsaken att det finns läckra killar, "hunks", och rikligt med alkohol. Samtalsämnena framför alla andra är sex, storleken på det manliga könsorganet och att det fejkas orgasm när tjejerna har samlag.
Politik och samhälle existerar inte. Allt är småttigt och intimt. Man kunde tro att särskilt Berlin skulle locka till något mer än nattklubbsbekantskap. Att uppsökandet av "coola" inneställen inte skulle räcka. Men icke.
Platt och banalt. Men så börjar jag känna fasa. Är det våra barnbarn, de som traskar efter oss, vi utdöende fyrtiotalister och rödskägg? Avpolitiserade egotrippare som aldrig öppnar en bok eller pratar om något väsentligt? Kanske låter jag som en gammal, knarrig gubbe. Må så vara. Det bjuder jag på.
Vana resenärer, mobilen med all information de behöver limmad i handen, men fy sjutton vad instängda. En liten, avskärmad, värld. Långt från krig och orättvisor. Samhällsengagemang och lyfta blicken.
Ordet "grunkar"? När man runkar och gråter samtidigt. Det säger väl allt om den här filmen att begreppet myntas i den.
8 dagar 2026-01-17
Superintressant, Lasse. Jag försöker förstå filmen. Kanske, kanske är detta du beskriver förklaringen till olika saker vi pratat om i olika kommentarer. Kanske är flickornas liv en flykt från det banala i individualismens och kapitalismens tidevarv? Kanske är det en förklaring till varför upproret uteblir? Filmen kan tolkas som arbetarklassens flykt från verkligheten i individualismens och kapitalismens tidevarv. Trots din stenhårda, och i sak helt korrekta kritik, så känner jag med karaktärerna och tror mig förstå ett djupare underliggande budskap. /Pedro
SvaraRaderaJa, Pedro. Det kanske blev lite väl mycket av "Sven Stolpe" och ensidigt moraliserande över min betraktelse. Och jag förstår att du känner med personerna i filmen. Men som gammalt (sic!) rödskägg skräms jag av denna samhällsfrånvändhet och försök att leva det apolitiska livet. Makthavarna kan sova lugnt.
SvaraRaderaJa, Lasse, jag skräms ju också, det gör jag. Jag skräms av det som skapar denna samhällsfrånvändhet, men jag skräms kanske inte så mycket av effekterna dvs de mänskliga reaktionerna i ett sjukt system.../Pedro
SvaraRaderaI går såg jag en dokumentär, The Meaning of Hitler. Det guiden för bunkermuseet i Berlin kunde berätta om de unga besökarnas frågor var inte uppmuntrande. Okunnigheten vilar på en låg nivå. Fascination inför nazismen finns. Det ena hänger ihop med det andra.
Raderahttps://www.expressen.se/kultur/victor-malm/darfor-vinner-varldens-hogerradikaler-framtiden/ Fick för mig att denna artikel har bäring på vårt samtal, Pedro.
RaderaTack för delningen! Mycket intressant. I princip intressant och stor igenkänning ända fram till sista meningen. Jag kanske missuppfattar Malm men jag skulle säga att den liberala berättelsen som så totalt dominerade åsiktskorridoren under lång tid avvek tidigt från sanning och fakta, där ligger problemet och där öppnade Timbro-högern för den nationalistiska neokonservativa/neoliberala högern.
RaderaNär jag reste år 89/90 och träffade tyska ungdomar födda på 60/70-talen hörde jag ofta åsikten att de upplevde att den undervisning de fick om nazism och kriget var ett grottande i tysk ondska och att de kände sig nedvärderade som människor och folk. Många var lite småförbannade och köpte inte bilden att tyskar var sämre människor än andra. Jag kan ju inte ifrågasätta deras upplevelser av den undervisningen. Men om deras upplevelser lett till att de pratat om kriget och nazismen på ett annat sätt med nästa generation, eller kanske inte alls - ja då kan det förklara både okunnighet och fascination... men hur dessa frågor har hanterats i Tyskland genom åren kan ju du mycket mer än mig Lasse.
SvaraRaderaDet är ju ungdomarna, hur de tänker, tolkar och uppfattar saker som är vår framtid. Jag är ingen ungdomsforskare men nog finns det anledning att hålla ett öga på detta.
RaderaJa, det finns verkligen anledning att hålla ögonen på detta. Vissa bedömare, som kanske inte får höras eller synas när det gäller t ex ukraina-kriget, menar ju att det starkaste skälet till USAs engagemang gällande Ukraina handlade om att långsiktigt skada den tysk-ryska relationen som dels kunde utmana USA som supermakt, dels utifrån neocon-perspektiv utgöra grogrund för både pånyttfödd kommunism och nazism.
Radera