Wiens två ansikten

Min fjärde resa till Wien. Jungfruturen skedde i anknytning till vår vistelse i Berlin hösten 1993. Psykoanalytiskt influerade drevs vi att söka oss till Berggasse 19, där Sigmund Freud hade bostad och praktik.

Men bromsarna på vår begagnade Audi slets hårt under den kuperade färden till Österrike. En våghalsig sådan med samma bromsar mer eller mindre tryckta i botten utmed branta backar. 

Jag var angelägen komma tillbaka till Berlin för att få det fixat. Kunde inte slappna av och tillgodogöra mig de rum där Freud funnits före emigrationen till England 1938 efter nazisternas intåg; insupa atmosfären.

De efterföljande gångerna är det flyg som gällt för vår del. Inga krånglande bromsar. Och nu tid åter uppsöka Sigmund Freud Museum. 

På nytt i staden med två ansikten. Ett fördolt. Det betagande Wien tillhör det första. De vackra husen med alla utsmyckningar. Kaféerna, ofta brunmurriga som sig bör. Pingviner som nådigt väntar på att på att få ta upp beställning. 

Den omfattande turistifieringen av Wien har medfört att vi ännu inte lyckats ta oss in på beryktade Café Central där ”alla” satt. Långa köer utanför. Dessutom denna vår stängt för renovering.

Men vi har i kafékulturens metropol uppsökt andra exempel på en bestående, levande kafékultur; sådana som en av våra få intellektuella värd namnet, globetrottern Anders Björnsson, är förtrogen med. 

Steine der Erinnerungen, minnesplattor i trottoarerna, med namn på judiska familjer som togs till förintelselägren, vittnar om Wiens andra ansikte. Det bruna, det som man gärna vill skyla. 

Min favoritförfattare Thomas Bernhard accepterade inte upprätthållandet av det kollektiva självbedrägeriet. Utan fortsatte i romaner och dramatik repa den officiella, nationella självbilden. 

Till president Kurt Waldheims förtrytelse; han hatade sanningssägaren Bernhard och gav öppet uttryck för det. Men så uppdagades det att han varit aktiv nazist. Befäl på Balkan där krigsförbrytelser begicks. Och det var inte riktigt läge att försöka försvara en smutsig historia.

För mig är Wien Centraleuropa mer än något annat. Någon påstod att det inte finns, geografiskt sett. Men jag använder det för att tala om en speciell mentalitet. Svår att sätta fingret på. Motsägelsefull. Bestående av både hemmahörighet och hemlöshet. 

I det senare fallet inte endast intellektets. Bland de typiska centraleuropéerna Stefan Zweig som i likhet med Freud tvingades lämna fosterlandet när nazisterna invaderade.

Den intellektuella skärpan och den vassa stilistiken tillhör Österrike och Wien. Karl Krauss, Wittgenstein, wienerkretsen, Ingeborg Bachmann, Elfriede Jelinek, Peter Handke.

Många sympatisörer hade ockupanterna, medlöpare och påhejare. Österrikaren Hitler yrade om Anschluss. 

Historien är brunfläckad. Hur djupt sitter rötterna i det Wien där vi dessa dagar beger oss med öppet sinne ut på gatorna? Hur tunn civilisationens fernissa?

Men staden får mig att andas. Jag ”blir” en centraleuropé. Tankarna släpps fria som aldrig förr; det måste vara något i luften som inte finns i mitt Gefle. Nu är jag tillbaka!

Foto: Eva Åsén Ekstrand