måndag 16 november 2026

Vårt behov av kompensation

Sigmund Freud - Wikipedia
















Psykoanalysen avvisas som teori och metod av beteendeorienterade terapeuter. I vissa psykolog- och terapi-utbildningar är den i princip förbjuden. Av för mig obegripliga skäl.

Jag var en gång kollega och vän med en psykolog som reste ragg bara han hörde ordet "psykoanalys", tjänade multum på att som konsult syssla med ämnet konflikthantering inom arbetslivet. Tillika sålde hans böcker i samma ämne, i stora och ständigt nya upplagor. 

Arbetslivet, de ofrivilliga mötenas skådeplats, är en krutdurk, om du inte redan visste det, du beträder minerad mark. Inte konstigt att vuxenmobbning är ett vanligt förekommande fenomen. Och kollisioner vid icke kompatibel personkemi. 

Fritt fram för kollegan och vännen att skära guld med täljknivar.

Nationellt uppmärksammad blev han när han "botade" homosexuella genom att låta dem titta på pornografiska filmer. När upphetsning uppstod, skickade han på dem en elektrisk stöt. I syfte att korrigera och ställa tillrätta, normalisera genom heteronormativ anpassningsteknik.

Kan människosynen bli mer torftig? Tilläggas kan att elchocker fortfarande används inom den slutna psykvården. Barbariets diskurs är förhärskande. Ständigt tänjande på sina gränser, nu senast med neuropsykiatrins segertåg som inte ens lämnar små barn ifred. 

I mig har psykoanalysen en tillskyndare, jag har till och med försökt att förena den med organisationsteori i boken "Själens revolt. Människan i organisationen".  Bland inspiratörerna fanns, förutom Freud, Rollo May och Paul Moxnes, naturligtvis och alltid också Ronald Laing.

Jag utgick från premissen att när vi kliver in i en organisation, i ett yrkesliv, hänger vi inte först av oss våra personligheter.  Det omedvetna följer med och skuggar vårt agerande. Ofta överraskande oss.

Hur förstå människan utan att beakta att hon har ett omedvetet, dit hon förträngt stora delar av sina upplevelser? Förutsatt att vi vill förstå henne. 

Jag blir mer och mer övertygad om att kompenserandet och strävan att tillfredsställa kompensationsbehovet är en mycket viktigt drivkraft. Det gäller allt från förälskelser till att plåga andra, som nazisterna i Tredje riket.

Men inget vi, om vi blir någorlunda på klara med det, öppet skulle tillstå. Förälskelsens vackra ord täcker över vad det egentligen handlar om. Rasbiologi och undermänniskoföreställningar gömmer och legitimerar det systematiska plågandets utövande.

Det är svårt att tillstå kompensationsbehovet, som att erkänna något fult. Vad är det vi, var och en av oss, försöker att kompensera, vilken brist skall det handskas med? Det blir som att livet och det vi företar oss egentligen handlar om något annat. 

Vår självförståelse får sig en törn, vi är mindre tjusiga än som vi vill framstå.

Kanske vi här har en psykologiserande nyckel till aversionen mot psykoanalysen hos terapeuter. De förtjänar sitt levebröd på att förvägra sig själva och dem de möter en djupare självkännedom. Ta bara alla som sysslar med KBT, beteendemanipulation på ytans nivå. 

Självinsikt är inte utan smärtor, att våga putsa fram en ärlig spegelbild. Helst vill vi slippa undan. Det är jag den förste att tillstå.

Lästips: Sigmund Freud, "Vardagslivets psykopatologi" (Adlibris 2006)

1 kommentar:

  1. Arvet efter Freud betydelsefullt ju. Tänker ännu en gång på ett av dina tidigare alster: ”Vad är vetenskaplig kunskap och hur blir kunskapen vetenskaplig?” För det handlar väl om epistemologi och vetenskapsteori det hela och att det är enklare påvisa kausalitet, orsak/verkan samt s k evidens med andra metoder än psykodynamiska.

    SvaraRadera