Stenen i skon, den kritiske intellektuelles funktion?

Foto: Wikipedia

Spefulle vännen Gunnar Adler Karlsson uttydde akronymen DN som ”Dagens Nonsens”. Litteraturdocenten Johan Lundberg har på Timbro utkommit med boken Rikslikaren om denna avis.

Huvudstadstidningens agendasättande är föremålet för Lundbergs bok. Dess inflytande över hur vi bör se på vad som sig i samhället tilldrager. 

DN har uppträtt som självutnämnd smakdomare. Titeln på boken är välfunnen men i mina ögon överdrivande tidningens nationella betydelse. Bidragande till DN:s imposanta självbild. 

Boken handlar om hur DN påverkat den allmän opinionen. Men vilka ingår egentligen i denna opinion? Vad med alla vi utanför 08-tullarna och etablissemanget, har vi verkligen åsiktsdisciplinerats av DN? Tillåt mig tveka.

Vilka läser DN och har påverkats eller stärks i sina åsikter av dess agendasättande journalistik? 

Det är trots allt begränsade grupper, nära makthavarna. DN är centralmaktens organ, dess megafon, pipan som makten blåser igenom som Jan Myrdal sa.  

De flesta i vårt land är bosatta utanför tullarna. Vi har inte kontrollerat våra åsikters korrekta halt med hjälp av DN för att få veta vad vi ska tycka om apatiska barn och annat. DN läses i Rosenbad och Söderreservatet.

Lundberg vill inte ingå i klägget. Men de som skriver om boken är ju agendasättarna själva. Kanske kastat sig över den för att kontrollera att de finns med, ingår i namnregistret.  

Vi i provinsen är redan införstådda med hur rikslikandet går till. 

Journalisten Gunnar Sandelin gick modigt emot den av DN färgade opinionsströmmen bland journalister och politiker, om massinvandringens effekter. För det tvingades han att betala ett högt pris. 

Lundberg väcker inte samma uppmärksamhet och aversion. Det är andra tider, nu. 

Makten besitter olika mekanismer för att ofarliggöra och avväpna sina kritiker. 

Ett sätt är att i den repressiva toleransens namn låta de frispråkiga hållas, för att putsa på den demokratiska fasaden i ett förment liberalt samhälle. 

Lundberg säger inget som många av oss redan vet. Och som medfört att vi valt andra uttrycksmedel än gammalmedia. Sociala medier på nätet har blivit viktigare. Där sker opinionsbildningen.

Vad tror sig Lundberg kunna uppnå, om nu inte boken skrevs för att han måste det inför sin egen spegelbild? 

Som Fidel Castro i domstolen: Historien skall frikänna mig. Lundberg dokumenterar att han inte har varit  en av ja-sägarna. 

Vad vill Lundberg? Erkännas av dem han riktar strålkastarljuset mot? Vara en del av etablissemanget, en i gänget som räknas? Legitimeras av dess blick?

Stenen i skon, som den danske regissören Lars von Trier ville vara med sina filmer? Ett störande och irriterande moment.

Makten behöver stenarna, fasaden måste hållas uppe. Men vad göra för en kritisk intellektuell som Johan Lundberg, om inte vara just stenen i maktens sko? 

FOTNOT Utdrag ur den bok jag just nu skriver i nårheten av Vesterhavet, arbetstitel EfteråretsTversted.

Även publicerad på 8 dagar 28 september 2026

Från den rödvita horisonten

Tversted Pension

Två veckor återstår av vistelsen i Krøyerland. Dagarna pinnar allt snabbare iväg bakom min rygg.

På avstånd följer jag turerna i Sverige efter senaste valet. Det surras om valfusk och kandidater som ur det okända dyker upp och via kryssning tar sig in i riksdagen. Det påstås att människor röstar av lojalitet och efter övertalning. I Tjärna Ängar som annorstädes.

Var blev den upplyste medborgaren av? Dags att se över den allmänna rösträtten?

Här i Danmark står Grönlandsavtalet i de statsbärande mediernas fokus. Frederiksen och Løkke Rasmussen kvistar över till USA för att skriva avtal med Stora Stygga Vargen, läs Trump, om nya baser på Grönland. 

Jag trodde i min enfald att folkrätt och suveränitet fortfarande var värt att försvara. Men icke.

Medierna spelar lydigt med i den nya världsordningen. 

De stora demonstrationer som ägt rum på Grönland mot USA och militära avtal ser man inte mycket av i dansk tv. Klägget lika starkt här som hemma i Sverige. Folkliga protester undanskyms. 

Berliner Morgenpost rapporterar från valet i Berlin. Die Linke vann framgångar. Men oro har uppstått när det visar sig att en (ö)känd klanledare i Berlin finns på valbar plats. Och die Linke beskylls för antisemitism. Samma som vi hör i Sverige om V.

SPD, den socialdemokratiska arbetarrörelsens urmoder i Europa, tappar allvarligt mark. Liksom S i Sverige. I Tyskland är AfD på frammarsch. Medan SD i Sverige backar. Gör högervindarna halt utanför vårt lands gränser?

Jag brukar likna våra vistelser varje höst invid Vesterhavet vid David Thoreaus flykt till Walden. Ett halvhjärtat försök att dra sig undan världens krig och larm. Men i dagens digitaliserade värld är det omöjligt.

En sak till. Den senaste PISA-mätningen får makthavarna att trängas framför kamerorna i Folketinget. Bildningens stolta Danmark, med Grundtvig som föregångsfigur, håller på att förvandlas till en obildningens och neoanalfabetismens. 

Skolbarnen läser inte. Och skolkar som aldrig förr. De föredrar TikTok och sociala medier framför böcker och undervisning.

Hur få bukt med detta? Ingen vet. Alla är rådlösa. Förbjuda mobiler? Införa åldersgränser i användningen av internet? Jag skakar på huvudet åt alla mer eller mindre desperata förslag.

I kväll ser jag i tv Danmark möta Wales i Nations League. Idrotten leder bort mörka tankar. Inbillar jag mig. Även om det handlar om modern systemfotboll, den gröna mattans schack.

Även publicerad på lindelof.nu 27 september 2026

I Borlänge verkar de ha röstat fel

Foto: Wikipedia

 

Nu darrar det politiska etablissemanget i Sverige på manschetterna. Visst ska vi personkryssa när vi röstar men det ska inte kunna dyka upp okända figurer från utanförskapsområden som Tjärna Ängar i Borlänge med fel hudfärg och ställa till det.

Dra på oss massmedialt strålkastarljus. Tvinga Dadgostar att inta undervattensläge, utan sällskap av omdöme och goda rådgivare. Sedan titta fram och inför gammalmediers kameror beskylla dem som kritiserar röstförfarandets utfall denna gång för rasism.

Tja, vad ska hon säga? Någon C H är hon ju inte. Mer affektiv än reflexiv. 

Glöm när LO tvångsanslöt medlemmar till S. Kollektivanslutning hette det. Utan medlemmarnas medgivande. Kollektivanslutningen är borta. Men enligt uppgift stödde LO (S) i senaste valet med 36 miljoner kronor. 

Men det som skett i Dalarna och annorstädes, det är något annat. Eller? För vår demokrati väsensfrämmande? 

Jag har svårt, som icke röstande, att låta bli att känna skadeglädje över alla trumpna reaktioner. Som om de styrande tagits på sängen och överrumplats. Det hade vi ingen aning om. Att det kunde gå till på det här sättet.

Ska vi fortsätta att ha ett parlamentariskt system byggt på allmän rösträtt och representativitet eller inte? Med risk för att ”fel” personer hamnar i riksdan? Med hjälp av stödröster från släktingar och klanmedlemmar. 

Här i Danmark skakar man på huvudet åt vad som sker på andra sidan havet. 

Samtidigt som högervindar blåser över Europa. 

Själv är jag som gammal marxist och kommunist för en proletariatets diktatur. Utan föregående omröstning och ett kryssande. 

Så jag darrar inte denna höstafton på manschetterna. Snarare småler roat. 

Även publicerad på 8 dagar 26/09/2026

Hellre filmer än ett dåligt krigsmuseum

Foto: Facebook

Temat  "motstånd under ockupation” har väglett mig och min hustru på våra resor de senaste åren till olika orter i Europa: Barcelona, Bilbao, Amsterdam, Oslo och Helsingfors, för att inte nämna Köpenhamn.

Av samma skäl, på jakt efter motståndets olika former , begav vi oss häromdagen under vår vistelse i Danmark till Aalborg Forsvars- og Garnisonsmuseum. 

Det var inte lätt att hitta, trots hjälp av GPS. Undanskymt beläget på avvägar utanför byns centrum, som om museet inte är något att skryta med.

Vi lyckades hitta det, betalade 80 DKK per person som pensionister. Det svider när jag tänker på det. Bortkastade pengar.

Museet blev en stor besvikelse. Flygplan, tanks och annat krigsmaterial pliktskyldigt utplacerat. Huller om buller. Vad vi saknade var ett beledsagande narrativ. Icke minst för den fåkunnige. I sig, utan en berättelse, tiger krigets maskiner. 

Värst var hur besættelsen nedtonats. Amatörmässiga kartor över hur nazisternas soldater spred sig över Danmark, med markeringar och figurer av olika slag som inte förklarades, utan lämnar en villrådig. 

Motståndsrörelsen, vad med den? Vi hade velat veta mycket mer.

Vapenfascinationen verkar ha styrt hur museet har byggts upp. Narrativ saknas. Till skillnad från Frihedsmuseet i Köpenhamn som dramatiserar historien, levandegör den på ett fantasieggande sätt.

Hur ska unga människor kunna lära sig något av detta? Om de dristar sig till att besöka museet. Inte många besökare när vi var där.

Snopna åkte vi tillbaka mot Tversted och vårt hyrda hus. Pratade om filmer som Hvidsten Gruppen, Flammen og Citronen, Foglene over Sundet med flera som hjälper oss bättre än något museum att förstå Danmark under ockupation. 

Sockerråttan i Danmark

Foto: Wikipedia

Ränderna går aldrig ur. Kanske är det arbetarklassbakgrunden​ som talar. Jag älskar nämligen smågodis. Ju mer det liknar något farligt onyttigt och är färgstarkt, som hämtat direkt från en kemisk fabrik, desto bättre.

  

Fin, schweizisk överklasschoklad från Lindt inget för mig. Sitta och knapra förnämligt på fyrkantiga rutor. Nä, frossas ska det.

Högtidsstunder rådde i barndomen när jag kunde knata iväg ned till Linders kiosk vid Kanalen i Sandviken och handla ettöresgotta av det mest härliga slag. Fylldes på i vita påsar.

Sockerråtta har jag förblivit som gammal man. Här i Danmark heter godiset slik och köps på försluten påse. Jag fattar inte hur ungarna kan ha råd. Det är ju så dyrt. Även om man bortser från valutakursen med svag, svensk krona.

När jag läste nationalekonomi i Upsala handlade det på kursen i mikroteori om prissättning. Utbu​d efterfråg​an på en perfekt fungerande marknad​ med konkurrens. 

Det hade föga med den oligopolstyrda verkligheten att göra. Med marknadsimperfektioner, som det stod i böckerna. 

Prissättningsmekanismer har alltid fascinerat mig. Kopplingen till värdet på en produkt. Arbetsvärdeläran inhämtade jag genom läsandet av Marx. Inget som togs upp på föreläsningarna.

Från Nationalekonomen har främst frågan om  priselasticitet stannat kvar. Vissa varor efterfrågas alltid, även om priset går upp. Så som mjölk​ och basala livsmedel. Skulle tro att det även gäller godis.

Borde höra med någon dansk vid slikgondolen. Med risk för språkförbistring.

För övrigt fattar jag inte varför Danmark ska spela rollen som lydstat, krypa för USA och ingå avtal om Grönland. Vart tog folkrätten och suveräniteten vägen? Vad jublar det rödvita klägget egentligen åt? 

Stora Stygga Vargen, president Trump, ler i mjugg samtidigt som han klappar om en smickrad Mette Frederiksen. 

Även publicerad på 8 dagar 260923

Hur sjukt får det bli?

Foto: Arbetet

Rubrikens fråga infinner sig automatiskt när jag i Arbetet 260923 läser om ett företag som översvämmats av jobbansökningar. I runda tal 300. Företagsrepresentanten är förtvivlad. Hon vet ju mycket väl vad det handlar om. Ingenting annat än ett spel för gallerierna.

Jobb söks för att Arbetsförmedlingen tvingar arbetssökanden att göra det. Oavsett utsikterna till en anställning. Tummen i ögat på de tärande. Bevisa måste de för handläggarna att de är aktivt arbetssökande. Försök inte slippa undan, hitta ett kryphål! Storebror ser dig. 

Ingen av de sökande vill egentligen ha något jobb på företaget. Det vet representanten också. Men hon tvingas, för syns skull, i bästa fall bläddra igenom ansökningarna och artigt tacka nej. 

Är det inte dags att sluta med dessa, den förkättrade arbetslinjens, absurditeter? Sluta låtsas? Det är så förbaskat ovärdigt och demoraliserande för alla inblandade. 

Och med AI allt snabbare på ingång. Med sysselsättningskonsekvenser för den levande arbetskraften. Dags att sluta blunda för verkligheten. Glöm parollen arbete åt alla. Den är sedan länge förbisprungen av arbetsmarknadens realiteter.

Redan André Gorz skrev om två tredjedelssamhället, med ett bestående överskott på arbetskraft. 

LO-basen Gunnar Nilsson pläderade för en dra åt helvete-kassa åt var och en. Med syftet att öka den enskildes handlingsutrymme.

Lägg ned, säger jag. Sluta jaga folk. Inför en generell, ekonomisk grundtrygghet. Nilssons dra åt helvete-kassa. Som jag kallar medborgarlön. Sedan är det upp till den arbetslösa att fritt välja om han eller hon nöjer sig med medborgarlönen eller inte.

Individen tjänar på det. Samhället. Arbetsförmedlingen kan avvecklas eller kraftigt bantas. Alla övervakningsmyndigheter. 

Aldrig har läget som nu talat för en medborgarlön, basinkomst som andra säger.

Försök inte slå mig att vi inte har råd! Det har inget med ekonomi att göra. Utan med att makten inte vill ha fria medborgare. Hellre slavmentalitet än frisinne. Kännetecknet på ett civiliserat, modernt samhälle?

Jag skäms när jag läser Arbetet.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-24

Passar Malmölistan bäst på gator och torg?

Axel Danielsson (Foto: Wikipedia)

Malmölistan, med stridbare Nils Littorin i spetsen, tidigare aktiv kommunist, dykande upp i olika sammanhang när de etablerade partierna minst önskar det, lyckades ta sig över spärren och in i kommunfullmäktige. Med 3,9 procent av rösterna.

En katt bland hermelinerna. Jag tror knappast att de regerande socialdemokraterna, som Littorin älskar att konfrontera, ser fram emot att möta Malmölistan i debatterna i den politiska församlingen. 

De senare har beskyllt de förra för korruption, att köpa stöd, slösa med offentliga finanser på obegriplig konst och andra mindre tilltalande saker.

Dyra julmåltider på flotta ställen på skattebetalarnas bekostnad, samtidigt som de som sliter inom välfärdssektorn inte är inbjudna, icke att förglömma.

Malmölistan uppfattar jag som ett typiskt populistiskt parti som skjuter in sig på frågor som spontant retar upp vanligt folk. Det krävs ingen större argumentation eller retorik för att övertyga, det gäller att fånga den opinion som är lättretad och gärna tänder på alla stubiner.

Detta i den stad där intellektuella förgrundsgestalter inom arbetarrörelsen en gång fanns, som Axel Danielsson. Tidningen Arbetet, som jag dagligen läser, låg han bakom.

En replika av päronträdet, där Mäster Palm utstötte sina tirader mot de härskande herrarna, har jag själv sett i Malmö. 

Med vemod minns man den tid när S stod för något annat än den samhällsanpassning de maktberusat försvarar i dagsläget. 

I likhet med Sverigedemokraterna appellerar inte Malmölistan till det kritiska utan spontana förnuftet. Vardagsnära frågor för dem som kallats verklighetens folk drivs. 

Offentliga medel skall enligt Malmölistan prioritera vården, polisen och skolorna. Alla dessa kommunikatörer som kommunen håller sig med kan gott avskaffas. De betraktas som parasitära och onödiga. 

En riktig Malmöbo är ingen kommunikatör, för att omformulera ett talesätt bland nationalsocialisterna i Tredje riket.

Hur man ser på Rosengård och "transferiatet", alla inflyttade bidragstagare som inte lönearbetar, är mig obekant.

I Tyskland vinner populistiska AfD framgång. Särskilt i landets östra delar. Vad som händer med Malmölistan när de kommit in i värmen och har att följa den påbjudna samtalsordningen ska bli intressant att hålla ett öga på. Löper de samma risk som SD att förlora på att bli rumsrena?

”Politikerna skall vara rädda för folket”, heter det från Malmölistan. Nu är de själva invalda politiker. Misstanken finns att de fungerar bäst på gator och torg. Inte i salongerna. Den som lever får se.

Men nog är de ett uppfriskande inslag i gatubilden i den skånska metropolen!

Även publicerad på lindelof.nu. 2026-09-20

Eftervalscirkus i Sverige

Den danska sajten Solidaritet kände jag, skam att säga, inte till förrän jag sökte efter en lämplig mottagare för minnesord om nyligen bortgångne vännen Erik Christensen, sympatiserande med Socialistisk Folkeparti. Och av danska BIEN kallad rörelsens "grand old man".

Vilken sajt kunde vara bättre än Solidaritet som på nätet presenterar sig som "Venstrefløjens medie". 

Nekrologen publicerades. Tidningen återkom med en förfrågan om jag kunde förse dem med tips på någon svensk publikation som gjort en eftervalsanalys. Jag hittade en artikel i skånska Arbetet som jag tipsade om. Den handlade om ökad rasism i eftervalets spår. 

Vad som sedan hände vet jag inte. Om en länk till Arbetet, eller en översättning av artikeln till danska, kommer att dyka upp i Solidaritet.

Förundrad, för att inte säga förvirrad, betraktar jag turerna efter att oppositionen med minsta möjliga marginal utgått med segern över den sittande Tidöregeringen.  

Efter att prognosmakarna, professorer i statsvetenskap och andra, i vanlig ordning förutspått något helt annat.

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt val. Men uppträder ändå segervissa. Ordföranden Magdalena Andersson och partisekreteraren Tobias Baudin jublar samfällt. 

Vänsterpartiet kräver statsrådsposter. Men S har redan före valet deklarerat att de är inte mogna för det. Dock lär S behöva V:s stöd i riksdagen. 

Jag sätter en en dansk femkrona på att V ännu en gång blir dörrmatta åt S. Vad de än säger i nuläget.

Centerpartiet vägrar att ingå i det borgerliga blocket om inte SD stängs ute från allt inflytande. C kan tänka sig att stödja S. Men under förutsättning att S ger V kalla handen. Enligt C rymmer V antisemiter och terrorister. 

Det hjälper inte att V kastat ut ett antal palestinastödjande medlemmar med syftet att rentvå sitt namn.

Summa summarum, en cirkus är det. Hur förmedla detta till en dansk publik? Även om det kohandlas och förhandlas även här i Danmark så kan det inte på långa vägar liknas vid det som sker i Sverige.

Tilläggas kan att Sverigedemokraternas segertåg är avbrutet. Frågan är vad de nu ska hitta på för att locka väljare i ett kommande val. Migrationsfrågorna har de inte längre monopol på. Inte heller en strängare lagstiftning för att stoppa gängkriminaliteten. SD sticker inte ut.

Sverige befinner sig parlamentariskt i en stor oreda med oviss utgång. 

Se gärna min text i danska Solidaritet 260924: https://solidaritet.dk/regeringsforhandlinger-i-sverige-hvem-skal-vaere-doermaatte-for-socialdemokratiet/

Lördag i Tversted

Foto: Expressen

I dag har redan två veckor gått sen vi ankom Tversted. Tiden rusar. Jag önskar att jag kunde stanna den, men kan inte. Två veckor med bra väder. Men nu verkar höstregnen köa på tröskeln till Nordjylland.

Usel nattsömn. Genom fönstret kan jag med hjälp av mörkret och ljuset någorlunda avgöra hur långt framskriden dagen är. Natten är dagens moder, hette en pjäs av Lars Norén. Utan att fråga AI utgår jag ifrån att han lånat titeln från Stagnelius.

Det var en man som kunde skriva poesi, det. 

Eftersom jag inte kan sova kikar jag i mobilen. Läser lite i Kjell Westös Coda. En bok jag lånade med stora förväntningar. En recension förespeglade nämligen att den skulle handla mycket om Helsingfors. Jag finner den mest tjatig. 

Kanske har jag inte de rätta nycklarna att ta mig in i den med.

Tillhör inte den finska huvudstadens litterära kotterier. Intriganta och självupptagna. Därigenom tröttsamma. Som de i Fjollträsk. 

Intervju med Mats Olsson, Expressen, om hans kommande självbiografi. En journalist jag inte läst mycket av, inte tyckt att jag har behövt läsa. Arbetargrabb från enkla förhållanden i Malmö. Han var länge, uppger han, ovillig att skriva om sitt liv. Men lät sig övertalas.

Tydligen har han en dragning till SM. Inte Svenska Mästerskapen, trots att han skrivit om sport i alla år. Det kan de säkert göra rubriker och fixa klick på. Förlaget sälja böcker med hjälp av. Sex kittlar. Ett tacksamt tema.

Olsson är född samma år som jag. Med Gammeln, liksom jag, som sällskap. Medicinerar, rör sig stelt. Jag skummar intervjun, behöver inte ännu en gång påminnas om hur åldern, som det heter, tar ut sin rätt. En formulering jag finner vämjelig. Vad då "tar ut sin rätt"? Vilken förbannade rätt?

På tisdag begravs Erik som hastigt gick bort häromdagen. Döden kryper allt närmare, i påminnelsens form. Det stämmer ned mitt humör. Jag har ingen lust att dö.

"Vem har väl det", som skomakare Andersson i Sandviken brukade muttra. Ej släkt med kvinnan som leder det parti som gjort ett riktigt dåligt val. Men jublar tillsammans med sin Sancho Panza, sekreteraren Taubin.

Senare i dag frokost, lunch på svenska, på Aalbæk Badehotel. Ett trevligt ställe. Bäst ta med rejält med sekiner. 

Därefter ladda för seriepremiär. Äntligen är försäsongen över. Brynäs tar sig an Skellefteå borta. Inte lätt. Som att leva åldrad.

Efterårets Tversted

Foto: Privat

Jag försöker förklara för mer än en, kanske undras det mest av nyfikenhet utan baktankar, varför jag tycker så mycket om att tillbringa några veckor varje höst på just denna plats på jordkulan. Runt tre mil väster om Frederikshavn. 

Efter att om lördagseftermiddagen ha låtit Stena Olssons kompani, som Nationalteaterns 

Ulf ”Sillstryparn” Dageby läspande sjöng, ta oss över havet. Inmundigande buffé, ingen extravagant sådan, på Stena Jutlandica. Surt rödvin, alkoholsvag öl.

Det kan låta patetiskt, men jag framhåller som motiv evighetsperspektivet som bjuds invid Vesterhavet. Oföränderlighetens diskurs, skulle en upsala-akademiker kunna säga. Allt är sig likt och allt förblir sig likt. Så som jag vill ha det i krigens mörka samtid, att något i alla fall består.

Evighetsperspektivet, den gången, med blicken glidande över det blå havet, bort mot den slocknade vulkanen Ischia i fjärran. I samband med att vi var bjudna till vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson med hus på Anacapri. Grannar med Axel Munthes Villa San Michele. 

Upp till Anacapri, på toppen av ön, tar man sig med hjärtat i halsgropen, i taxi på branta, slingrande vägar, bäst att inte titta ut över stupen, efter att överfarten från Neapel till Capri är avklarad.

Gunnar bjöd på flygresa och uppehälle efter en av våra oenighetsdiskussioner, där han som vanligt hävdade att skulle man bete sig olydigt och simma mot strömmen offentligt som undertecknad, då måste man först se till att vara ekonomiskt oberoende.

LO-basen Gunnar Nilsson, av alla arbetslinjens förkämpar, uttalade sig om vikten av att ha en dra åt helvete-kassa. Det borde alla ha. Gunnar Adler brukade citera honom.

Jag, liksom Gunnar, kallar det medborgarlön och jag hävdar att den borde vara ovillkorlig. Inga krav på motprestation, släpp människorna fria att ta ansvar för sina liv. Med en medborgarlön, ja, då jädrar skulle arbetsköpare och annat löst folk få se på gnistor! 

När slavarna vågar ta bladet från munnen, slå näven i bordet.

Utan det ekonomiska oberoendet kan de som olydnaden inte faller på läppen på olika sätt straffa en. Jag skulle på rak arm kunna räkna upp flera exempel. Bland dem en tidigare journalist som i praktiken belades med yrkesförbud.

Jag, med strävan att vara en gossen Ruda, insköt gentemot Gunnar: Men jag är ju, som du mycket väl vet, inte oberoende! Jag är löneslav och kan inte göra som jag vill. Jag, född av fattiga, nåja, föräldrar och född till anpassning, sälja min själ, tiga med kepsen i hand.

Kanske tröttnade Gunnar på mitt ständiga framhållande av dålig ekonomi, för efter ett framträdande på den högskola jag var knuten till bestämde han sig för att skänka mig gaget. Det räckte till Capriresan. Oförglömlig, som engelsmannen säger: once in a lifetime. 

Har evighetskänslan, lätt att känna men desto svårare att förmedla till den tvivlande, med min gudstro att göra? Jag är medlem i Svenska kyrkan, viktigt för mig som en markör i tider av islamisering, men jag deltar aldrig i någon gudstjänst. 

Jag är anti-institutionalist, avstår helst institutioners sociala ordning och ritualer. Därför hade jag det kämpigt som högskoleanställd, kände mig klämd. Allt värre blev det. Tack och lov är jag nu utstämplad. Ledigheten, som dansken säger, är min enda institution, jag min enda chef.

Min tro är mellan Gud och mig, angår ingen annan. Direkt och oförmedlad. Det behövs inga präster som mellanhänder.

Men gästpredikat i Svenska kyrkan i Gefle, talat kanske ett verkligheten närmare ord, har jag gjort. Från predikstolen i Heliga Trefaldighet en gång. På inbjudan av frisinnade präster i Gefle, ljusår från dem jag i och med min mors kyrkoengagemang kom i kontakt med i Sandviken. 

Vid ett tillfälle, under behandlingen mot min cancer var jag svag och orkeslös, höll mig därför kort. Men uppskattat genom den ton jag höll. Ämnet: känslan av Jesu närvaro på Onkologen på Akademiska Sjukhuset i Upsala.

Här i den nordjylländska naturen, i den förhärskande tystnaden och stillheten, frestande att beteckna mig panteist, även om jag försöker att undvika insorterande stämplar. Gud finns här, om än osynlig. 

Det är han som söker mig, inte det omvända. Intalar jag mig, accepterande osynligheten.

You´ll get pie in the sky when you die. Syndikalisten Joe Hill (Joel Hägglund), arkebuserad i USA efter parodi på rättvis rättegång, härstammade från Gefle, hans födelsehus finns i Gamla Gefle. 

Följande hans politiska budskap, med inslag av satir, kunde min tro uppfattas som en smula märklig. 

Jag tror nämligen inte på något paradis eller något himmelrike väntande efter döden. Jag kan inte föreställa mig något sådant.

Paradiset måste skapas här och nu, på jorden. Människorna till fromma. Man ska inte behöva skjuta upp, invänta bättre förhållanden, sträva på och stå ut.

Därför är jag socialist, kommunist om ni så vill. Ge folket det folket tillhör! Och det på momangen. Locka inte med något paradis hinsides, bara för att människor skall orka med trälandet och den förnedrande underordningen. 

FOTNOT: Utdrag ur boken jag skriver på, med arbetsnamnet "Efterårets Tversted".

Även publicerad på lindelof.nu 18-09-2026