Tomtens tofflor

Det var betecknande nog president Eisenhower, själv general, som oroade sig för det militär-industriella komplexet. Där fanns enligt honom den reella makten. Inte i Vita Huset. Militären och kapitalet sitter i samma båt, för att travestera Blå Tåget. En obrytbar allians och struktur.

Befriande klarspråk, kanske en smula nedslående för alla blåögda som fått för sig att det inte är så.

Läser ett inlägg av Jonas Gardell (Expressen 201109), inte det skarpaste av huvuden när det kommer till politisk analys, som stort uppslaget sprider illusioner om att, halleluja, nu väntar minsann en bättre värld. Med Sleepy Joe i Vita Huset. 

Trump är borta. Den förskräcklige. Gardell, möjligtvis inspirerad av språket i Der Stürmer men jag kan inte säga säkert, uppfinner till och med ett nytt ord: clownmonstret. 

Demonisering så korsetten spricker. Nästan så jag börjar misstänka projicering. Och han är inte ensam. Det jublas från många håll som om en ny morgondag stundar. Med fred på jorden. Och alla till behag. Djävulen borta, frälsaren framröstad. 

Stefan Åsberg och de andra ytskrapande journalisterna, som ständigt gör det lätt för sig och inte sitt jobb ordentligt, har bidragit till illusionsmakeriet genom att inte kritiskt granska miljardären Bidens politiska biografi och vad han realistiskt skulle kunna tänkas åstadkomma. 

Bortom floskler i the good old american style. 

Inom det handlingsutrymme som står honom till buds. Och som han själv inte mätt ut. Minns den klarsynte Eisenhower. 

När jag med ett halvt öra förstrött lyssnar till Åsberg och de andra systembärande SVT-journalisterna förgrymmas jag av att mina skattepengar avlönar dessa. Intet kan jag göra. Bättre på licensens tid. En chans att slippa undan. 

Inte är det public service i begreppets bästa mening jag ofrivilligt är med och pröjsar. Snarare power service. Dag ut och dag in. Val efter val. Så förutsägbart att jag nästan får spader.

Lär vi oss arma varelser aldrig någonting? Tydligen inte. Vårt behov av bländande illusioner tycks omättligt. Kennedy... Clinton... Obama... Och nu Bidén, förlåt, kunde inte låta bli. 

Själv trodde jag på jultomten tills jag till min bestörtning upptäckte att han lånat pappas tofflor. Sedan blev jularna aldrig desamma. Trots mammas hemlagade knäck, kola, ischoklad och all god julmat med kalvsyltan som pricken över i:et. 

Jag brukar citera Richard Hackman, framliden ledarskapsforskare, som jag hörde under ett seminarium på Harvard. Hackman hade studerat ledarskapet i välkända symfoniorkestrar. Hur avgöra ledarskapets kvalitet i dessa? Lyssna efter hur det låter!

Hur bedöma Bidens ledarskap, hur kommer det troligen att "låta"? Kommer USA att sluta blanda sig i andra staters inre angelägenheter? Skulle inte tro det. Blir USA mer jämlikt? Skulle inte tro det. Mindre diskriminerande? Skulle inte tro det. 

Men ni som tror på Biden kan ju fortsätta med det. Kika inte ned mot jultomtens fötter bara. 

PS. Nästan absurt höra Löfven jublande gratulera Biden och samtidigt yra om det "starka samhället där alla är med". Och som tydligen håller på att uppföras hos oss enligt honom. När vi bevittnar ett Sverige som aldrig haft så djupa klassklyftor. Tomtens tofflor igen.

Man slår inte en signal längre

Jag medverkar i en kommande antologi om analog teknik i relation till digital sådan för att uttrycka det enkelt. Jag är gammal nog, avskyvärt skriva ut dessa ord men vad skall jag göra, att ha levt på den helt igenom analoga tiden. 

Före nätet med Fejsburk och Instakvack som de säger i Kalle Anka. 

Före "sociala medier", egendomligt uttryck för övrigt. Finns asociala medier? Ja, varför inte. Kanske de förra när drevet går och offer hängs ut, verbalt brutalt avskiljs från gruppgemenskapen.

Förr fanns inga smartfånar. Fördelen var att man inte som nu tvingades vara nåbar i princip hela tiden, som bar man en digital fotboja. Jag vet dem som aldrig stänger av och lägger bort sin mobil. Inte ens under natten. Aldrig är de avskärmade och nedkopplade. 

Eftersom jag ända sedan min mors sista månader - jag väntade rastlöst och ängsligt på telefonsamtal från sjukhuset när hon var inlagd och ingen räddning fanns, ryckte till varje gång telefonen skrällde - lidit av en telefonfobi så störs jag av smartfånens inträde på den kommunikativa scenen.

Men såklart, man kan ha den avstängd. Kruxet bara att jag läser tidningar i den samt både mejlar och googlar. Länge dröjde jag med att skaffa en smartfån. Men så blev det till slut en Samsung. Och nu har den mig i sitt grepp. Jag kan inte låta bli att kasta getögon i den. 

När jag jobbade på högskolan svarade jag aldrig i telefon. I växeln visste de vänliga damerna det och kunde nådigt upplysa den som, ibland förtvivlat, sökte mig: - Han svarar inte. Det gör han aldrig. Han är känd för det. Prova mejla honom. 

Min mor älskade att sitta i telefonen som vi sa på den tiden. Apparaten placerad i hallen, stol med mjuk sittdyna alldeles intill, telefonkatalogen inom räckhåll. Rätt som det var lyfte hon på luren och slog en signal till någon hon kom på att hon skulle ringa. Det fanns alltid någon.

Att slå en signal kunde hon plötsligt få för sig när vi semesterpackat Volvo PV:n upp över taket för att åka till Skåne med många mil framför oss på vägarna. Min pappa suckade eftersom han visste att det kunde bli långvarigt där i telefonen. 

Inte förhindrade hans suckande min mor att glatt telefonera vidare. 

När jag ringde henne från lärdomens stad väl på plats där, det hände inte ofta om sanningen skall fram vilket jag ångrar, kom det från mamma efter en kort stund: - Nä, nu går perioderna. Det var alltså dags att sluta och lägga på. Annars skulle det bli för dyrt. 

I antologin rekapitulerar jag min tekniska utveckling, om jag tillåts låta så pretentiös, som skrivande människa och som sträcker sig över mer än ett halvt sekel. (Gulp!) Från den mekaniska reseskrivmaskin det stod Facit på till min nuvarande MacBook Air. 

Min framlidne vän, förläggaren Gert Nilson på Bokförlaget Korpen tyckte att manusen blev sämre i och med datorernas intåg. Men han preciserade aldrig varför. 

Kan det vara så att man filar och filar, inte vågar behålla en tidig version utan överbearbetar texten, slutar aldrig putsa på den? Jag vet inte. Vi alla som skriver borde kanske låta oss inspireras av Bob Dylan: det räcker med en tagning. 

Det är som att öppna dörren till en främmande värld att komma i kontakt med yngre förmågor som på dagis, förlåt i förskolan, eller redan i vaggan utrustades med en iPad. 

Jag har hört talas om nymodigheter som var helt obekanta för den gamle mannen som från perrongen betraktar det framrusande digitala tåget. 

PS. Det stämmer inte det som står i rubriken. Människor förefaller med smartfånen i hand ringa varandra så fort de hinner - om alls ingenting. Tågresor kan därigenom bli som tortyr. Med det ofrivilliga lyssnandet till de värsta trivialiteter.

En Klein som inte var klein

Inte visste jag särskilt mycket om honom. Jag kände förstås till honom. Han förekom under sin levnad i olika offentliga sammanhang, dök då och då upp i tidningar och tv, ansiktet (bilden ovan) med den melankoliska, intelligenta (kanske samma sak) blicken blev därigenom efterhand välbekant. Han var en så kallad "kändis".

Jag kom att läsa, för att utrycka det vagt, en essäsamling av honom med titeln Pietà, laddade ned den som e-bok från biblioteket. Att det blev just Klein som jag laddade ned utan att jag på förhand bestämt mig för att göra det? Ren tillfällighet. Men finns egentligen tillfälligheter? 

Förunderligt. Var det inte något eller någon som ledde mig till just Klein? Jag behövde läsa honom, det var hög tid. Hans vidsynta författarskap bortom forskningsrapporterna väntade på och anropade mig. Han hade varit en vilande valfrändskap.

Pietà följdes av två till nedladdningar med samme författare som upphovsman. Klein blev för varje essä alltmer en angenäm och inspirerande bekantskap. Kanske förenas vi i en upptagenhet av döden om jag nu måste lämna någon förklaring till affiniteten. 

Döden som oinbjuden gäst. Ignorerande att den är oönskad och avskydd.  Oavsett hur den anmäler sin ankomst.

Det största samförstånd etablerat mellan Klein och författaren till dessa rader i protesten mot "vardagstrivialiteterna, livets mediokritet och vetskapen om dess kortvarighet". (Ur samlingen Resistens med den centrala undertiteln Tankar om motstånd.)

Cancerforskare på Kleins visitkort men ingen fyrkantig medicinare. Humanist. Beläst. Bildad. Uppvuxen i Ungern. Centraleuropeiskt orienterad, med fötterna stadigt i den centraleuropeiska andliga jordmånen. 

Detta Centraleuropa som vissa, av för mig svårbegriplig anledning, hävdar aldrig funnits har alltid tilltalat mig. Jag ville jag vore en centraleuropé.

En särpräglad hållning gentemot tillvaron hos författare och filosofer, konstnärer och andra skapandets varelser. Man måste vara förtrogen med dem för att kunna infångas av denna särplägnad. 

Humorn. Ironin. Orubbligheten. Allvaret. Kompromisslösheten.

Kafka. Wittgenstein. Karl Kraus. Thomas Bernhard. Haneke. Bachmann. Jelinek. Några glänsande exempel.

Höll på att skriva: kreativiteten erkänner inget fosterland. Men lät bli. Centraleuropa, de särpräglades hemvist. Geografiskt preciserat eller icke. Området som icke är, men är.

Hög självuppfattning, ett starkt självförtroende, utmärkande för Klein. Han var verkligen inte klein i sina egna ögon. Tvivlade inte på sin förmåga. Judiskt påbrå men assimilerad som det heter med en egendomlig bestämning. 

Det judiska genomsyrade honom, ateisten, inget han stack under stol med, han sökte som den noggranna forskare han var efter vad som exakt utmärkte just det judiska. Och gjort det genom seklerna. 

Det judiska som idealtyp för att låna ett begrepp från sociologen Max Weber. 

Ordets speciella makt. Sanningen i ordet. Logos. Intellektets dominans gentemot emotionen. Reflektionens nödvändighet. Den rationella ansatsens klargörande förmåga, skingrande dimmor och lögner. 

Huvud, inte känsla. Kyla, inte extas. Motsatsen till nazisternas svärmande för den berusande handlingen. 

Bland Nobelpristagare återfinns inte för inte många judar. 

Det kunde ha slutat i dödsläger som för flera av Kleins släktingar, hans nära och kära. Men med list och mod lurade han i Budapest bödlarna och hamnade så småningom tjugotvå år gammal i Sverige. (Signifikant nog berör han Sverige mycket litet i de böcker jag läst.)

Essäsamlingar av Klein jag laddade ned: Pietà, Jag återvänder aldrig, Resistens. Den sistnämnda särdeles intressant eftersom Klein omsorgsfullt redovisar tre valfrändskaper. Bland dem Bach vilket föranleder mig att lyssna på nytt till dennes kompositioner. 

Bild: SR.

Inte är det som på tant Vegas tid!

Efter att det i grannskapet öppnats en Coop-butik (bilden) med generösa öppet-tider lufsar jag gärna dit och handlar. Blott några stenkast bort. Därigenom slipper jag lämna holmen där jag bor och som jag ogärna överger. (Besjungit samma holme tidigare: https://www.bokus.com/bok/9789197903554/mina-delade-stader/)

Det tar mig emot att bege mig in till centrum och konfronteras med en på alltför kort tid radikalt förändrad stadsbild. 

Sysslolösa män, unga såväl som gamla, hänger i klasar i city. Alla tider på dagen.

Uppvuxen är jag i ett socialdemokratiskt hem, fostrad till att man ska göra rätt för sig och inte ligga samhället till last som det hette. Bonaden på väggen visste: Flinkt arbete leder snarast till vilan. 

Kan inte låta bi att skänka en tanke till alla som sliter och släpar till låg lön, undersköterskor och andra, och som försörjer dessa fullt arbetsföra vuxna män som bara slår dank. Att de inte skäms, skulle min salig mor med avbruten skolgång för att tjäna pengar ha utbrustit. 

Kanske borde indignationen riktas mot dem som tillåter denna iögonfallande, betalda sysslolöshet på skattebetalarnas bekostnad. Men det är att bortse från eget ansvar och moral. Att omyndigförklara vuxna människor. 

Det är förhållandevis dyrt i den nya, fräscha Coop:en och avsaknaden av sockerfria alternativ är påtaglig. Men den ungdomliga personalen är trevlig och förekommande. Hjälper mer än gärna till.

Butiken bygger på självbetjäning med utcheckning. Inga kassor. Svårt att snatta för den som får för sig det och ta sig ut genom spärren. (Snart kommer för övrigt obemannade butiker i Gefle, öppna dygnet runt.)

Inte som förr! När man handlade över disk med personlig betjäning. Aldrig glömmer jag tant Vega, rund och go på ett trygghetsskapande sätt, i min barndoms Konsumbutik. Det var självklart att vi gick till Konsum. Fattas bara!

Mammas mormor Katarina var med och drog igång Ceres, som det hette, på Bruket. 

Mamma arbetade i Konsum innan hon blev hemma-arbetande och föreningsmänniska, lägg till diverse samhällsuppdrag inklusive kyrkvärdskapet, på heltid. 

När ICA öppnade en affär i Sandviken, nära mammas bostad, vägrade hon i det längsta att traska dit. Tills allt sämre hälsa, benen inte lika starka som förr, gjorde att hon på grund av avståndet tvingades rata det Konsum där hon förstås var medlem med återbäring och allt. 

Tarvade att kvittona sparades och summerades. Åtminstone minns jag det så: mamma vid köksbordet, noggrant summerande alla inköp. 

Inte var det lätt för henne att bli en svikare. 

Tant Vega svor så det slog upp lågor runt orden men det klappade ett stort hjärta under den vita rocken. Jag älskade att skickas att handla hos henne. Alltid stoppade hon ned en rejäl chokladkaka, en påse jungfrubröst eller något annat gott utöver det som stod på inköpslistan. 

Inte vet jag om det var hennes generositet som ledde till att butiken avvecklades. 

Numera går jag faktiskt helst till ICA:s butiker. De är trivsammare än kooperationens, om jag må säga så. Man lägger manken till. Och sockerfria varor finnes. Kakor och choklad. 

Jag minns när min gamla kollega och kompis Göran Ahrne jämförde olika butikskulturer i Upsala i sociologiboken Vardagsverklighet och struktur. (Bokförlaget Korpen) Det var det bästa för att inte säga enda roliga att läsa i den annars akademiskt tillkrånglade texten. 

ICA:s kultur vann på jämförelsen.

Men jag tackar ändå min lyckliga stjärna för Coop-butiken som jag når på ett par minuter. 

Att leva som om man inte är ockuperad

Jag minns mycket väl Georg Klein. Känd cancerforskare i Sverige av ungersk härkomst. Undkom nazisterna och dödslägren. Det gjorde däremot inte flera av hans nära och kära. 

Sammantaget en halv miljon ungerska judar deporterades under Adolf Eichmanns handfasta ledning. Enligt flera initierade vittnesmål var Eichmann inte bara en underhuggare som gjorde sin plikt, en kugge i det stora maskineriet som han nedtonande framställde sig själv under rättegången i Jerusalem. 

En version av honom som förmedlades i klassikern Den banala ondskan av Hannah Arendt, på plats i Jerusalem. Men som inte exklusivt berättar hela sanningen om den extremt lojale skrivbordsmördaren. 

Eichmann var i högsta grad en drivande och handlande figur som inte slösade bort sin ämbetstid på att tänka. På kort tid deporterades Ungerns judar. Förintandet skyndades på, kriget var på väg att förloras för Hitler och kompani.

Det är djupt fascinerande, jag finner inget bättre ord, att få slå följe med Klein till det tyskockuperade Budapest våren 1944. 

Han vandrar långsamt genom den ockuperade centraleuropeiska staden an der schönen Donau i sällskap med en flicka, åka kollektivt är förbjudet för den med gul stjärna på bröstet. 

Jag läser Kleins essäsamling Pietà som e-bok. Har också laddat ned Jag återvänder aldrig. Klein skriver påtagligt ofta om döden, är upptagen av den. Citerar dem som till skillnad från honom togs till Auschwitz. 

Bland dem Primo Levi, mest känd för boken Är detta en människa?, som överlevde lägret men inte skuggan från Auschwitz med Bruno Bettelheims ord. Skuggan hack i häl på alla överlevande. Aldrig blev man som överlevande fri från Auschwitz. Slutstationen enligt någon.

Liksom undertecknad fängslades Klein av Peter Nolls självutlämnande bok Den utmätta tiden. Noll vägrade behandling, radikala kirurgiska ingrepp, när dödande tumörer uppdagats. 

Han ville leva, med betoning på leva och inte bara överleva, sina återstående dagar utan att vara "en urgröpt kanot som ingen paddlar i". Jag citerar fritt ur minnet. 

Jag tipsades om Noll, uppmanades läsa den snarare, för många år sedan av en kollega som en afton lite förstrött hade börjat bläddra i boken och sedan inte kunde lägga bort den. Utan sträckläste den under en natt tills solen gick upp. Helt tagen. Liksom Klein. 

En medryckande bok, en hyllning till det enda liv vi vi har, utmätt och övergående, skriven av en dödssjuk! Det kunde tyckas paradoxalt. 

Klein manar oss återkommande till ökad dödsmedvetenhet, memento mori, för att den vägen stärka livsviljan. Instämmer - på ett principiellt plan. Men hur göra? Lätt att ökad medvetenhet om livets korthet och dess upphörande, som ingen av oss undgår, framkallar dödsångest.

På relativt kort tid har jag förlorat fem generationskamrater, tre i kräfta. Döden kryper närmare och gör sig obehagligt påmind, blinkar med ett kallt öga till yrvaken ångest. 

Försöker tänka som en motståndshandling: vad är värre än döden? I det ultimata perspektivet bleknar det mesta man annars hänger upp sig på och gör till bekymmer, krymper till ingenting. En stoisk och sund hållning om man förmår intaga den. 

Det som dröjer kvar av Kleins essäsamling och borde uppfattas som ett rättesnöre: att i största existentiell närvaro leva det vardagliga livet trots hotfulla yttre omständigheter, i Kleins fall riskera sändas i väg vilket ögonblick som helst för att mördas. 

Osökt går tanken till mina akademiskt utbildade vänner i Ramallah på Västbanken som lever helt vanliga medelklassliv som om de inte var ockuperade av Israel. Som om de inte så fort de rör sig på Västbanken fastnar i ockupanternas check points med förnedrande bemötande. 

Jag förstår inte hur de klarar det. Men, förstås: vad har de för val? Under mina veckor på Västbanken, två vistelser som gästföreläsare vid universitetet, avsåg jag fråga dem om hur de orkar med att ha det som de har, men jag gjorde det aldrig. Kanske vågade jag inte. 

Bild: Skammens mur mellan Israel och Västbanken.  

Böcker jag inte tänker läsa

Två aktuella, uppmärksammade böcker. Två författare (nå, en av dem anlitat skrivhjälp) som kallar sig feminister. Två privilegierade medelklasskvinnor, ofta förekommande i offentlighetens strålkastarljus. 

Inte tänker jag läsa Metoo-rörelsens mest extrema härförerska Cissi Wallins bok Allt som var mitt. Och som förlaget hon först vände sig till, vilket det nu var, inte vågade ge ut, fruktade ett kostsamt utfall av en domstolsprocess. 

Wallin förstår jag mig inte på, hon har fastnat i blind hämndlust bortom alla juridiska utslag, all vett och sans. Bokens utgivning finansierar hon själv (eller kanske hennes välbeställde make), vilket tyder på att hon anser den angelägen. 

Virtanen, en gång stjärna på Aftonsnaskan, som hon är ute efter att hämnas på, han skall inte komma undan enligt Wallin trots att han är friad i rätten, tyckte jag alltid var en opportunistisk, ointressant Södermalmsjournalist, med ett opålitligt, ovårdat utseende. 

Det ursäktar självklart inte vad han gjorde mot Wallin, vad det nu var, det lär vi väl aldrig slutgiltigt få veta, version står mot version. 

Föredettingen Mona Sahlins Makt-lös, egendomlig titel men kanske illavarslande på ett inlindat sätt, avstår jag också med lätthet ifrån. Hoppas hon på en comeback? Gud oss hjälpe i så fall!

Sahlin, som vräkte ur sig det idiotiska om att det är sexigt att betala skatt, förstår jag mig ännu mindre på än Wallin. En närmast bisarr figur, till synes utan inre kärna och kompass, och som förstås bör hållas borta från allt vad inflytande och politisk makt heter. Skadlig därvidlag.

Att den kvinnan faktiskt kunde blivit statsminister, om inte choklad och annat kommit i vägen (nå, det låg annat bakom säkert) som en insats från en högre förnuftig makt, framkallar rysningar. 

Jag scannar Adlibris och Bokus. Noterar att e-böckerna, jag har alltmer blivit en e-bokläsare om än sporadiskt, stigit markant i pris. Deckarna på e-listan, påfallande många, tröttnar aldrig folk, finns det ingen anledning att intressera sig för. Författarnamnen avskräcker.

Då går jag hellre till bokhyllan, letar fram och läser om Chandler och Hammett. Eller Mickey Spillane. Det är grabbarna hela dan, det. En fröjd att läsa från första raden. 

Italienska Ferrante lockar en smula. Men har man läst en bok av henne, om det nu är en hon, känns det som om man läst alla ur hennes hand. Det behöver inte vara fel i och för sig. Och till Italien, där hennes böcker utspelar sig, kan jag längta. 

Jag som var en bookaholic. Kan det vara åldern? (Fånig undran.) En tilltagande indifferens i sinne och huvud? I så fall borde det vara ett efterlängtat tillstånd i en samtid som bara blir allt galnare och värre. Varför bry sig, lägga manken till? Better stay calm, cool and collected.

Samtidigt som jag skriver detta råkar jag kasta ett getöga på tv:n som står på. Utan ljud. I rutan Löfven, Dumberg och den där socialministern, Hallon någonting. Deras läppar rör sig. Herregud, vilket miserabelt gäng. 

Jag skakar på huvudet. Och detta skall vara vår statsledning? I ett kritiskt samhällsläge.

Nä, nu upptaga sökandet efter en ny tv-serie att kasta sig in i. Doc Martin ser vi för tredje gången. Nyss avslutade vi en tredje gång Wild at Heart. Det är grejer, det. Ett avsnitt kvar på Ulven kommer i DR. Liksom Patria om baskiska ETA.

Fotnot. En av mina läsare påminde vänligt nog om att man kan låna e-böcker på bibblan. Nu gjort. George Kleins Pietà. Klein var mycket beläst centraleuropé. Fascinerande levnadsöde. Undgick nazisternas dödsläger.

Bild: Wikipedia

Välkommen i klubben, Bruce!

Ingen möjlighet trycka in en cd i min MacBook Air. Ställer till det när jag behöver livas upp av härlig gammal svensk film med Thor Modéen och de andra grabbarna. Ja, damerna icke att förglömma, förstås. Huskorsen de spelar. Med magnifika Julia Caesar i spetsen. 

Måste leta fram en gammal dator som motvilligt, nästan protesterande, tuggar igång. 

Men så råkar jag i mina överfulla hyllor finna en cd-spelare jag glömt att jag hade. Batterier i och den fungerar! In med Bruce Springsteens senaste cd, Letter To You (ett tonsatt brev till publiken inbillar jag mig), som jag förärats av min yngsta dotter. 

Epidemiolog och som jag konsulterar när det gäller aktuella virus och annat.

En grundton på plattan, säger man fortfarande platta?, som slår an hos mig där jag sängliggande sent om aftonen börjar lyssna medan bister novembervind tjuter runt husknutarna. Ett åldrandets, det långt gångna livets stilla och avklarnade vemod förmedlas. 

Inte så mycket skogshuggarbröl som det annars lätt blir när Bruce drar igång. Orgel och saxofon i kompet, självklart. Max Weinbergs auktoritativa trumspel. Clarence Clemons saknas, sedan alltför många år. 

The Boss som Springsteen en gång kallades har sällat sig till oss andra i 70-klubben, född samma år som jag. Skivan spelades in förra året när han fyllde jämnt. Inte känner han sig bekväm med det. Lika lite som vi andra klubbmedlemmar. 

Att åldras inget för mesar, visste Bette Davies.

Bruce är mycket medveten om var han existentiellt befinner sig. Konstnärligt äger han förmågan att bearbeta det. Och som psykoanalytikern Jacques Lacan betonade: vi måste symbolisera och sublimera, jag lägger till leka. 

Hantera våra liv som de skapande varelser vi är, annars riskerar vi sjunka in i obearbetat mörker. Musik och ord befriar. Liksom leken, vi får därför aldrig sluta leka. Vad barnslig du är! som Herbert klagande brukar säga till skrothandlarpappan Albert. Självklart, säger jag!

Last Man Standing heter en av låtarna. I en intervju med Springsteen vittnade han med sorg i stämman om alla musiker han som ung lirat med och som en efter en lämnat detta jordeliv. Bruce är the last man standing.

När jag berättar för min dotter om intervjun ser hon en parallell till mig. Den patientgrupp jag för tjugo år sedan tillhörde, inte många i densamma, var drabbad av en sällsynt tumörtyp benämnd mantelcellslymfom och vi blev försökskaniner vad gäller oprövad behandling. 

Vad mig beträffar på Onkologen på Ackis i Upsala. 

Min läkare Hans, högt ansedd lymfomspecialist, avslöjade långt senare hur han gått tillväga med vågade behandlingsmetoder. Men vad göra? Hur annars rädda mig? Och det lyckades. 

Han har aldrig tyckt om mina tjatiga frågor om hur många som fortfarande lever av mina medpatienter och hur många som återinsjuknat. Tja, den senare undran besvarar han. Men döden inget favoritämne bland onkologer. Trots att yrket skuggas av liemannen. 

Kanske är jag som Bruce the last man standing.

Åter till cd:n och den starka livskänsla den trots, snarare tack vare det melodiösa vemodet frambringar hos mig. Bruce kan, han. Välkommen i klubben, Bruce! Keep on rockin´!