Vad barnslig du är!

Jag minns när jag under första halvan av 1980-talet läste engelsmannen Donald Winnicott´s Lek och verklighet medan jag skrev boken Själens revolt som utgjorde ett försök att förena organisationsteori med psykoterapi och psykoanalys. En ohelig allians? Nja. 

Min bestämda uppfattning efter många års professionellt sysslande med ledarskap och organisation, och som fick mig att skriva boken, var att människosynen i lärobokens konventionella organisationsteori behövde fördjupas. 

Teoretisk draghjälp hämtades från bland andra Rollo May (hans ångestbegrepp med grundstenen att man kan tala om en normal ångest)) och Christopher Lasch (om den narcissistiska personligheten, mycket användbart när vi analyserar ledarskap) - samt just Winnicott. 

Jag blev alldeles betagen och förtjust, är så fortfarande, av barnläkaren och psykoanalytikern Winnicott, lät hans ljusa resonemang inspirera ett helt kapitel i Själens revolt.

Per, kanske min mest begåvade student den gången, tyvärr frånryckt oss i alldeles för unga år, delade min förtjusning. Just det kapitlet kunde han referera till under vår korrespondens genom åren. Han citerade utantill rader ur en dikt jag skrev och som ingår i boken. 

- "Vad barnslig du är!" klagar Herbert ofta på pappa Albert, skrothandlaren och levnadskonstnären på Skolgatan i Haga i Göteborg, ett par som förevigats genom tv-inspelningar. Skäller på honom. 

Men kan det finnas något viktigare än att behålla barnsligheten, leklusten, långt upp i livet? 

Poängen i Winnicott´s teori, stödd av hans forskning på barn, är att vi genom leken kan distansera oss - ett ideal i dessa tider som bekant - från den (i barnets fall föräldern) som äger ett övertag gentemot oss och därmed frigöra oss. 

Leken mäter ut ett handlingsutrymme, en frizon. Jag leker fram mitt jag. I leken framträder jag som ett subjekt. 

En annan terapeut, fransmannen Jacques Lacan, har jag förstått eller tolkat som att han betonade att utan att leka, symbolisera och sublimera, dör vi psykiskt. 

Det är kanske det som förklarar mumierna, alla levande döda vuxna man träffar på. Kallpratande om alls och ingenting med slocknad, i bästa fall trött blick. De har slutat att leka. 

Jag skrev häromdagen om älskade farbror Sixten i Sandviken som behöll sitt leksinne långt upp i vuxenålder. Han kunde helt enkelt inte låta bli att leka. Jag är likadan, urbarnslig i vissa situationer, skrattar till råga på allt åt mig själv. 

Skäms, Lars, skulle min mor ha sagt. (Hon sa alltid Lars när det tycktes henne jag behövde en ordentlig skrapa.) Eller skrattat med. Hon hade glimten i ögat. 

Äh, barnslig och barnslig. Jag lever. Och som Friedrich Schiller skrev: "Människan leker bara när hon i ordets fullaste bemärkelse är människa." Tysken visste, han. 

Samtidigt som jag skriver detta läser jag för andra eller tredje gången Lars Gustafssons Konsten att segla med drakar och andra scener ur privatlivet. Njuter av Gustafssons lekfulla stil. Mycket konstfärdig, tro inget annat.

Liksom farbror Sixten kan han inte låta bli att leka. I Gustafssons fall med ordvändningar och formuleringar som tar läsaren med på härliga textutflykter. Hans stil är lekfull.

Åh, vad det är förnöjsamt! 

Universitet och högskolor utan inre motstånd

https://www.svd.se/sverige-fortjanar-lundadeklarationen

När jag tar del av den verklighetsbild som länken utan några överord förmedlar, samt lyssnar till vad före detta kolleger och andra initierade anför, tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är kvar inom högskolevärlden. 

Det var illa nog på min tid och det blev efterhand bara allt värre och tokigare. Men nu verkar det som om galenskapen galopperar fritt. 

Vem är det som driver på? Cui bono? Driver det sig självt enligt en inre logik? Frestande fråga. En allmän hysteri eller psykos som smittar? Så gott som alla i denna värld tycks ju dras med. 

Har de rättrogna helt tagit över och lagt beslag på de skattefinansierade institutionerna med makt att korrigera och bestraffa den som inte jamar med? 

Osökt tänker jag mccarthyismen i efterkrigstidens USA. Jakten på de enligt förföljarna misshagliga "kommunisterna" och deras medlöpare. På lösa boliner. Angivare flitigt i farten. Med svåra konsekvenser för de utpekade. Yrkesmässiga, privata och personliga. 

Ett skammens kapitel i modern amerikansk historia. Den smutsiga konsten att arrangera sanslös klappjakt och bryta ned oskyldiga. 

Var finns det nödvändiga motståndet på svenska universitet och högskolor? Det borde ju mobiliseras bland medvetna anställda och vakna, om det nu finns några sådana kvar, studenter. Alla kan ju inte ha tappat vettet, även om det förefaller så ibland. 

I mitt medvetande blott enstaka namn bland dem som inte gjort det: Göran Adamson. Johan Lundberg. Michael Gustavsson. 

Formuleringsskickliga som få eller ingen bland kollegerna men ensamma. Skrämmande.

Det är som på min tid: de som sympatiserar med kritik mot förfallet tiger eller uttalar sympati när någon i ledningen inte hör och det inte kostar någonting. Den individuella lönesättningen, som borde kallas personlig, är ett effektivt disciplineringsinstrument. 

Att lägga till redan intagen feghetsposition.

Sedan kan arbetsledningen förstås också straffa med orimliga tjänstefördelningar som långsamt knäcker den tjänstgörande, bränner ut vederbörande. Från mina sista år har jag flera exempel på detta, människor som for riktigt illa. Än idag mår jag dåligt av att minnas dem.  

Skäms att jag inte gjorde mer som facklig representant. Men insnärjda var vi i det lokala facket av de arbetsrättsliga lagarna, fångar i MBL-buren. Borde lämnat förhandlingsbordet och medansvaret, accepterat vår strukturella maktlöshet och tillgripit andra medel. 

Rektorerna tillsätts av regeringen. Dem kan man således snabbt glömma i sammanhanget. En linjeorganisation infördes med diverse chäfer, den ene mer olämplig än den andre, som lojalt tittar uppåt, i första hand rädda om sitt eget skinn. 

Akademikerfacket SACO är tandlöst med välkammade strebrar centralt som inte vet hur facklig kamp stavas. De gör karriär och har inget emot att så fort tillfälle bjuds kliva över till motparten. Eller utses till statsråd som Ekström, hon med flickrösten.

P O Enquists uttryck "de inställa upprorens tid" kan med fördel omformuleras till "det inställda motståndets tid". Universitet och högskolor befinner sig därigenom i fritt fall. 

Vart tog de kritiskt reflekterande studenterna vägen, de som en gång åtminstone fanns i Uppsala? Varifrån kom de icke tänkande, de emotionella och hetsande? Värdegrundsmobben? Kränkningskulturens bärare?

Att tänka fritt är stort, tänka rätt är större. Annars... Inte var det detta Thorild åsyftade. Men han kunde ju inte veta. 

Bild: Joseph McCarthy. Wikipedia.

Jag lugnar mig, jag

Min mor trivdes som allra bäst när hon fick hållas i hemmets lugna vrå, vara ifred och nynnande, som hon hade för vana, pyssla med sitt, pannan med kokkaffe (Cirkelkaffe från Konsum i plåtburk med plastlock efter öppnandet) på spisen. 

Nå, den idylliska bilden, som hämtad från vårt husorgan Hemmets Veckotidning, inte helt med sanningen överensstämmande. 

Hon var nämligen ordförande i Husmodersföreningen, tillika ledamot i barnavårdsnämnden och andra samhällsviktiga organ. Föreningsmänniska, inte "bara" mamma och hemmafru. 

Min far var en utpräglad friluftsmänniska som älskade att röra sig i skog och natur när han inte var instämplad och inlåst nere i Verket. Aktiv i Skid- och friluftsfrämjandet, det heter inte så längre tror jag, i Sandviken. 

Engagerad i skidanläggningen Kungsberget, drygt 2,5 mil nordväst om Sandviken, som numera inte alls ser ut som på hans tid. Han skulle bekymrat skaka på huvudet är jag tämligen säker på. 

"Alpint" och fint skall det vara. "Andelslägenheter" för medelklass med jobbskatteavdrag och flotta märkesskidkläder. Fjollträskanpassat och dyrt. Afterski med rysliga coverband samt annat joll icke att förglömma som aldrig fanns på farsans tid. Förstås.

Jag minns en rejält inrökt, sotig öppen spis som man stelfrusen grillade korv trädd på egenhändigt tillskuren pinne i. Små röda russinpaket och Sunkist i brandgula tetra pak med sugrör inhandlades av fru Norén som med den äran skötte hanteringen i raststugan Björkvallen. 

Anspråkslöst och mycket trevligt, gammaldags svenskt.  

Mark behövde införskaffas av bönderna runt omkring, anläggningen alltmer utrymmeskrävande. En delegation skickades från Sandviken för detta ändamål. 

I denna ingick farbror Sixten som jag förevigat i boken Social konst: När fabrikerna tystnar. En rolig farbror full av hyss och upptåg. Med barndomens leksinne intakt långt upp i vuxenåldern.Jag älskade upptågsmakaren. Ständigt nya uppslag. Vad fick han allt ifrån? 

På väg i bilen mot bonden som skulle uppvaktas en sträng uppmaning från farbror Sixten i baksätet: - Ni måste komma ihåg att Johansson är så gott som döv. Så tala så högt och tydligt som ni någonsin kan.

Delegationen knackade på, klev in i samlad tropp, anförd av min far. Anföraren med kraftfull stämma av stål: - GOD DAG, HERR JOHANSSON! VI ÄR INTRESSERADE AV ATT HANDLA MARK AV ER.

Det dånade i huset, rutorna skallrade, katten rusade in under köksbordet. Bonden, utrustad med utmärkt hörsel, backade förskräckt tillbaka, undrade vad det var för tokstollar som kommit på besök.

Jag minns att pappa efteråt var riktigt vred på farbror Sixten som i vanlig ordning småskrattade generat. 

Men det var inte om honom det skulle handla. Så gott som varje helg begav sig pappa, betitlad stugfogde, upp till Kungsberget. Han visste på förhand vad han skulle få för svar men frågade ändå varje gång med ytterkläderna på hustrun om hon inte ville följa med. 

Alltid samma besked:

- Jag lugnar mig lite.

Ofta har jag citerat det. En avslappnad hållning till tillvaron. Cool som ungdomarna säger. 

Men herregud, kom till skott någon gång!

Det känns nästan som att läsa en typisk, höll jag hårresande generaliserande på att skriva, doktorsavhandling i ett samhällsvetenskapligt ämne där författaren enligt sedvanligt manér liksom aldrig kommer i gång. 

Reservationer och förbehåll staplas - det upplyses försiktigt och inlindande om vad som komma skall på de efterföljande sidorna - tills tålamodet brister och man som läsare får lust att smått förtvivlat utropa: 

- Men herregud människa, säg vad du har att säga! 

Tack vare att jag under många år dagstidningsskrev avakademiserades mitt språk. I en dagstidning måste det skrivas enkelt och rakt på. Snabbt nå poänger, läsaren fångas. Annars tråkas densamme ut, bläddrar vidare. 

Nå, jag vågar i min enfald inbilla mig att jag aldrig, med något undantag under min "karriär", skrev akademiskt och krångligt. Det vill säga exkluderande. Endast för de närmast sörjande. Skulle stilpoäng delas ut, blev inte många avhandlingar i sin oläsbarhet godkända. 

Min egen doktorsavhandling skrevs med målsättningen att utges som debattbok på förlaget Verdandi, vilket efter några turer dock aldrig skedde, och därmed tillgänglig för en större publik. 

Den handlade ju om LO-fackets utveckling mot centralstyrning och medlemsoberoende, skulle den endast läsas av en liten akademisk, fackligt ointresserad publik? Aldrig. Meningslöst. 

Citat på tyska och engelska översattes till svenska av undertecknad, att ta sig an de tyska var svettigt. Avhandlingen fick stort genomslag utanför Upsala universitets ankdamm. Den kom trots allt att fungera som ett slags debattbok. Uppmärksammad i tidningar och TV.

Jag hamnar osökt i detta tankespår när jag alltmer irriterad tar del av yttranden från Brynäs nya ledarduo Peter Andersson och Viktor Stråhle. Den förstnämnde hälsad som frälsare av klubbledningen. Som om dylika funnes i lagsportens hockeyvärld.

Det är en "process" som pågår, "identitet" skall skapas. I landets sedan sextiotalet kanske mest folkkära lag. 

Metaforiken, ajajaj nu återföll jag i det akademiska, är ymnig. Resans metafor återkommer - till förbannelse, höll jag på skriva. Brynäs är tydligen ute på en resa - mot ett hägrande SM-guld, eller vad, det får man inte veta - där resultaten än så länge inte räknas eller är oviktiga.

Men, herregud, när tänker ni börja vinna? Vad är det för uppskjutandets snack om framtida, eventuella segrar? Det är matcherna här och nu som räknas för oss som älskar vårt Brynäs. Kom till skott! för att uttrycka det dubbeltydigt. Laget gör ju inte många mål.

Och att det enligt Peter Andersson råder "bra stämning i båset", sagt under förlustmatchen mot Malmö igår, bärgar inga poäng. Seriejumbon Malmö Red Hawks utklassade Brynäs med 7-2.

Ledarskap visar sig på isen. Inte i metaforiken.

Bilden: Enligt gammal tradition "spikas" avhandlingar före de offentligt granskas. 

Tala med döda vänner

I den endast till formatet anspråkslösa boken Vänner bland de döda (ladda ned den från biblioteket!) talar Lars Gustafsson med ett urval döda författare. Jo, han säger faktiskt - och det kan förstås låta anspråksfullt - att det är det han gör, talar med dem. 

Fast det vore kanske mer korrekt säga att herr Gustafsson talar till dem. Som till oss alla, höll det på slinka ur mig i hastigheten. Till synes förstrött, alltid mycket lärt. Och aldrig tråkigt!  

Han förväntar sig inga omedelbara svar från de för evigt gravbundna. Dessa må istället den uppmärksamme läsaren leverera för att använda ett fult missbrukat samtidsord. Hur fasen det nu skall gå till? 

Jojo, herr Gustafsson är som han är, han. Oförliknelig i en egen division. Oförfalskad njutning läsa honom. Och läsa honom på nytt som jag inte kan låta bli att göra. Underhållande. Hans briljanta formuleringskonst, hans "galna" infall, tankesprång som nästan tar andan ur en. 

Jag minns plötsligt Mats Gellerfelts porträtt av honom i ett flott månadsmagasin jag glömt namnet på och som sedan länge heller inte ges ut.

Mats G kvistade över till Austin i Texas och universitetet där Gustafsson ett tag var professor. Äh, bara universitetslektor som surkarten Guillou, mycket sämre författare än Gustafsson,  muttrade. I USA motsvarar nämligen titeln "professor" närmast en svensk universitetslektor. 

Gellerfelt hörde sig för med Gustafssons studenter som trollbundna menade att varje föreläsning med Västerås störste son var ett svindlande äventyr. I och för sig är amerikanska studenter av födsel och ohejdad vana extremt entusiastiska och positiva, det minns jag mycket väl från Harvard Business School, men inte så uppslukade som av Gustafsson. 

Studenterna i Austin visste aldrig vad som skulle hända efter att han klivit in i salen och med sin karakteristiska, en smula knarriga stämma tagit till orda. Oavsett vad föreläsningen bar för ingångsrubrik och utifrån det kunde förväntas innehålla. 

Professorn förlorade sig snart i fullkomligt oförutsägbara utvikningar och associationer som helt knockade studenterna. En intellektuell tankeflykt över kontinenter och hav. Medflygande stora centraleuropeiska namn som Friedrich Nietzsche och andra. 

Som pedagog, detta avskyvärda ord, lik Sartre som gymnasielärare. Existensfilosofen struntade blankt i vilket ämne som stod på schemat. Satte sig avslappnat på katedern, tände en Gauloise, tänkte högt om filmer han nyligen sett och annat. Eleverna älskade honom.

Det var tillåtet att röka under hans lektioner. Att han skulle gått på bordell tillsammans med manliga elever är nog bara ett illasinnat rykte. Men relationen lärare - elev var i detta fall kontroversiell, om man säger så. Ingen av de senare sprang skvallrande till rektorn. 

"Flummigt" skulle väl träbockarna till svenska studenter ha kvirrat om de utsatts för Gustafsson, vana med nyttighetsorienterade, vad tusan nu nytta är, föreläsare. "Vad ska vi ha det här till?" Och stängt öron och sinnen. Stelnade vuxna på förhand.

De författare Gustafsson talar med eller till är vad jag kan bedöma egentligen inga valfrändskaper för att använda Goethes finurliga begrepp. Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Bellman och andra. Även en dagboksskrivande präst i LG:s älskade Västmanland och som jag aldrig hört talas om. 

Möjligtvis Gunnar Ekelöf, enastående liksom herr Gustafsson, faller in i kategorin.  

Nog torde de sovande där på andra sidan, som jag utgår ifrån den encyklopediskt beläste valde med den största omsorg, känna sig smickrade av Lars G som samtalspartner. Fattas bara. 

Han urskiljer nämligen, han är som en guldletare med sökarblicken påkopplad, innebörder i författarskapen som undgår traditionella litteraturvetare och vanliga läsare. Han är en originell texttolkare. Under hans lupp återuppstår texterna som helt annorlunda. 

Jag grips av stor lust leta fram Gösta Berlings saga ur mina hyllor. Gustafssons ohöljda läsglädje och upptäckarlust smittar. Sagan är, det visar Gustafsson, på flera ställen egendomlig för att inte säga omöjlig men i sin konstruktion ett mycket intressant litterärt verk. 

Jag tror att Lagerlöf och de andra upphovsansvariga häpet men förtjust skulle studsa till som om de såg sin text för första gången. Ja, kanske inte Thomas Mann. Fråga mig inte varför.  

Sympatiskt detta att umgås med döda på detta samtalande, inte sönderanalyserande utan inspirerande och givande sätt. Jag gör det själv. Heidegger en återkommande samtalspartner. Wittgenstein och de andra östterrikarna. Bukowski där någonstans i den amerikanska myllan.

Jag föredrar dessa döda, där svaret innesluts i läsandet och tänkandet, den pågående processen, framför att försöka tala med vad vi brukar kalla levande döda. Alltför många av dessa senare, alltför lätt stöta på dem. Utbytet noll. 

Fri att vara ofri

Det är som om jag inte orkar med att ha någonting som helst bestämt och inskrivet på dagordningen.  

Jag drömmer om att leva mina återstående livsdagar efter den öppna samt öppnande principen tabula rasa. I efterhand notera vad jag ägnade mina dyrbara ögonblick åt. Pro memoria. Förhoppningsvis kunna konstatera att livsdagarna är innehållsrika sådana. 

Ideal och verklighet harmonierar dock icke. "Det är en bit kvar" sa han som fotvandrade från Kiruna till Smygehuk när han kaffepauserade i Sundsvall.

Jag kan till råga på allt störas av något som ligger i telefonens kalender inte alltför tidigt nästföljande dag. Nå, sent eller tidigt om dagen, spelar roll, den förstörs hursomhelst om det är något svart i kalendern. Den är därmed inte öppnande vit. 

Har jag någonting inbokat exempelvis 10.00 har jag svårt att komma till ro natten innan. Jag ställer väckarklockan på 07.00. Nej, rättare sagt 06.50. Jag måste ha gått om tid på morgonen, breda marginaler. Inte uträtta någonting i sista stund! 

Tidspessimist. Min yngsta dotter är likadan. Så det är kanske någonting med generna. Eller något som inympades i mig under uppväxten i fabriksmiljö. Hesa Fredrik styrde tillvaron. Passa instämplingstiden! Annars rött på kortet. 

Jag konsulterar klockan flera gånger på natten. Urtavlan kan lysas upp i mörkret. Vilket jag nogsamt ser till att den gör. 

Trycker samtidigt den tämligen tystgående, vilket inte är sinneslugnande, klockan mot örat för att kontrollera att batteriet inte kräver laddning, ängslig att visarna upphört att röra sig. 

Ofrihetsskapande beteenden med klart tvångsmässiga inslag. Men hur kommer det sig? 

Neurotisk personlighet, skulle väl en terapeut inläst på Karen Horney snabbt säga. Kontrollbehov en kbt:are. Lätt fixat med ett beteendekorrigerande träningsprogram. 

Övergivenhetsrädsla enligt en psykoanalytiker. Rädd missa moderns eller faderns hemkomst eller avgång. 

Den som kommer för sent straffar historien. Gorbatjov till Honecker i Berlin hösten 1989 när DDR fyllde fyrtio år och ödesklockan (!) ringde för den redan från början haltande staten. 

Ett steg i rätt riktning, ett stort sådant:

Armbandsuret, tilldelades det av staten för mitt mångåriga lojala tjänande (jag som alltid skrutit med min illojalitet) av densamma,  bortlagt sedan jag vet inte när. Det som jag förr alltid tittade på med ojämna mellanrum. Många gånger i timmen. 

Försökte försvåra för mig själv genom att gömma undan klockan i byxfickan. Eller låsa fast armbandet i bältet. Om vintern flera lager kläder ta sig genom för att kunna se klockan. 

Kände mig när jag fingrade efter klockan tickande någonstans under kläderna som de notoriska storrökarna, snarare kedjerökarna Willy Brandt och Bresjnev som båda var och en på sitt håll skaffade sig lådor med förinställt lås där cigaretterna förvarades. 

På bestämda klockslag trycktes det ut en cigarett. Samma princip som ett gökur. 

Båda gav sig svårt röksugna på lådorna och micklade för att lirka ut en cigarett när det inte var tid för det. De satte en ära i sin egen skam, skulle min salig mor ha sagt. 

I fyra år, tämligen snart, har jag varit lönearbetsbefriad, organisationsbefriad och fri från usla chäfer.* Fri att vara ofri. Ofrihet av olika slag, förvisso. Och jag föredrar min nuvarande ofrihet. Verkar inte kunna bli kvitt den. 

* Enligt en färsk undersökning från SCB finns det 362 000 chefer och arbetsledare inom privat, statlig, regional och kommunal verksamhet. Av undersökningen framgår betecknande nog inte hur många som besitter vad jag skulle kalla ledarskapsförmåga. Jag misstänker att det i bästa fall rör sig om en klar minoritet. 

Skorna på Donaus kaj

Jag fortsätter att nedladdade från biblioteket läsa Georg Kleins essäsamlingar. Jag kan inte sluta läsa honom. Det ligger nu några stycken på parad i något som heter Adobe Digital Editions. En efter en kommer att "försvinna" när lånetiden gått ut. 

Jag behöver inte tänka på att passa återlämningsdag, det sker automatiskt. Mycket behändigt. 

I  den senaste nedladdningen, ...istället för hemland, skildrar Klein konkret och detaljnära hur han i Budapest lyckas klara sig från att tillfångatas av inhemska pilkorsare eller tyska ockupanter i november och december 1944. 

Med hjälp av falska identitetspapper, skarpögd observans och stort mod. 

Det kunde ha slutat mycket illa. Ateisten Klein skulle naturligtvis inte ha gått med på att Gud höll sin hand över honom. Eller sänt skyddsänglar att följa honom. 

Judar skickas i allt snabbare takt iväg för att dödas i nazisternas läger. Pojkar tvingas av pilkorsare in i portar. Byxor ned. Om de är omskurna skjuts de på fläcken. Judar binds ihop två och två på Donaus kaj. Skjuts och faller ned i floden.

En av Kleins skolkamrater klarar mot alla odds livhanken efter att skotten avlossats (men inte den han bundits ihop med). Kroniska fysiska och psykiska skador efter det iskalla vattnet och den traumatiska mardrömsupplevelsen. 

I fickorna, det är hans flyktkost, förvarar Klein en diktsamling med Rainer Maria Rilke, också en av mina favoriter, liksom en bok med teckningar av George Grosz, tillika en av mina favoriter. 

Det egendomliga är att Klein lyckas förmedla, kanske därför jag inte kan sluta läsa honom, en känsla av att han under och trots tysk ockupation och omgiven av pilkorsare som närsomhelst kan avslöja honom, antingen döda honom på fläcken eller skicka iväg honom till säker död, inte bara överlever. 

Han lever. Den livets känsla min senaste bok söker ge uttryck för personifierar Klein under flykt från mördarna sent om hösten 1944. Liv till varje pris som Stefan Jarls film om filmkonstnären Bo Widerberg hette. I varje skälvande ögonblick tänka liv.

Det ömtåliga livet, ömtåligt som allas våra liv och en sak vi har gemensamt, är allvarligt hotat. Men Klein besitter en inre styrka, en resning, han bejakar livet i mördandets skugga. Han är existentiellt stark. 

Något jag i min dagliga morgonbön ber om, sådan styrka. Att förmå bejaka livet i den stund som är. Inte i sinne, känsla och tanke röra mig framåt mot oro och ängslan. Inte bakåt mot vemod. Inte tänka att snart är allt över, mitt ljus skall blåsas ut. Vara just existentiellt stark. 

Min livssituation är ljusår från den Klein befann sig i 1944 i den vackra stad som har kallats "Donaus drottning". Men existentiellt är han en förebild. Centraleuropéen. Med centraleuropéns obändighet. 

Bilden. Gyula Pauers och Can Togays smärtsamma minnesmärke över pilkorsarnas offer på en kaj invid Donau. Invigt 2005. Nästan omöjligt föreställa sig det sadistiska avrättandet.