Ensam söker inte ensam

Jag tror på den ensamma människan / på henne som vandrar ensam / som inte hundlikt löper till vittring. Gunnar Ekelöf

Var inte lojal mot någon. Var endast och uteslutande lojal mot ditt eget tänkande. Inget finger försiktigt upp i luften för att känna efter vart opinionsvinden blåser. Ingen sökarlampa för att försöka urskilja väggar och ramar på gällande åsiktsdiskurs. 

Inget skådande mot falska auktoriteter och uppburna namn. Alla sådana namn skrivna i vatten.

Lojalitet ett fult ord i alla sammanhang utom detta, det har till och med tagit sig in i organisationslivet. Lydnad och anpassningsförmåga värderas och belönas, påbjudet ansvarstagande. 

Men du svarar bara inför dig själv. Ingen annan. Du är ditt eget ansvar. 

Du kommer inte att gå fri i din illojalitet, du kommer inte undan. "Man" (enligt Martin Heideggers definition), de andra, kommer att stämpla dig som det ena eller andra. Flocken accepterar inte den illojales position. Du löper med eller leder. Annars stöts du ut. 

Äger du styrkan att leva som en illojal? Är du beredd att betala kostnaden? Illojalitet kan kosta dig försörjning och yrke. Inte blott ditt rykte och hur de andra talar om dig, öppet eller bakom din rygg. 

Det svåraste den inre kostnaden, när du börjar tvivla på dig själv och det gnager, de andra har flyttat in i dig. Frestande att sluta vara illojal, det kostar för mycket. 

Den illojale har bara sig själv. Den illojale är ensam. Illojalitet är ensamhet. 

Utan att kunna identifiera andra ensamma, levande eller döda, som dock aldrig kan bli följeslagare, samtalspartners, ställföreträdare, riskerar illojaliteten bli en tröstlös ökenvandring. Ödet tillser därför att en annan ensam korsar ditt spår. Det visar sig.  

Mycket tidigt i morse, medan staden vaknade, ett svagt ljus spred sig på novemberhimlen, kom jag, utan att kunna ange varför, att tänka på den den tyske författaren Botho Strauss (bilden) som "vänstern" och de rättrogna i Tyskland haft stora problem med. 

Strauss - illojal som dramatiker, författare och tänkare. Flockens konstgjorda, inneslutande värme varit honom främmande. Han har aldrig efterfrågat den. 

En passande etikett för att stämpla ut honom söktes och de andra fastnade för "radikalkonservativ" (denoterar "höger", "reaktionär", kanske "kryptonazist"). Den föder associationer till andra fördömda, ensamma i samma kategori som Strauss. 

Ernst Jünger, Gottfried Benn. Inte för inte med ordet i sin makt på det tyska språkområdet. 

Jag vet inte om det var detta som drev Botho Strauss att tillsammans med sin son flytta ut på landet, det  var länge sedan, till Uckermark utanför Berlin, välja den sociala ensamheten - likt Robinson Jeffers som valde den amerikanska västkusten. Men det är ett skäl gott nog. 

Mer än en gång har idén funnits hos mig att försöka kontakta honom där i Brandenburg. Men jag har inte kommit till skott. Och jag inser denna novembermorgon att den bör släppas. Ensam söker inte ensam. 

Tärande, sa Bill. Dom är tärande, sa Bull

En läsare kommenterar min text (201125) om det föreliggande förslaget i Gävle kommun om att det skall vara slut på gratis bussresor för pensionärer. Han kan inte låta bli att associera till socialdarwinism. 

De starka favoriseras, de svaga offras. Makten avgör vem som är vem. Försöker sedan att, som statsministern i Sverige, med fagra ord skyla över den iskalla verkligheten. Den som har ögon att se med låter sig dock icke luras. Eller anförvanter på institution. 

Jag är, trots stark olust, benägen att betrakta det som händer i landet, kanske bättre tendenserna, genom det anförda begreppet. De gula korten, som i Gävle berättigar till fria bussresor, är en mindre sak i sammanhanget. 

Var för guds skull inte fattig i Sverige! Var för guds skull inte gammal! Inte i medelklassens jobbskatteavdragsparadis. Lägg till fastighetsspekulanter och börshajar. 

Jag minns en förmiddag i Lund andra halvan av 90-talet. Jag var nedbjuden för att tala om medborgarlön för en publik huvudsakligen bestående av arbetslösa kvinnor. 

I samma veva förekom flitigt i offentligheten gamla rödskägg, tidigare leninister och stalinister som radikalt vänt kappan efter vinden och över en natt blivit nyliberaler och enögda marknadsextremister, fördömande alla tärande. Förr kapitalisterna men nu perspektivbyte.

Tärande till skillnad från de närande. Dit de väl räknade sig själva, tillhörande den snackande klassen som de säger i Danmark.  

Ett kraftigt brännmärkande, med grova ord, av vad de gamla rödskäggen etiketterade bidragsmissbrukarna. Subventionerade företagare räknades dock inte dit. Och inte kungahuset. Enbart de arbetslösa. Och sjuka med pengar från försäkringskassan. 

När jag, i det rådande repressiva klimatet, pläderade i Lund för att människovärdet måste frikopplas från löneslaveriet och att ingen i salen naturligtvis var tärande hände något i de lyssnandes blickar. Jag glömmer det aldrig. 

När man dessa dagar tar del av vanvård på vårdhem, med döende gamla, är det frestande att som min läsare peka på 30-talet och nazisternas elimineringsprojekt. Förmodligen är det att dra det för långt. Historien må döma och avgöra vad som egentligen hände. 

Jag minns Anderz Harnings groteska satir Mogadondalen med klappjakt på gamlingar. Håller verkligheten på att överträffa eller närma sig satiren? Det var lätt att skaka på huvudet är Harnings våldsamma överdrifter, men idag?

Åldersdiskriminering, åldersfascism, har vi sedan länge i landet. Kanske vore det ur statsfinansiell synvinkel lika bra att kategorisera alla över sjuttio som riskgrupp och sätta Mogadondalen i händerna på ansvarsfulla byråkrater? Eller Jersilds Grisjakten. 

Land skall med avskiljande byggas. Alla måste ta sitt ansvar, som statsministerns mantra lyder.

Tärande, sa Bill. Tärande är dom, som Bull.

S skulle kunna sälja sin gamla morsa

I Gävle har man som pensionär kunnat åka gratis på bussarna mellan klockan 0900 och 1500 på vardagar. Med hjälp av ett gult kort (bilden). 

Nu föreligger ett förslag, det skall klubbas i kommunfullmäktige 30/11, att det skall kosta 280 kronor per år att skaffa detta kort. Det är en stor summa för alla som i Löfvens Sverige betecknas "fattigpensionärer". 

Ett ord som framkallar berättigad vrede eftersom det handlar om människor som arbetat hela livet, många av dem kvinnor (nota bene med en regering som skryter med att titulera sig själv "feministisk.) 

Människor som i avsaknad av bil, ofta med svårigheter att röra sig, behöver bussen skall nu straffas för detta. 

7,5 miljoner kronor "spar" den sittande majoriteten i Gävle, S tillsammans med Mp, C och L, in genom att beröva pensionärerna gratis bussresor. Ett struntsumma i en kommunal budget omslutande 6,3 miljarder. Det gör förslaget särskilt provocerande. 

Herregud, nog finns det bättre saker att "spara" in på än de gula korten! Den övergödda kommunikationsavdelningen till exempel som aldrig gjort någon människa glad eller lyckats visa att den överhuvudtaget måste finnas. 

När den väl stuckit ut har det varit genom sådant som omedelbart dragit löje över staden. Med den förre chäfen i spetsen. 

Kommunledningen anser sig dessutom ha råd med ett stort antal människor som lever på socialbidrag, försörjningsstöd på nysvenska, en brant stigande kostnad för skattebetalarna. Men man kan inte öppet skriva om detta, då stämplas man xenofob och rasist. 

Den stolta S-parollen Gör din plikt - kräv din rätt gäller uppenbarligen inte här. (Man kunde hävda att alla vi som gjort vår plikt och jobbat hela livet har rätt till det gula kortet utan att tvingas betala extra för det.)

I och med januariöverenskommelsen kan det inte bli tydligare att S gör allt för att behålla makten. Med hjälp av små partier som skaffat sig ett politiskt inflytande som inte på långa vägar står i proportion till deras storlek. 

Ett exempel de afghanska männen som nu i praktiken tydligen skall beviljas amnesti utan erforderliga asylskäl. Rättssäkerheten undermineras. 

S är beredda att sälja sin egen gamla (!) morsa om det skulle krävas. Löfven forsätter att trolla med truten genom att gång efter annan utstöta "det är inte acceptabelt" eller "det är inte okej" alltmedan samhället förfaller och gamla dör på eftersatta vårdhem. 

Han vet naturligtvis vad som sker i och med vårt land, tro inte något annat. Därmed framstår han som en ren och skär cyniker. 

Dessa som S med berått mod sviker, i det större sammanhanget är det gula kortet en bagatell, tillhör S väljargrupper. Jag skulle önska att de nästa gång de har chansen helt sonika vänder det (S)vekfulla partiet ryggen. Men jag är inte så säker på det. 

Folket hukar sig med lojalitetskopplet på.

lOm det ändå kunde börja dyka upp en massa grånade fripassagerare i Gävle som med Dario Fo utbrister Vi betalar inte! Vi betalar inte! Räkna med mig. 

Det frihetsskapande vemodets poet

Det är egendomligt, skulle Lars Gustafsson säga. När jag var inlagd på Akademiska sjukhuset för att genomgå en stamcellstransplantation, i syfte att rädda mitt liv, kom jag i samspråk med en mycket ung, tuggummituggande överläkare med en iPad i näven och som ledde det hela. 

Vi samtalade, fråga mig inte hur vi hamnade där mitt under pågående behandling i det kylslagna sterila rummet, om moderna amerikanska poeter. Ginsburg, Ferlinghetti, Ashbery och andra.

Verserade ord växlades som vore det ett litteraturseminarium på universitetet medan behandlingsrummet starkt luktade blod från påsarna han haft med sig på budcykel.

Han lånade ut en tjock samling dikter med amerikansk poesi till mig, ombesörjdes av en sjuksköterska för jag träffade honom aldrig mer. Jag läste dikterna, förtrogen med alla poeterna, medan jag låg strängt isolerad, på grund av infektionsrisken, på Hematologen. 

Från fönstret anades mellan träden Studenternas klassiska arena. Ljuden från isen inbillade jag mig att jag hörde. Skrev några rader om detta som UNT publicerade. 

En av poeterna var jag inte särdeles förtrogen med: Louise Glück. Årets Nobelpristagare i litteratur. Det lilla förlaget Rámus i Malmö, de små kvalitetsförlagen är omistliga i Sverige, ger ut henne. 

Jag börjar under grå novemberskyar läsa samlingen Ararat (originalutgåva 1990, i utmärkt översättning av Stewe Claeson 2020) medan jag som vanligt lyssnar på barockmusik och blir snart till mig av förtjusning. 

Jag har alltid älskat poeter som förmår åstadkomma det allra svåraste: skriva enkelt utan att det är det. Ni förstår säkert vad jag menar. I det enkla, bara där, bor det djupa, det vardagslivet fördjupande. 

Hänvisningarna till filosofer och andra tänkare känns helt självklara. Poeten har bruk för och använder dem. Utan att pråla med beläsenhet och försöka plocka poäng hos en bildad läsare. 

Inte som hos Katarina Frostensson, aktuell med försvarsskrifter för maken, kryptiskt och svårtillgängligt. Riktat till en mycket smal liten krets. Med påhängda referenser, som en kritiker skrev häromdagen. Hon pyntar texten.

Pentti Saarikoski, med sin enkla fast den sålunda egentligen inte är det, stil har alltid varit min stora favorit. Nu ställer sig Glück jämte honom. Tilltalar mig avskalat, utan ett uns av påstridighet, jag tycker mig höra en röst som bara är hennes. 

Det stilla vemodet, den mjuka eftertänksamheten, de försiktiga okomplicerade reflektionerna om döden mitt i livet, kanske en följeslagare redan från början.

Om man förmår skriva om döden som Glück, blir den möjlig att förhålla sig till. Blott genom poesi. Mörkret och förtvivlan avväpnas. 

Till A, som tragiskt och på det grymmaste sätt förlorade sin son för ett par år sedan, och som så gott som varje dag lider och sörjer skickade jag ur Ararat:

"Själen är som all materia; / varför skulle den förbli intakt / troget behålla sin form / när den skulle kunna vara fri?"

Vi spred min svärfars aska i Indalsälven utanför Sundsvall, en klar och underbart vacker höstdag. Jag skickade med honom när askan flöt ut över det stilla vattnet: - Nu är du fri, äntligen fri.

Glücks smått vemodiga poesi, med den ofrånkomliga döden närvarande nästan på varje rad, är frihetsskapande. Jag finner inget bättre ord för den. Hon skriver inte i motstånd mot döden, hon skriver med den. Om man nu kan säga så. 

Hjärtat bakom andan

Jag erkänner. Utan förbehåll. Jag är gammalmodig. Jag är en romantiker. Jag är en nostalgiker. Jag tycker att det var bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den, jag är en främling. 

Det känns som att befinna sig på en främmande planet, eller hur nu norrbaggen Obstfelder skrev. 

Jag är gammal nog att ha sett Gävles stolthet flyga fram utomhus på legendariska Isstadion. Inte frös man! Hur skulle man ha kunnat göra det? Det oförvägna liret värmde. Brynäs sopade isen med motståndarna så det stod härliga till. 

Häromdagen publicerade på Facebook förre GD-journalisten Ulf Kriström, som skrivit flera utmärkta böcker om det segerrika laget och dess spelare, en bild tagen uppe på den forna arbetarstadsdelen, var annars, föreställande Håkan Wickberg, Tigern Johansson, Lill-Strimma Svedberg och Hasse Dahllöf. 

Sorgligt nog blott den sistnämnde, Länsman kallad, fortfarande i livet. Satt bakom ratten på bussen till Grisslehamn och båten till Eckerö en tidig morgon när vi klev på. En mycket bra start på en dagskryssning. 

De fyra på Kriströms bild, från 60-talet inbillar jag mig, hade civila yrken i botten, var inte högavlönade proffs på heltid som nu. Det var inte  pengarna som fick dem att dra på sig den vackra Brynäströjan. 

De brann för klubben, under tröjan klappade ett Brynäshjärta. Nyckeln till lagets segersvit. 

Men idag? När kosingen skjuter stolta ideal i sank. Det värvas in spelare utifrån för obegripligt stora pengar. Och tränarna? Jag minns när jag under en paneldebatt överraskade Leif Boork som då var tränare: - "Älskar du Brynäs?" 

Jag tog honom på sängen i ett obevakat ögonblick. Inte avgav han någon kärleksförklaring till Brynäs. Tror han på fjollträskdialekt hummade något obegripligt om Hammarby. Och en sådan engagerade man som tränare! 

Det förekommer en anekdot om att Håkan Wickberg fnös "jävla invandrare" om Tord Lundström. Han var ju från Kiruna...

I dagens lag hör jag Brynäshjärtat klappa främst hos två spelare: Kungen, det vill säga Anton Rödin. En ledargestalt. Jag skulle inte byta honom mot någon annan i SHL. 

Och så Niclas Andersén. Den senare en hårding på sin backplats, ofta farligt nära botbänken. Alltid på post för sitt lag - för Brynäs.

Kan man inte klona dem? Nej, hjärtat skall nog sökas hos de juniorer som gläntar på dörren till A-laget. Glöm importerna, ge unggloparna chansen. Minns Silfverberg, Järnkrok och de andra när de trädde fram. Orädda och framfusiga på isen. 

Det blev guld, förstås. I sann Brynäsanda. 

Läser, och varför?

Jag kan inte minnas att det lästes särskilt mycket i mitt strävsamma föräldrahem. Jag minns att pappa en födelsedag, hur många år han fyllde är helt borta ur minnet, förärades en bok skriven av pseudonymen Maria Lang av min syster. 

Anmärkningsvärt eftersom min syster var en läsande människa och borde inte fastnat för den pekoralistiska Lang. Kanske tänkte hon deckare som deckare. Jag har boken någonstans i mina hyllor. 

Kanske underskattade hon vår far. Han, liksom vår mor, tvingades avbryta sin skolgång för att förvärvsarbeta och dra in pengar, den förre tidigare än den senare. Kanske fanns ett kvardröjande läsintresse hos båda, intelligenta människor, som gått min syster förbi.

Jag minns när jag fick en dikt publicerad, jag kan ha varit sexton år, i en ungdomstidning. (Kompisar retades med mig för dikten med titeln Lugnet, fann den var jollig.) Min mamma nämnde förtjust Stig Sjödin som hon vuxit upp med på Bruket. 

Hur det börjat för honom, han som sedermera blev så utgiven. Kanske kunde sonen bli författare och därigenom skapa sig ett annat liv? Första steget taget.

Jag läste inte särskilt mycket innan jag kom till Upsala. Gav mig under tonårens vilsna sökande på Herman Hesse, fråga mig inte varför, slet med honom. Musiken stod i vägen för böckerna. Tillvaron tonsattes med tre ackord. Det var musiker jag ville bli. Men inte blev.

I Upsala hamnade jag på universitetskurser med barn från akademikerhem och de tycktes mig förskräckligt säkra - och belästa. Avund och mindervärdeskomplex grodde snart i mig. Vad göra? Börja läsa, naturligtvis! Dra mig i lilltån, som Tjalle Tvärvigg säger, vad jag läste. 

Dag som natt i min studentkorridor. Struntade i föreläsningarna. För att hinna läsa i kapp, hur jag nu skulle kunna veta när målet var uppnått. Autodidaktikens bokvärld saknar gräns även om den borgerliga bildningen begränsas av en dylik. 

I  Adobe Digital Editions i min Mac samlas dessa dagar mina nedladdade böcker. Dra mig i lilltån vad jag har laddat ned och läst! Kan det vara pandemin? Eller vilken är drivkraften? Inte som i Upsala den gången: avund och mindervärdeskänslor. 

Till råga på allt nästan uteslutande omläsningar. Just nu herr Gustafssons Problemfomuleringsprivilegiet med underrubrik Samhällsfilosofiska studier från 1989, inte läst sedan den kom ut. Mer aktuell nu än då. I ett trångt, repressivt värdegrundsklimat. 

Och en regering med klart odemokratiska avsikter - under hänvisning till pandemin. Vem kan vara mot en sådan paternalistisk statsledning? Allt låter sig legitimeras med hjälp av viruset. Bort fri- och rättigheter, virusbekämpning vår prioritet. Achtung!

I Tyskland demonstreras det stort mot dylika försök från Merkel (uppvuxen i DDR) och kompani, den mörka tyska historien minns människorna och de är på sin vakt mot vad som kan hända ännu en gång. Det förslavade blågula folket däremot finner sig - som alltid. 

Gustafssons bok är otäckt aktuell. Hans kritik av dem som uppmanar oss att gilla läget (han använder inte just de orden men andemeningen är densamma) eftersom saker och ting enligt dem inte kunde vara annorlunda är filosofiskt underbyggd och förgörande. 

För att bara ta ett exempel ur boken. Den var, som man brukar säga, före sin tid. Eller värre, intet nytt under solen. 

Statsmakten sträcker ut sina tentakler över det ängsliga folket. Pandemi eller icke. 

Inte ens den bistraste vinter

Varje gång passeras med bil Stig Dagermans grav. På väg till eller från lungvädrande pandemipromenader, jag tycker spontant illa om benämningen men väljer att behålla den. 

Under beaktandet av rekommenderad social distans raska promenader i Älvkarleby i Norduppland. Invid för det mesta reglerat vatten som i vild glädje kastar sig framåt när dammluckorna väl öppnats. Ett kraftverk som med mäktiga turbiner inbjuder till respekt. 

Många år har gått sedan Dagerman, med omistliga verk som Tysk höst (vem har överhuvudtaget skrivit bättre om efterkrigsmisären i förlorarnas land?) och Ormen, inte orkade mer utan i garaget satte punkt för sitt liv. 

I en bild han poetiskt framkallade framstår att dö som något vackert och synnerligen långt från all virusrelaterad, svårfattbar massdöd på sjukhus och vårdhem: Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. (Undrar om det inte står på hans gravsten.)

I sig är döden inte vacker, vem skulle kunna hävda det förutom Stagnelius. Det är Dagermans ord som är det och gör den vacker. Liksom Stagnelius med sina ord.

Jag minns när jag spörjde en onkolog på Akademiska i Upsala om vad som skulle hända med mig om jag tackade nej till behandling, alternativet att avstå aktualiserades mot bakgrund av att en mycket oviss utgång hade presenterats: - Du försvinner bort som ett löv i vinden.

Kanske hade hon som jag senare, kanske aningen överdrivet och orättvist, omtalade som "Dödsängeln" läst Dagerman. 

Om bortväljandets alternativ valts, en kort stund var jag frestad att bli det där lövet, hade jag sedan länge inte tillhört de levande. 

Någonstans har Dagerman skrivit att även döden har ett sätt att övervintra. Motsägelsefullt formulerat, egendomligt kunde Lars Gustafsson ha sagt. Vad då för ett sätt? Ett särskilt sådant och i så fall hur föreställa sig det? 

Oavsett den eventuella oklarheten om den exakta innebörden om någon sådan finnes bortom den poetiska, och vad spelar det egentligen för roll, ett ovedersägligt faktum: Inte ens den bistraste vinter rår på döden. Ty som vi vet ger döden tusan i alla årstider. 

Detta år, som ännu inte är slut, har redan varit förskräckligt i dödens fallande skugga. Och då 

syftar jag inte på alla döda, antalet rysligt högt, i corona. Utan något mig mer närliggande. Före detta kolleger och vänner som gått bort. Flera nära åldersmässigt. 

Mellan sjuttio och åttio traskar man omkring som en orolig själ i dödsdecenniet. Närsomhelst kan det vara över. Gäller att vakta på den flyktiga stunden, skydda den fladdrande lågan. Samt promenera invid vatten och minnas Herakleitos: Panta rei. Allt flyter. 

Novembervinden tjuter runt knutarna medan jag väger mina ord. Väderprognosen förebådar snö endera dagen. Jag bävar inför vad som efter vinter komma skall. I minne av Dagermans insikt om vår värsta fiendes övervintrande förmåga.

Bild: DigitaltMuseum.