Sent 1990-tal, på tröskeln till ett nytt sekel. Dyster novemberkväll utanför sjukhusfönstret. Kallt och föraning om vinter. I fjärran ljud från Studenternas IP. Det spelas bandy med klassiska Sirius på hemmabana.
- Överväg om du vill ha behandling eller inte. Du bör veta att den kan bli mycket påfrestande. Alla klarar den inte.
Rösten hos den kvinnliga läkaren, som jag sedermera döpte till Dödsängeln, kall och klinisk.
- Vad händer om jag avstår behandling?
- Du försvinner långsamt bort.
Jag såg framför mig ett löv som tas av vinden och mjukt seglar i väg. Bilden nästan vacker. Men jag funderade inte särskilt länge. Jag valde behandling mot den ovanliga tumörtyp, mantelcellslymfom, som angripit min kropp. Prognosen minst sagt dålig. Jag kom att ingå i en smal patientgrupp där nya mediciner och kombinationer av sådana prövades. Utan evidens att luta sig mot.
Man kan säga att vi var försökskaniner. Men det upplystes vi inte tillräckligt tydligt om. I varje fall inte jag. Först långt senare fick jag veta det. Kanske lika bra.
I behandlingen ingick en så kallad högdosbehandling. Cytostatika vräktes i mig dygnet runt under en veckas tid. Jag fattar ännu inte i dag hur kroppen pallade för all cytostatika som under flera månader, med inlagda återhämtningsperioder, skickades in i mig. Uttryckte också oro för det, möttes av: - Vi har inget annat val än att trampa gasen i botten. Om vi ska få stopp på det.
Men den mycket tuffa behandlingen, som avslutades med en serie strålbehandlingar, lämnade kroniska biverkningar. Värst tröttheten. Eller som det heter på fackspråk: fatigue. Varje dag infinner den sig. Pressande för sinne och livskänsla. Men för det mesta lyckas jag med att hålla modet uppe. En mental kamp som dagligen måste tas.
Sedan länge tillhör jag kategorin långtidsöverlevare som min specialist en gång sa, yttrat i närvaro av en kandidat. Irriterat tillrättvisade jag honom omedelbart, tycker inte om ordet.
Men det är klart. Vi rör oss i kräftans värld med ett annat tidsbegrepp. Som borde fungera uppfordrande: Lev allt vad du kan! Slarva inte bor de återstående dagarna! Fem år är en lång tid i cancerns värld. Tio en mycket lång sådan. Därefter är man frestad säga att man klarat sig. Men det bör man inte göra. Återinsjuknandet utgör ett latent hot.
Och jag vet att de som ingick i samma patientkategori som Skriftställaren, bland dem finns både döda och återinsjuknade.
I morgon till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för det årliga återbesöket som fram till nu skett i Gävle, på hemmaplan. Till den cancerklinik där jag behandlades sent hösten 1999 och tidigt våren 2000. En sliten och föga patientvänlig avdelning, enligt uppgift ser den exakt likadan ut än i dag. (Sista tiden behandling för min del på hematologen, i betydligt fräschare lokaler.)
Det är alltid förenat med oro med dessa återbesök. Och jag känner olust inför att återvända till behandlingsplatsen. Där en mycket mörk prognos utfärdades, utan att inge mig något större hopp. Som bekant minns även kroppen - bortom vår kontroll. Och jag vet inte vilka uttryck de kommer att ta sig i morgon.
En svagare person kunde ha uppfattat prognosen som en dödsdom. Och valt bort behandling. Då hade dessa rader aldrig skrivits.
Lasse Ekstrand, Livbok, Bokförlaget Korpen 2002
Åsa M Wallin, Returen från Cancerland - sjukdomsberättelser som bidrag till cancerrehabilitering, Läkartidningen 03/2018
https://www.cancerfonden.se/om-cancer/trotthet-vid-cancer
- Överväg om du vill ha behandling eller inte. Du bör veta att den kan bli mycket påfrestande. Alla klarar den inte.
Rösten hos den kvinnliga läkaren, som jag sedermera döpte till Dödsängeln, kall och klinisk.
- Vad händer om jag avstår behandling?
- Du försvinner långsamt bort.
Jag såg framför mig ett löv som tas av vinden och mjukt seglar i väg. Bilden nästan vacker. Men jag funderade inte särskilt länge. Jag valde behandling mot den ovanliga tumörtyp, mantelcellslymfom, som angripit min kropp. Prognosen minst sagt dålig. Jag kom att ingå i en smal patientgrupp där nya mediciner och kombinationer av sådana prövades. Utan evidens att luta sig mot.
Man kan säga att vi var försökskaniner. Men det upplystes vi inte tillräckligt tydligt om. I varje fall inte jag. Först långt senare fick jag veta det. Kanske lika bra.
I behandlingen ingick en så kallad högdosbehandling. Cytostatika vräktes i mig dygnet runt under en veckas tid. Jag fattar ännu inte i dag hur kroppen pallade för all cytostatika som under flera månader, med inlagda återhämtningsperioder, skickades in i mig. Uttryckte också oro för det, möttes av: - Vi har inget annat val än att trampa gasen i botten. Om vi ska få stopp på det.
Men den mycket tuffa behandlingen, som avslutades med en serie strålbehandlingar, lämnade kroniska biverkningar. Värst tröttheten. Eller som det heter på fackspråk: fatigue. Varje dag infinner den sig. Pressande för sinne och livskänsla. Men för det mesta lyckas jag med att hålla modet uppe. En mental kamp som dagligen måste tas.
Sedan länge tillhör jag kategorin långtidsöverlevare som min specialist en gång sa, yttrat i närvaro av en kandidat. Irriterat tillrättvisade jag honom omedelbart, tycker inte om ordet.
Men det är klart. Vi rör oss i kräftans värld med ett annat tidsbegrepp. Som borde fungera uppfordrande: Lev allt vad du kan! Slarva inte bor de återstående dagarna! Fem år är en lång tid i cancerns värld. Tio en mycket lång sådan. Därefter är man frestad säga att man klarat sig. Men det bör man inte göra. Återinsjuknandet utgör ett latent hot.
Och jag vet att de som ingick i samma patientkategori som Skriftställaren, bland dem finns både döda och återinsjuknade.
I morgon till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för det årliga återbesöket som fram till nu skett i Gävle, på hemmaplan. Till den cancerklinik där jag behandlades sent hösten 1999 och tidigt våren 2000. En sliten och föga patientvänlig avdelning, enligt uppgift ser den exakt likadan ut än i dag. (Sista tiden behandling för min del på hematologen, i betydligt fräschare lokaler.)
Det är alltid förenat med oro med dessa återbesök. Och jag känner olust inför att återvända till behandlingsplatsen. Där en mycket mörk prognos utfärdades, utan att inge mig något större hopp. Som bekant minns även kroppen - bortom vår kontroll. Och jag vet inte vilka uttryck de kommer att ta sig i morgon.
En svagare person kunde ha uppfattat prognosen som en dödsdom. Och valt bort behandling. Då hade dessa rader aldrig skrivits.
Lasse Ekstrand, Livbok, Bokförlaget Korpen 2002
Åsa M Wallin, Returen från Cancerland - sjukdomsberättelser som bidrag till cancerrehabilitering, Läkartidningen 03/2018
https://www.cancerfonden.se/om-cancer/trotthet-vid-cancer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar