67:ans buss från Odenplan ut till Djurgården. Kvinna i hijab bakom ratten som hälsar glatt, trots att jag är man, dessutom vit. Den nya tiden, det nya Sverige. Det möter jag också när jag klivit av och betalat - jag trodde i min enfald att det var gratis - 120 bagare i inträde till Nordiska museet. (Ingen seniorrabatt, nota bene.) Texter även på arabiska och kvinnor i hijab på fotografier. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, skulle min morfar undsluppit sig. Utan att jag hinner bromsa, rusar den sedvanligt ostyriga tanken till Revolutionsmuseet i Havanna som jag uppsökte i december 2009. En stor och varm kärlek till nationen slog omedelbart emot mig redan på tröskeln. Fosterlandet eller döden! Utropa detsamma i Sverige och du är rökt. Dubbelrökt.
Nordiska har jag besökt en gång tidigare. I samband med en skolresa till huvudstaden i skiftet 1959/60. Med övernattning på vandrarhem. Morsan skickade med nymodigheten påslakan. Gul och vitrandiga. Enkom införskaffade för att underlätta bäddandet som hon i vanliga fall ombesörjde.
Jag minns ingenting från museet. Däremot att Börje och Gunnel, två skolkamrater, av någon anledning rykte ihop så att det stod härliga till när vi for ut för att kika på Arlanda. Till läraren Allans stora förargelse. Redan innan tassade han omkring på helspänn, som alltid. Ett mänskligt asplöv, nerverna på huden. Stackars karl.
Två ord smyger sig ocensurerat och överrumplande på när jag med ögonen på helspänn, nåja, knallar runt i Nordiskas salar: avslaget respektive pliktskyldigt. Vissa partier känns mer än lovlig avslagna. Jag höll på att skriva töntiga. Kanske missar jag något, någon van museibesökare är jag ju inte. Tvärtom. Däremot enögd och impressionistisk, snabb att dra obearbetade slutsatser.
Och så pliktskyldigheten. Titanen, August Strindberg, har fått sig tilldelad en pinsamt beskuren avdelning. Det är som om man vill vingklippa honom. I en presentationstext framställs han närmast som en samhällsintresserad insändarskribent. Nedtonad och berövad sin stora betydelse.
Inget om hädelser, inget om Strindbergsfejden, vad jag kan uppfatta. En ofarlig Strindberg. Han vars eld var den största i Sverige.
Är det tidsandan, den multikulturella parad med ett nationellt självförakt som hos inget annat land på jorden vad jag vet, som lagt sig tung i salarna? Jag kan inte låta bli att stillsamt undra. Eller ska man se det som att museet befinner sig i en osäkerhetens förändringsprocess? Som Deutsches Historisches Museum (DHM) utmed Unter den Linden i Östberlin efter DDR:s upphörande. (Bilden nedan.)
Historien skulle den gången skrivas om på DHM. Ingen visste riktigt hur, blott att stalinism och realsocialism måste skrubbas bort, DDR omvandlas till en fotnot. Kanske som i Sverige nu. Från det entydiga till det imploderande. Hur fånga det relativiserade, decentrerade Sverige med sina parallellsamhällen? Så att alla känner sig delaktiga och ingen kränkt? Ingen lätt uppgift i så fall för intendenterna.
Men så öppnas dörren till mitt förflutna och det tar mig med storm. En autentisk folkhemslägenhet från mer än femtio år tillbaka inbjuds jag stiga in i. Det känns som att kliva in i familjen Ekstrands lägenhet på Barrsätratan i Sandviken när det begav sig. Köksskåpen. Kylskåpet. Spisen. Möblerna. Handfatet på toaletten.
Allt känner jag igen, allt i detalj och det är på pricken. Hjärtat slår ett extra slag, enda gången det gör det under besöket på Nordiska.
Men, herregud, det var ju hundra år sedan! Känns det som. Bara att slokörat inse: Skriftställaren har blivit museal.
Mitt andra och sista besök på Nordiska. Till saken hör att lunchen, bratwurst och surkål (Skriftställaren har gubevars tyskt blod i ådrorna) var svindyr. Och kaffe ingick inte.
Överst: Artur Hazelius, grundaren av Nordiska museet, även Skansen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar