Flinkt arbete leder snarast till vilan. Sentensen återfanns på en vackert utformad bonad, jag tror att det var min mors mormor Katarinas verk, som hängde i mitt föräldrahem. Vi kommenterade den aldrig. Den formulerade ju en självklarhet. Åtminstone i brukssamhällets Sandviken. Man arbetar och gör rätt för sig. Basta. Sedan, vad det lider, väntar den välförtjänta eviga vilan. Morfar sattes att börja jobba och gå skift, även nätter, när han var blott tretton. Bolagsläkaren, slem figur och lakej åt företagsledningen, utfärdade ett intyg om att morfar dög till skiftarbete trots den låga åldern. Så det var bara för morfar att glömma det där med arbetsbefriade tonår och springa efter tjejer. Min mor sparade och försåg mig sedermera med intyget, men jag kan nu inte finna det.
Pappa anlitades som hjälpdräng, eller vad det hette, hos bönder i Norduppland när han inte var äldre än tio. Många syskon och fattigt. Utsliten mor som gick bort innan hon hunnit fylla femtio. Snålbönder som slog honom, den lille pojken. Djävla bondhelveten, förlåt urladdningen.
Han berättade aldrig för mig om misshandeln. Det var väl för skamligt. Men på något sätt nådde det mig. Och lade grunden till ett livslångt, generellt och djupt orättvist bondehat.
I Sandviken, dit pappa flyttade för jobb på Verket, muttrade man nedlåtande och underförstått menande: Upplänningar. Händigt sinnelag på de där. Bondlurkar som kom till fabriken och aldrig hört talas om vad en fackförening var. Eller att man måste tillhöra en sådan. Presumtiva gulingar - att hålla ett vaksamt öga på.
Med mig i modersmjölken hade jag således detta att man skall göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Heller inte vara sjuk i onödan, klen. När jag kom till Uppsala hösten1968 för att läsa, ligga vid universitetet som man sa till kompisars, som gått ned i Verket, stora förtjusning, och förstod att jag hade hur mycket egen tid som helst till mitt förfogande, nästan inga föreläsningar, hamnade jag i en kulturchock.
Vad göra av all icke intecknad tid - och mitt på blanka förmiddagarna? Då skall man ju arbeta! Inte bete sig som ett socialfall, sitta och glo med armarna i kors.
Men jag övervann den smått förlamande chocken. Dock inte över en natt. Upptäckte att tiden var min och ingen annans. Började läsa så att ögonen blödde. Det var mycket att läsa ikapp.
Hur kunde Skriftställaren med sina strävsamhetens gener och sin bakgrund i skuggan av Verket överhuvudtaget komma på tanken om en medborgarlön? Få lön fast man inte jobbar?! Har ni hört på maken?!
Det började i Tyskland hösten 1993 när jag bodde i Berlin. Jag betraktade medborgarlönen i ett samhällsperspektiv, för att hålla samman ett alltmer splittrat samhälle med strukturell, bestående arbetslöshet. Utanförstående, avhängda grupper - sökande syndabockar att ta ut sin oreflekterade frustration på. Grogrund för samhällsfientliga aktörer.
Hösten 1993, Muren hade ganska nyligen fallit och med den realsocialismen, kunde tendenser till detta noteras.
I dagsläget skulle jag snarare säga: Det handlar om livet! Varken mer eller mindre. Vår enda och utmätta tid på jorden.
Men varje gång blicken faller på sysslolösa migranter till synes bekymmerslöst hängande ute på stan, kommer det reflexartat från den inre metallarbetarrösten: Gå och gör rätt för er! Ligg inte samhället till last, latmaskar!
Eller har de redan medborgarlön?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar