Landet utan samhälle

Min mamma satt i barnavårdsnämnden i Sandviken, var även övervakare åt en ung flicka på glid. Jag inbillar mig att det fick den senare att försöka få ordning på sig och sitt stökiga liv. Mammas skarpa öga var inte att leka med. Och hon fullgjorde sitt hedervärda uppdrag med den äran. 

Man skulle ju enligt henne och den dåtida socialdemokratiska arbetarrörelsens värderingar som hon förkroppsligade sköta sig och vara ordentlig - vara präktig och rejäl som hon sa. För att räknas som en samhällsmedlem. 

Nykterhetsnämnd fanns. Varningar utdelades till den som festade, oblygt mer än en gång syntes på pickalurven ute på stan. Skärpte sig inte vederbörande, kunde det vankas transport till hårdtork. Inget Pensionat Paradiset direkt med frukost på sängen och vänlig personal. En vistelse kunde förmodligen vara nog, för de flesta. Även om saltkornet i halsen ropade på sitt. 

Det lilla brukssamhället i skuggan av Verket var, inbillar jag mig, ett Sverige i miniatyr. Den starka staten. Stark social kontroll. Ansvar för medborgarnas väl och ve. Såväl hälsan som uppförandet. Klart det kunde gå för långt. Och tacksamt att häckla. Nu är allt detta borta, det rejäla Sverige ett minne blott för några av oss, kulturrelativiseringen har skördat sitt offer. 

Michel Foucault skrev om självdisciplineringen som fenomen, i detta fall översatt till hur vi blir - tvingas bli - vårt eget samhälle. Ansvaret ligger på den enskilde individen. Ansvarslöshet myntets andra sida. Lägg till utsatthet - som gagnar makten. 

Häromdagen tittade jag in på Swedbank - som i Gävle efter ombyggnad och utrymmesekonomisering, vilket lett till små ytor och otrivsel för kunden, signalerar kom inte hit, anlita oss på nätet - för att diskutera mitt lilla, med betoning på lilla, privata pensionssparande. Inte mycket stålar att skryta med och risk för värdeminskning, osäkrade pengar. 

Men nödvändigt mot bakgrund av Tjocksmocken och de andras fula pensionsbedrägeri. Och det utan att folket vredgat reste sig som en man! Förlåt, jag menar hen. Halkade av där. Äh, skojar bara. Aldrig att jag skulle börja skriva det vämjeliga hen. Det må språkförstörarna göra.

Förr visste man att pensionen skulle komma och att man skulle klara sig på den. ATP-systemet var utmärkt, det fanns ingen anledning att skrota det. Energin kunde ägnas åt annat, viktigare saker än att hålla på och räkna på pengar. Nu råder individualismens tid. Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga dig vad du kan göra för dig själv. 

Glöm samhället och de andra. Var och en sin egen pengaplacerings smed. Every man an island. 

Satungar härjar fritt  och lever fan i mitt Sandviken, fullkomligt otänkbart förr. Människor från främmande kulturer arbetar på att ersätta det demokratiska samhällets lagar med en medeltida religions påbud. Läste häromdagen om muslimska förskolor, med inbyggd förskräcklig kvinnosyn, på min uppväxtort. Och det i ett land med en regering som  kallar sig feministisk och säger sig verka för jämställdhet. Lägg till sossar i Sandviken som låter det ske. 

Spriten flödar - men inte hotar någon hårdtork. Det är upp till dig om du vill supa ihjäl dig. 

Ett land utan samhälle. Ett land utan samhällets förlängda arm. Ett land allvarligt på glid.