Men om jag inte tål personen i fråga?!

I den litteratur som användes på de ledarskapskurser jag ansvarade för på högskolan saknades i sakindex ett viktigt ord: personkemi. För övrigt kan jag inte dra mig till minnes en enda ledarskapsbok där det förekommer. Som om fenomenet inte existerade, eller ledarskapsforskarna helt sonika kunde blunda för det. Kanske för att det inte går att mäta enligt vedertagna vetenskapliga mätmetoder? Det som inte går att mäta, det finns inte. Korkat nog. 

Ändå med handen på hjärtat vet vi: på arbetsplatser sammanförs vi med människor som vi annars aldrig skulle välja att umgås med, aldrig ens i vår vildaste fantasi drömma om att vara nära. Vi får med andra ord sådana vi har svårt för på halsen. Personkemin fungerar bara inte.

Ett starkt moment av ofrivillighet ingår därför i premissen för den komplexa, socialpsykologiska företeelse vi kallar arbetsplats. Och där mycken oersättlig livstid förbrukas av den anställde. Tillsammans med andra. But you can´t love them all, no way. 

Sanningens kritiska ögonblick infinner sig. För hur gör man då med den man inte tål, men måste träffa varje arbetsdag och försöka stå ut med? Håller masken, biter ihop, snörper till sig, klistrar på ett leende som inte når ögonen? 

Om man mot förmodan, eller för att man bara måste och har inget val trots att man idogt fortsätter med Postkodslotteriet och Triss, skulle lyckas med dessa umgängesknep, vad med kroppsspråket, det obehagligt avslöjande och som man inte kan kontrollera?

Försök inte inbilla Skriftställaren att kick-offs, gemensamma lekar på personalkonferenser, after work eller annat joll löser problemet med dålig personkemi! Det är olösligt, det bara finns där.

Manipulerande arbetskamrater hade jag haft svårt att hantera. Jag minns särskilt en som tog till lipen, alltid gråten i beredskap. I en ämnesgrupp på högskolan som jag en plågsam tid tillhörde ansvarade hon för gruppens ekonomi. Vid redovisning av denna ekonomi, exempelvis i samband med budgetförslag, fanns det naturligtvis skäl att ställa frågor, rent sakliga skäl. Och det gjorde vi.

Men de möttes snabbt av ett förebrående hulkande: Ni ska då alltid ifrågasätta mig! Jag gör faktiskt så gott jag kan!

Gråt har vi svenskar svårt för, särskilt kvinnors självömkande gråt, dåligt samvete infinner sig som ett brev på posten (nu snackar vi tiden före PostNord) utan att vi kan hejda det. Så vi övriga i gruppen förvandlades genast till de skamsna ungarna som skulle trösta morsan som vi behandlat så kymigt och försöka få henne glad igen. 

Krama om och be om förlåtelse för att vi varit så dumma. Medan tårarna torkade, den förebrående minen dock kvar. 

En analysmodell jag funnit mycket användbar för att studera den ständigt pågående kommunikationen i en arbetsgrupp är den så kallade transaktionanalysen (TA). Den vilar på tre jagtillstånd som vi skiftande (viktigt påpekande, vi rör oss mellan dem, de är inte statiska) intar i interaktionen med varandra: Barn, Vuxen och Förälder.  

I en organisation med professionella medarbetare, såsom en högskola, är idealet att vi befinner oss i vuxentillståndet när vi kommunicerar med varandra. Ett ideal förstås för alla relationer mellan vuxna människor, även privat. Betänk män som kallar hustrun "mamma", jag ryser vid blotta tanken.  Eller unga kvinnor (döttrar) som söker sig till äldre män (pappor). 

Vad Inger, som grinsibban hette, gjorde var att manipulativt, kan inte uttala mig om hur omedvetet eller iskallt förslaget det var, glida in i föräldratillståndet och vi hade i hastigheten knappt något val beträffande hur hantera det, vi måste bli barn. Enklast så. Därigenom uppstod en kompletterande, som TA-modellen säger, kommunikation mellan oss. Baserad på olika jagtillstånd. Och därmed något slags balans i kommunikationen. Den bröts icke. 

Anders Engqvist, psykologen och den glade fyren som skrivit bästsäljande, och då talar vi nästan kioskvältare, böcker om just kommunikation på arbetsplatser, och som ingick i samma grupp varnade: Gå inte i fällan! Håll er kalla. Men det är lätt att säga när tårar pressas fram och underläppen darrar. Förlåt, snälla mamma! Förlåt!

Barntillståndet gick vi medvetet, inget att huttla om, in i när vi ville reta upp Lars Torsten, en maktfullkomlig myglare till prefekt (överhuvud) på en företagsekonomisk institution jag var knuten till. Under institutionsmötena, dessa tålamodsprövande långbänkar som vi hade betalt för att bevista, visste vi mycket väl vilka inlägg som skulle reta upp honom, den otäcka farsan. 

Vi kunde avläsa det på halsen  på honom som rödfärgades, färgen steg som på en pelare. Medan han förtvivlat försökte hålla masken, alltmer irriterad och förbannad, situationen gled honom ur de svettiga händerna. Helst av allt ville han uppmana oss att dra åt helvete, men så säger man inte om man är chäf. 

Barnsligt av oss? Javisst. Mobbning? Tja. Men kompletterande transaktioner, hursomhelst. Den dumma farsan hade elaka satungar som medarbetare. Kommunikationen vilade på det. 

Någon gång skriver jag en bok om personkemins betydelse i organisationer och blir rik. Kanske. 

Lasse Ekstrand, Själens revolt: Människan i organisationen, Studentlitteratur 1988. (Tyvärr sedan många år slutsåld på förlaget.)