Sättet som han sparkades på från Aftonbladet efter flera decenniers medverkan är djupt stötande. Och det hela handlar om något större än Heimerson och hans eventuella klavertramp eller förlöpningar. Något farligt och illavarslande. Heimerson är "bara" ett case.
Skriva kan han. Rappt och enkelt. Journalistiskt och rakt på. Han är verkligen ingen akademiker, stilistiskt sett. Inga långbänkar. Ingen omständlighet. På SAS-planet från Arlanda mot Tegel i Berlin läser jag en samling kolumner ur hans hand med titeln Punkt. Slut? Skiftande ämnen avhandlas. Och alla silas genom Heimersons egensinniga temperament. Subjektivt på samtliga cylindrar.
Vi serveras inte fakta, vi bjuds på Heimersons ståndpunkter och åsikter. Såsom det skall vara. Ärlig är han och inte fin i kanten, om man säger så. Påfrestande ibland, ingen värld utanför hans fångande av den. Men jag streckläser.
Inledningsvis hans sista kolumn i Aftonbladet, den beryktade. Där han ställer sig kritisk mot #metoo-kampanjen. Med all rätt. Framförallt dess åsidosättande av allt vad rättssamhälle heter. Det luktade mobb och lynchjustis - monumental rättslöshet. Men har tar i, när han jämför metoo med Stalins metoder och annat. Det bör förstås i och för sig en kolumnist göra - ta i. Överdriva. För att beröra. Provocera. Reta upp. Däri sitter hans legitimitet.
Krönikan publicerades, den stoppades inte på vägen. Den följdes av sensationslystna intervjuer, det var ju sannerligen inte många som vågade förhålla sig kritiskt till metoo.
Och det var dessa intervjuer som ledde fram till det korthuggna telefonsamtalet från Sofia Olsson Olsén, som boken med ironisk underskruv är tillägnad och till synes en besynnerlig figur som jag misstänker dessvärre inte är unik på något sätt, som meddelade att Heimerson skildes från sitt uppdrag eftersom han givit uttryck för åsikter i strid med Aftonbladets värdegrund.
Helt makalöst. Och Heimerson har svårt att förstå varför och var han brustit, han hycklar inte. På det sättet utgör han en publicist som stått utanför den rådande diskursen (diskussionsordningen): vad man får och kan säga - och vad man inte får och inte kan säga. Han har varit diskursivt utanförstående eller lomhörd. Han borde vetat bättre, skulle en Syster Duktig kunna säga.
Ett offentligt klimat som inte tillåter avvikande, för att inte säga hädiska och oförskämda, röster blir snabbt oerhört ensidigt och tråkigt. Det är en sak. Värre är att det blivit så repressivt i Sverige. (Högskoleväsendet har jag själv erfarenhet av.) Och att så många anpassar sig och rättar in sig i ledet.
Man ska följa "värdegrunder", man skall vara "lojal". Man skall säga "hen" och "identitet". Jama med, papegojaktigt använda de påbjudna orden.
Indignationen över de sociala medierna, det talas om hat och troll, borde ersättas av en sociologisk analys värd namnet bortom moraliseranden och fördömanden: vad är det för kollektivt missnöje som söker sina kanaler? Och hur uppstod det? Hur förstå det? Är det verklighetens folk, oklar benämning och därför egentligen oanvändbar, som talar - ljusår från eliten? Håller något på att rämna? Ett samhällskontrakt? Har det redan skett?
Jag vill veta. Punkt. Slut.
Staffan Heimerson, Punkt. Slut? Om #metoo, Aftonbladet, Sofia Olsson Olsén, trånga åsiktskorridorer och rätten att yttra sig fritt, Sterners Förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar