Ivar Lo-Johansson berättar i någon av sina självbiografiska böcker, jag kan ta mig tusan inte dra mig till minnes titeln hur jag än anstränger mig, detaljerade hågkomster från när han var ett mycket litet barn. Fortfarande i det presymboliska stadiet, skulle Jacques Lacan ha sagt. Det ordlösa. Ivar Lo var ju författare till professionen, så man frestas misstänka att han hittar på, producerar fiktion för att gagna autobiografin.
Men, vad vet jag? Förmodligen är jag bara avundsjuk på att han kan minnas så långt tillbaka. Och jag försöker undvika att kritiskt och dekonstruerande undra: vad är att minnas, egentligen? Vad är bara, i och för sig inte så bara, tillrättaläggande, mer eller mindre fantasifulla, efterhandskonstruktioner? I jagets tjänst, som någon formulerat det.
Jag höll, hisnande nog, på att associera till de så kallade historierevisionisterna, ibland benämnda förintelseförnekare, som menar att det aldrig fanns några gaskamrar i de tyska lägren, de överlevande som påstår att de minns sådana, efterhandskonstruerar. Kan man trampa på och vanhedra de mördade, så gör man uppenbarligen det, om så revisionist.
När jag en gång för många år sedan skulle gå i terapi, uppmanades jag av den i dynamisk psykoterapi skolade terapeuten vid den inledande sessionen: Berätta något från dina första sex år i livet! Vad som helst! Jag kom inte på något, hur jag än kämpade. Ganz nichts. Den kvinnliga terapeuten fick med ens något svårförklarligt i den skarpa tolkningsblicken, kanske med en udd av triumf.
Till slut efter en kort stunds avvaktande tystnad från terapeuten: Jo, jag minns en gång när jag höll på att drunkna, jag föll i från en brygga, min mor befann sig turligt nog på samma brygga och alldeles i närheten, hon drog upp mig i sista stund i fötterna, jag kan fortfarande än i dag rekapitulera känslan där under ytan, men jag är osäker på exakt hur gammal jag var. (Till saken hör att min mor led av vattenskräck, ständig skräck för att någon av hennes närmaste skulle drunkna.)
Glömska är grönska, lär Friedrich Nietzsche ha sagt. Vete sjutton. Jag saknar framförallt mitt goda minne vad gäller boktitlar och författarnamn, jag var utan att skryta ett vandrande referensbibliotek, nuförtiden måste jag söka efter desamma och det är mycket frustrerande. Framförallt när jag fortfarande föreläste, stod där framför studenterna och verbalt stapplande sökte namn inuti det stumma huvudet.
Min ungdomsvän Conny, som jag träffar IRL ett par gånger om året, tog mig en gång med på en biltur on memory lane genom vårt Sandviken och pekade på magiska platser från vår ungdom, ibland med det täcka könets varelser inblandade. Han besitter ett minne som jag fullkomligt saknar. Förklarar det med någon vitamin han tar, jag har glömt bort namnet på den.
Kanske handlar det inte om att inte minnas, utan om förträngning, som en psykoanalytiker skulle säga. Jag vill helt enkelt inte minnas vissa saker, jag slår av självbevarelsedrift igen dörren till det som var och låser. Men det Conny minns från vårt gemensamma förflutna, det ville också jag minnas. Nå, jag kan minnas i stora drag var vi med om, men han blir mycket konkret och precis i sina återblickar. Som bläddrade han i ett fotoalbum.
Däremot skulle jag inte ha något emot att glömma hemska fadäser och pinsamheter från tiden i rockbandet Two Good Reasons. Som när någon illasinnad sate längst framme vid scenkanten under en spelning och utan att vi märkte det, vi var nog ganska så på pickalurven den aftonen om sanningen skall fram, slog knut på sologitarristens skosnören.
Mörker - sänk dig över mig och befria mig från dylika erfaringar! Så att skammens rodnad viker från mina kinder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar