Skriftställaren som soffliggare

Vi är i förtroendebranschen, hördes från en moderat politiker i Gävle. Och måste vara rädda om vårt förtroende. Detta efter att en partikollega avslöjats med att ägna sig åt mutförsök. Därmed missbrukat förtroendet. Eller rent av förskingrat det. Och måste bort. Så att ingen skugga faller på partiet. Och folk börjar tro att alla moderater är av samma skrot och korn. Valår, gu´bevars.

Det är inte första gången en politiker använder uttrycket förtroendebranschen. Bransch som bransch? Äh. Politiken är väl ingen bransch! 

Att vara politiker heller inget yrke för den delen, inget "jobb". Heller ingen livstidsanställning som den i många fall blivit, men borde inte vara. Här är alla, oberoende av partifärg, lika goda kålsupare. Vänster som höger. 

Vänsterpartisten Ulla Andersson från min hemstad en av dem. Vore det inte bra med rotation på posterna? Jag skulle vilja fråga henne om det. Men det är klart. Hög ersättning och pension vi andra bara kan drömma om vill ingen avstå från. Inte ens en socialist och jämlikhetsivrare som Ulla.

Hon, feministen, som generaliserande brukar säga "vi kvinnor", som om hon delade villkoren med sjukvårdsbiträden och andra lågavlönade kvinnor. Pyttsan. 

Det vilar något lurt över fenomenet förtroende. Myntet har två sidor. I en positiv mening är det förstås något fint och hedervärt. Men det kan också rymma något manipulativt. Förtroende går att skapa via diverse knep. Vi längtar ju människor att lita på. Som när vi går till doktorn eller köper bil. 

Kanske föreställningen om politiken uppfattad som förtroendebransch vilar på ren och skär manipulation? Dra folk vid näsan, få oss att känna tillit, slå blå, gröna eller röda (beroende på parti) dunster i ögonen på oss. Det skall fiskas röster. Och krängas tilltro. Valboskapen hållas lugn. 

Sysslar man med något fuffens, mammas uttryck, men blir upptäckt, kan man alltid pudla och be om ursäkt. Tvätta sin smutsiga byk offentligt, göra avbön. Hoppas på att komma undan, få behålla platsen vid köttgrytorna. Eller också skyller man ifrån sig. Så långt det går. Sådant som ett samvete verkar inte existera hos dem som har politiken som födkrok. 

Ursäkterna har stått som spön i backen de senaste åren. Och pudlandet. Mona Sahlin (bilden ovan i sällskap med en informellt klädd SSU:are på kongress, vill jag tro) med sin Toblerone. En klassiker. Vit spetsblus. Allvarsamt ansikte i strålkastarljuset. Darr på stämman. Inrepeterat. Rena amatörskådespeleriet. 

Sedan begick hon mycket värre saker, försökte lömigt komma undan vad skatteverket tillhörde. Hon som slog sig för bröstet och deklarerade att det är sexigt att betala skatt. Men det gällde tydligen bara andra. Leva som man lär? Glöm det. Vad med förtroendet? Glöm det också. 

Ett socialdemokratiskt statsråd lät skattebetalarna stå för en kostsam kräftskiva med läckra skaldjur och allt vad därtill hör. Det uppdagades. Och han pudlade. 

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Men blir bara nedstämd och irriterad. Av det moraliska förfallet i stat och kommun. Dribblandet med gemensamma medel. Dina och mina pengar. 

För att återigen tala med min mor, övertygad socialdemokrat. Hon var av den bestämda uppfattningen att politikerna skulle vara föredömen. Föregå med gott exempel. Sköta sig. Inga lik i garderoben. Politiker och fackliga representanter borde man kunna se upp till. 

Hon skulle vända sig i sin grav om hon kunde bevittna vad som pågår.

”Vi är i förtroendebranchen.” Kyss Karlsson! Jag har inte röstat på många år. Och tänker inte göra det i höst heller. Inte med dessa politiker och ett förfallet system som inte förmår lösa brännande samhällsproblem. Skriftställarens röst går till sofflockets parti. (Partiets logotyp nedan.) Allt annat vore att kasta bort den.