Längta döden

”Jag orkar inte mer.” Jag satt extravak en midsommarnatt i början av 1970-talet på Ulleråkers mentalsjukhus hos en patient som försökt att ta sitt liv. Hon var från Tjeckoslovakien. Hade krossat glödlampor och svalt skärvorna, i syfte att framkalla inre blödningar och den vägen begå självmord. Ur mig kom spontant utan att jag kunde hejda det: ”Fortsätter du så där, kommer du att mörklägga hela avdelningen!” 

Hon skrattade oväntat till. Vi fick genast kontakt, den kontakt den ordinarie personalen inte hade lyckats etablera i den kritiska situationen. Pratade medan natten långsamt förflöt om Klima, Kundera och Havel, Dubcek och socialism med mänskligt ansikte. Fram mot gryningen fick jag henne att äta hårt bröd med fil till, att försöka neutralisera glasskärvorna med.

Den unga kvinnan där i sjukhussängen uppgav sig längta döden, vände sig till den unge skötaren i rummet och involverade honom i denna önskan om att lämna livet. Utan att känna till hans brottande med tankar om liv och död. 

Jag cyklade hem från Ulleråker under morgonrodnadens himmel, försjunken i djupa tankar. Dödslängtan – ett svårfångat begrepp. Det ekar något essentiellt omöjligt i begreppet. Längta döden när man lever, längta upphörd andning när man andas, stänga av det hjärta som fortfarande slår, längta kall och fuktig jord, längta evig bortavaro. Öppet tala om det. Stagnelius, den dödsromantiserande. Hasta förruttnelse, min brud. 

Vad längtar man? Längtar mer från än till något? 

”Alla vill till himlen, men ingen vill dö.” Timbuktu, musikern. Det är hans ord. Jag har aldrig hört någon säga att personen i fråga längtar till himlen, talat om döden med just de himmelslängtande orden. "I kväll skall du vara med mig i paradiset", tröstade Jesus sin meduppspikade. Lidandet med döden som tröst? Snart är lidandet över, endast döden befriar.

"Jag har hört om en stad ovan molnen", mammas favoritpsalm. Även min mormors. Vid bådas begravningar fanns den med, i det kalla kapellet sjöng vi med spruckna stämmor. En stad utan sorger och tårar. En bättre stad än Sandviken. Som om vi som omgav min mor inte räckte till för att få henne att känna lycka över livet, hon fortsatte att längta till något hinsides. 

Jag kunde som barn bli svartsjuk och arg på den där osynliga staden utan namn som framkallade tårar hos mamma varje gång hon hörde psalmen. Själv kunde jag inte göra mig någon konkret bild av staden ovan molnen, men jag försökte utan att berätta det för min mor. En gång kastade jag ur mig elakt och spydigt: Men när det är molnfritt, då? Mamma gav mig onda ögat.

"Jag är så trött på att leva." Kan det heta. Men leder det automatiskt till dödslängtan? Behöver det leda till det, är kopplingen given? "Jag är så trött på detta liv, hur jag lever det." Men vilket skulle alternativet vara. Döden är ju inte alternativet till livet, döden är egentligen inget livets alternativ.

Plötsligt slår det mig, hur oprecisa vi blir när vi ska tala om döden. Orden träffar inte, döden glider försmädligt undan. Det är som om de ord vi skulle behöva för att vara tillräckligt stringenta och tydliga, de står oss inte till buds. Vi är hänvisade till att vårdslöst urholka mening. 

Vi förskingrar redan i första stadiet. Kanske borde det förstås som att mitt i själva språket, i den konventionella ordhanteringen, bor en protest mot döden. Språket och döden är inte kompatibla. 

Egentligen skriver jag inte om döden. Den är bara en bräcklig fasad jag med osäkra sentenser reser, att fästa lika osäkra ord på. Jag skriver om språket och orden med det enda språk och de enda ord jag har, jag skriver om det språkliga tillkortakommandet, språket som ett livslångt tillkortakommande, i så mening befriar oss döden genom att vi slipper undan detta tillkortakommande, i detta ryms en särskild barmhärtighet, en dödens gåva. 

Även om Lars Forssell i Oktoberdikter skrev att jag måste använda ord när jag talar till er, ni måste lära er orden. Poetens uppgift, och poeten har inget annat än ord. Men det opererar inte bort tillkortakommandets hälta från det mänskliga språket. Och att göra som dadaisterna, avskaffa den syntaktiska och semantiska ordningen, endast bekräftar detta tillkortakommande, upphäver det inte.

I vår utkommer Döden 31 sortier av Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell

Bild: Dorotheenstädtischer Friedhof i Östberlin, foto Skriftställaren