Isabella Lövin skulle ha platsat i DDR

I den lysande filmen De andras liv, jag har sett den flera gånger och kommer att se den igen, gestaltas Stasis groteskt minutiösa övervakning av medborgarna i DDR. I filmen är det konstnärer som avlyssnas och förföljs. Bland dem hittar vi en regissör som ålagts yrkesförbund, han tar till slut i mörk förtvivlan sitt liv. 

Vänta nu, per definition fanns ju inte något dylikt i det demokratiska och den konstnärliga friheten försvarande DDR! Yrkesförbud kunde helt enkelt inte finnas i en sådan mönsterstat.

I en scen tillrättavisar en hög potentat, som sexuellt utnyttjar kvinnliga skådespelare, en författare som vädjar för sin kollega och vän: Men, snälla ni, det finns inget sådant som yrkesförbud i vårt DDR! Vad menar ni?!

Skulle man ha dristat sig till att påstå att de som togs av Stasi var politiska fångar, hade man beskyllts för antisocialistiskt eller republikfientligt handlande och transporterats till Hohenschönhausen eller något annat nedbrytande Stasi-fängelse. Hohenschönhausen förekommer för övrigt i filmen. 

Jag har själv varit på en guidad, sex och en halv timmar lång, rundtur där. Guidens föräldrar häktades av Stasi och placerades i Hohenschönhausen. Under rundturen passerade vi cellerna där de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahro satt, misstankar vad angår båda att de bestrålades i fängelset, båda dog sedermera i cancer. Fuchs köptes ut av väst och bosatte sig i Västberlin. Men Stasi fortsatte att trakassera och inte lämna honom i fred.

Celler med ogenomskinligt glas. Helvetesceller. Jag fylldes av klaustrofobikänslor under rundvandringen. Se De andras liv, där kan man ana sig till om hur det måste ha varit att sitta i en sådan där tillsluten cell. I källaren den så kallade "u-båten", madrasserade väggar och fönsterlösa celler.

Huliganer fanns liksom i väst på fotbollsmatcherna. Men de kunde ju inte heller finnas, per definition! Problemet erkändes inte. Därför kunde det heller inte åtgärdas eller tas itu med. 

Osökt går tanken till detta arma land där jag bor men skulle vilja lämna för att gå i landsflykt. Förbudet att tala klarspråk och sanning kväver. Regeringsmedlemmar åthutar de som sprider vad de uppfattar som negativa bilder av Sverige. Löfven tog Juholt i hampan. 

Senast hörde jag Isabella Lövin, vice statsminister och en verklighetsförmörkare av oanade dimensioner, tala sig varm för att vi måste framhålla det ljusa och allt som är bra med Sverige. Ideologi skall skymma verklighet. Kunde de inte införa en lag mot negativ ryktesspridning och nationsförtal? Kanske kommer. 

Häromdagen pratade jag med en granne som har försänkningar inom polisen i Gävle. Han kunde vidareförmedla de mest fruktansvärda historier om hur det går till i min hemstad. Poliser som tvingas slåss eller dra tjänstevapen för att värna sina liv, det kan gälla vid till synes triviala utryckningar. Knarket flödar fritt, somalier står bakom. 

Rån på öppen gata, mitt på blanka vardagen. Åldringar, även kvinnor, som hänsynslöst rånas av invandrargäng. Människor slås ned och sparkas rått. 

Men att förtälja detta vidare, som jag i skrivande stund gör, är ju att sprida en negativ bild av Gävle, skulle väl ideologiproducenten Lövin säga. Det finns ju så mycket som är bra med Gävle och som borde framhållas. Jag måste bara komma på vad. Inte ens Brynäs segrar ju nuförtiden. Och Bocken brann inte ens, förliden jul.

Båten Sverige sjunker. När lämnar råttorna, förlåt det fula uttrycket, skeppet? Men det gör de väl successivt med avgångsvederlag och feta pensioner. De har sitt på det torra. Vi andra måste snart beväpna oss. Eller sluta gå ut. Någon hjälp eller något skydd är inte att räkna med.